Vad terriern vill ha

 ... kan förvisso vara ett nytt blått plastben att gnaga på, men det var kanske ändå inte det som stod högst på listan. Då igår alltså, när vi var på kurs. Märkligt nog så var det inget snöblandat regn som hällde ner över oss, men däremot var det klass 1-varning i Skåne för det blåste så infernaliskt. Nu har jag ju inte en liten chihuahua, så även om jag var lite orolig så var det ändå aldrig någon risk för att hunden lyfte och blåste bort över den skånska lerjorden.

 

Vi infann oss således, i god tid, försedda med a) hund, b) godis i riklig mängd, c) leksak-i-snöre, d) klicker e) bajspåsar och så alla de där andra prylarna man möjligen kan behöva. Alltså, jag ser ut som en välstoppad korv med prylar och pinaler i alla fickor och ovanpå det så ska jag då jonglera en liten terrier som just nu är i åldern att Allt (matte undantagen) är makalöst intressant och spännande. Matte, hon anas inte ens som en liten hägring vid horisonten eller som ett svagt, men dock, avgrundsbrus. Vad terrierhjärnan beträffar har matte försvunnit ner i ett Svart Hål av gigantiska dimensioner.

 

Kontaktövningar stod på programmet, ja det har det gjort ett antal gånger och vi ska nu börja förfina det hela till att få följ vid sidan i rätt position, vi ska börja fixa rakt sittande vid sidan. Det är ju nog så bra, men det är himla svårt att utveckla ett nos-mot-näsa-gående till något som helst när lilla Loppan mest bara slår volter i kopplet och säger - jamen titta här! - och titta där!, och där hon hela tiden vill fram till de andra och leka. Alternativt snusa runt i gräsmattan efter tappade godisbitar.

 

Skam den som ger sig. Jag jobbade och slet och provade att stå blickstill, att smäktande flöjta Iiiinnddyyy, att använda mig av kamplust och att locka med godis. Loppan gav mig inte så mycket som en förströdd blick, hon var strängt upptagen med helt andra saker. Instruktören kom och gav goda råd, samtidigt som hon tröstande sa att det är åldern. Rätt vad det är så landar terriern och mognar (ha!) och då så kanske hon rentav kommer ihåg att hon har en matte? Sen undrade instruktören vad jag hade för godis? Stolt visade jag upp nyinköpt träningsgodis som enligt reklamen varmt rekommenderades. Instruktören dömde raskt ut godiset och sa att det där, det duger att träna hemma i köket med utan yttre störningar, men här krävs det rejälare doningar som konkurrerar ut allt annat. Själv rekommenderade hon blodkorv som skulle delas och bakas i ugnen i 75 grader i en dryg timme. Loppan nickade instämmande så eftertryckligt att öronen vajade och fnös med förakt åt mitt träningsgodis. - Pah! såg hon ut att tänka, möjligen följt av ett - uurrk!.

 

Då kom räddningen. En ängel i form av en med-kursdeltagare hivade raskt fram en näve torkade vildsvinsleverbitar och sa - prova det här. Och se på f-n! Det började rycka i nosen på Loppan. Hon tittade med bedjande blick mot matte, den matte som hon helt plötsligt såg och hon uppvisade ett intresse för att befinna sig i närheten av denna nyupptäckta matte och göra det som matte ville, i alla fall så länge det kunde resultera i en vildsvinsleverbit. Så lektionen kunde avslutas på ett något bättre sätt och sen åkte vi hem, sönderblåsta och trötta och med en viss stank av vildsvinslever omkring oss.

 

Nu vet jag vad terriern vill ha, nu ska det köpas blodkorv och bakas i ugnen. Och duger inte det, ja då får jag väl jaga ut maken att ha ihjäl ett vildsvin eller två.