Egentligen

...skulle jag ha suttit och sytt, flitig som ett bi just nu. Ibland stöter man dock på oväntade hinder, någon sticker otvättade pinnar i hjulen för en. Ingen kan jag skylla på heller, vilket ju alltid är ett litet aber. Man vill ju gärna framstå som präktig, ofelbar och bäst på alla sätt, men trots allt är det mitt eget fel som hade tvättat tygerna jag skulle sy med - men glömt bort att tvätta muddtyget. Det muddtyg som as we speak far runt i tvättmaskinen. Först tänkte jag lättsinnigt "äsch jag struntar i det, det mesta är ju ändå tvättat, och en liten mudd - vem bryr sig?". Sen slog samvetet mig (plus att jag läste att det krymper 8% och 8 procent, det är ju ändå inte kattskit direkt). Därför sitter jag här och bloggar nu.

Ett annat litet samvete som slog till är att insåg att det gått en vecka sedan förra inlägget och jag har kanske utvecklats till en sån där fint-väder-bloggare, en som bara bloggar när helgerna lägger sig som balsam runt själen? Så nu får det bli ett inlägg som täcker lite av det mesta!

Typ att hundkursen drog igång i onsdags igen. Första gången är utan  hund och jag får ju säga att på sitt sätt är det så mycket enklare då, när man inte har någon i snöre som har egna åsikter. Då är det lätt att känna sig strukturerad och målinriktad! Det ska ändå bli så himla roligt att komma igång igen. Enda smolket (inte så litet förvisso) är att kursen ligger smock mitt i stickcafétiden så nu blir det ett tag innan jag kan smita inom Tant Huldas och försjunka i aviga-å-räta tillsammans med likasinnade.

Vad har vi mer gjort? Tja igår inledde Loppan och jag helgen med att ränna Flyinge runt med aussien och hennes matte. När vi gått den utsedda rundan insåg vi att inte alls hunnit prata färdigt, eller springa/studsa/hoppa/snusa färdigt heller för den delen, så då gick vi helt sonika samma runda baklänges. Ja alltså bildigt talat menar jag, annars kunde man ju ha snavat på något och hamnat i en lerpöl. Jo för det var rätt blött. SMHI hade inte alls sagt något om regn, men hela vägen ut till Flyinge hällde det ner på ett helt otillåtet sätt, ingen ordning och reda på det regnet inte. Dock upphörde det så småningom, någon från SMHI hade väl gjort en insats tänker jag. Någon bild blir det inte från detta, för även om jag försöka ta en mobilbild på lill-aussien och stor-aussien så blev det bara suddiga blobbar som susade förbi.

Sen, ja sen åkte vi hem och  jag rände iväg ut på stan för att köpa lite av livets nödvändigheter. Såsom presenter till ett mig närstående Hjärtegryn som snart fyller 1 minsann! "Livets nödvändigheter" det visade sig också bestå av årets första penséer - alltså hur glad blir man inte av att plantera sådana? Då är våren riktigt på väg känner man.

Den skarpögde ser också att det finns en brun påse i bakgrunden från St Jakobs Stenugnsbageri... bullar, det ingår också i livsnödvändigheterna. Tyvärr var kardemummabullarna slut, så det fick bli kanelbullar och det gick bra det med. Sån är jag, flexibel menar jag.

Lite blommor på torget blev det också. Flickebarnet som sålde dessa rosor till mig lovade att de skulle stå länge, blomma fint om jag bara gav den lite socker och lite salt i vattnet, så nu har jag gjort det, ska bli spännande att se om det hjälper.

Det blev lite stickning till 3-milen som ju var gastkramande spännande och det är då man får ta till strumpstickning, det kräver inte så mycket koncentration. När Kalla kämpar mot Björgen (i alla fall ända tills staven gick av), ja då kan man inte ägna sig åt flerfärgsstickning. Det fick bli herrstrumpor och jag tycker de blir fina. Inte enfärgade gråa eller mörkblå som jag misstänker att mottagaren egentligen vill ha, men det blir bra så här tycker jag nog. Helt wild-and-crazy-randiga! Eftersom det är jag som stickar, så får ju jag bestämma, det måste väl vara rättvist?

När Kalla brutit staven, ja då var det inte så kul längre så då började jag klippa till lite persedlar. Det är väl vid de här tillfällen jag saknar vårt gamla biljardbord som gjordes om till tillskärningsbord åt mig när vi bodde i huset, men det går bra ändå. Jag är numera en reformerad och ordentlig människa som dessutom stryker det tillklippta och är allmänt rekorderlig. Det går uppenbarligen även att lära gamla hundar att sitta, eller åtminstone huka sig lite.

På kvällen var vi hos Ellenfamiljen. Det var Loppans debutbesök och hon uppförde sig väl får jag nog säga. Ja, jo, hon hämtade väl en eller annan sko och hon dök in under en soffa och hittade en kortförpackning som Ellenmamman förvånat utbrast "låg den där?" om, och hon rumsterade väl om en del - men hon hade jätteroligt och skuttade glatt runt med Ellen när vi tog kvällspromenaden. Inte tiggde hon heller. Så värst mycket. Och det var faktiskt strongt eftersom vi utspisades med en delikat hare och en smarrig pistagemousse med limesirap till efterrätt.

Sedan åkte vi hem och sov så det dånade, det är ju vasaloppssöndag idag och då måste man vara i form! Själv hoppade jag det mesta av loppet, jag hade annat för mig. Ett litet fotbad till exempel! Säg inte att jag inte är en sån som avslöjar allt. Inget är för obetydligt. Den råa verkligheten visas upp i all sin nakna brutala realism. Dock behöver vi ju inte vara så realistiska att jag visar upp en bild på fötterna, utan jag nöjer mig med att visa upp produkterna. Sen satt jag där och sprätte med fötterna i skummet och stickade lite, medan jag med jämna mellanrum motade bort Loppan som var mycket intresserad av skummet.

Det kom sms från Ellenmamman så det blev en liten extrapromenad i Botan och sen var det dags att sy! Ja ända tills den där mudden kom och krånglade till det hela då.

Och tja, det var väl ungefär allt jag har att redovisa så här långt.

Fast så slog det mig att många är ju så intresserade av inredning och jag kände att det stack till i samvetet igen. (Ja det har samvetsmässigt varit en ansträngande helg det här). När visar jag upp små käcka inredningstips? Va? Detta måste åtgärdas! Men hur? Mina blickar virrade runt - ända tills jag såg persiljan som maken köpt. Den stod där i sitt plastomslag och såg kanske inte så spännande ut. Men titta nu då! Voila. Jag har kört ner persiljan i en gammal kaffeburk som vi köpte för ohyggligt dyra pengar en gång på Fortnum & Mason i London. Det var det dyraste kaffe jag köpt, och det satte väl inga outplånliga spår. Jag kan heller inte påstå att burken är särskilt solid och sådär. Men i kombination med persilja - visst blev det makalöst tjusigt?

Och persiljan får nog bli slutkläm för detta inlägg känner jag. Krusigt och grönt, vi slutar på topp.