När man är lite historisk av sig

Vi har inte bara smällt i oss kakor på löpande band i helgen, vi har inte enbart på det mest omtänksamma föräldraviset frågat ut barnen om alla detaljer i deras liv, vi har inte endast ägnat oss åt att klappa på hunden och dricka vin. Nej minsann, vi har varit höggradigt kulturella av oss också.

Vi är nämligen medlemmar i en historisk förening. Man kan råka bli det när man är gift med maken. En historisk förening har väldigt många gamla medlemmar, "gamla" som i "seniora" alltså, och det är väl rimligt, är man historisk så är man. Alltså passar vi in, det är som mandelmassan i fastlagsbullen, typ. Om man nu är inne på kaktemat alltså.

Denna förening anordnar en gång om året en historisk utflykt; vi har besök Danmark, Halland, Blekinge och Skåne. Såklart. Vi har lärt oss om forna städer, om trädgårdar, om hur man gjorde järn och hur man fraktade sten till domkyrkobygget. (Oss emellan sagt, det där med järntillverkning är inte så spännande på det där nagelbitande sättet).

I år åkte vi  till Ven. En solig lördag var det. Till Ven tar man sig bäst med båt. Om man inte simmar alltså, vilket vi avstod ifrån. Ven är inte stort; 1 mil långt och 5 km brett. Man kan cykla - men om man är en hel grupp så kan man också åka traktorkärra. Det gjorde vi. Det kändes liksom rejält, man skumpade fram rätt så bra och det kändes som att man var på Upptäcktsfärd. Okej, traktorchauffören var inte den fryntligaste man man någonsin skådat, man fick alls inte lust att sjunga en traktorchaufför, en traktorchaufför, det är en man med gott humör, men vad vet jag? Han var måhända ordentligt trött på turister, även av det mer seniora och historiska slaget?

 

Dock tog han oss till Nämdemansgården där vi intog kaffe i trädgården och lyssnade på lite föredrag innan vi förundrat begapade själva hembygsmuséet och dessutom lärde oss att man där avlade bin av utsöktaste slag. Hade ingen aning om att man avlade dessa djur, men jag köpte med mig en burk honung hem. Nu ska man veta att det inte bara är vi som besökt denna gård, ånej, en eller annan tsar har också varit där och jagat. Dock inte bin, förmodar jag.

Efter besöket äntrade vi vår eldiga springare...ääähhh, vårt traktorflak igen och puttrade iväg till St Ibbs kyrka som ligger så vackert på höjden ovanför havet med utsikt mot Danmark. Väl där lyssnade vi på föredrag om Tycho Brahe och sen ägnade jag mig åt att fotografera lite fönster, jag har en viss svaghet för sånt nämligen.

Sen tog vi en liten promenad i solskenet medan vi väntade på vår fryntlige chaufför för att åka och äta lunch på Turistgården. Traktorn lyste med sin frånvaro men det gick ingen nöd på oss (förutom att man blir lite hungrig av kultur, det blir man) så vi var glada ändå och ägnade oss åt att ta foton av varandra. Det finns ju en gräns för hur mycket foton man kan ta av fönster menar jag.

 

Så småningom blev det lunch ändå, av bästa slag. Man fick välja på varmrökt lax eller viltfärsbiffar, eller så fick man ta av båda sorter... och det var ju svårt att välja så det blev lite av varje. Sedan rapade vi diskret och promenerade över till Uranienborg där vi fick oss mer om Tycho Brahe till livs.

 

Jag får nog säga att guiden där var en av de absolut bästa guider jag någonsin haft nöjet att lyssna till! Lusten av nicka till var totalt obefintlig. Bland annat lärde vi oss att på Tychos tid var Ven det vetenskapliga centrat i Europa och lärda män (antar jag fördomsfullt även om Tycho själv hade en högst ovanlig inställning till kvinnors duglighet) vallfärdade dit. Visst är det märkligt att tänka sig?

 

 

Egen papperstillverkning hade han också för att kunna trycka böcker själv och det fanns en originalbok i muséet, det tycker jag också är lite svindlande.

 Sen fanns det liksom inte plats för mer lärdom. Det var en mycket trevlig dag, och jag saknade inte att höra om järntillverkning på medeltiden alls, faktiskt.

 

Ven är en väldigt vacker liten ö, väl värd ett besök!