Beundrarskaror

Ibland undrar man ju hur det vore att vara gift med, tja, en rockstjärna till exempel. Där det skulle flockas horder av fans varhelst ens make drog fram. Inte för att jag inte tycker att maken är en stjärna, ånej det är inte alls så jag menar. Men det är inte så många groupies och fans som jag måste skyffla undan från dörren när jag ska ut. Folk tvärnitar inte och hänger med gapande munnar ut genom bilfönsterna i några större mängder heller. Brevbäraren knäar inte under tyngden av beundrarbreven. Övertidsersättningen för paparazzis utanför vår port är inte direkt astronomisk.

Men nu har jag i alla fall fått en smak av livet i skuggan av en Stjärna, en med fyra ben, päls och massor av attityd. Jodå, jag har varit rätt van vid att folk emellanåt stannar och förtjust säger "åh, har du en västgötaspets!". Men det har ju varit lite mer ordnat och sådär svenskt lagom.

Häromdagen, då däremot! Vi vandrade fram i riktning mot Botan och noterar förstrött att det kommer en bil emot oss. Bilen svänger raskt in på tvärgatan, tvärnitar och ut far en tant som skuttar som en gasell över gatan och sedan med andan i halsen och stjärnor i blicken jublar "en västgötaspets!! Åh så fin han är, jag var bara tvungen att stanna och skynda mig över gatan innan ni försvann". Tja vad kunde jag göra annat än att hålla med?

Huliganen lät sig nådigt klappas, men några autografer vägrade han dock att utdela. Så nu vet jag, vet hur det är att vara bihanget till en rockstjärna. En med massor av attityd och världens gosigaste öron.