Maken kom och såg väldigt nöjd ut. Lite som katten som svalt kanariefågeln. Eller som hans fru när hon petat i sig lite choklad. Livet lekte, liksom. Det var solsken i blick och frid och fröjd.
Det visade sig att maken hade optimerat tillvaron. Han hade räknat ut att om han inte knöt skorna inne i lägenheten utan på väg ner i hissen så vann han en 10-15 sekunder varje gång, och det blir ju ca en halv minut om dagen. Jamen fatta så bra! En 30-40 sekunder varje dag, det blir en tre-fyra timmar om året. Nästan en halv semesterdag!! Undra på att maken tindrade lite extra med ögonen.
Nästa gång vi skulle ut satte han sig belåtet på pallen i hissen och knöt skorna under glatt visslande. Fördelen med att bo i ett hus där medelåldern är så pass hög att vi benämns "ungdomarna" är att det står en liten lagom pall i hissen nämligen.
Men så skulle vi ut igen. Och tänk, då kom inte hissen! Vafalls, sa maken och tryckte på knappen en gång till. Men nä. Ingen hiss, alltså fick maken knyta skorna ute i trapphuset och sedan gick vi ner för trapporna. Då visade det sig att det var en annan familj (som dessutom är yngre än vi) som ockuperat hissen för de skulle ha en massa prylar och pinaler med sig.
Vi hälsade vänligt, man vill ju inte stöta sig med grannarna. Även om de nyligen stulit 15 sekunder av makens liv.
Maken får väl helt enkelt göra så att han åker några extra gånger i hissen så att han kan få igen sina stulna sekunder.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.