Här hoppar inga halta löss!

I alla fall inte om Loppan är med. Det har, i alla fall hittills, varit en intensiv vecka för den lilla terrierflickan. Det är mycket som ska hinnas med.

Gå på styrelsemöte i bostadsföreningen, till exempel. Mötet hölls hos vår ordförande, samma vänliga dam som vi hälsade på i julas.

- Det är lugnt, sa jag tillkämpat obekymrat till maken,  det finns nog inte så många tomtar utplacerade i lägenheten nu som Loppan kan kidnappa.
- Kanske påskkycklingar? föreslog maken då som inte alls insåg att hans hulda maka behövde lugnas och inte få nya skräcksyner för sin inre blick hur hon jagade en Loppa med gula massakrerade kycklingfjädrar hängande ur gapet runt, runt i lägenheten medan resten av styrelsen satt och gapade i förvåning.

Mötet tog 3 timmar, ja det är mycket som ska avhandlas, och ett visst jagande blev det väl, men till slut kopplade jag Loppan som då lade sig och snarkade under bordet. Okej, det kan hända att hon gnagde lite på vår grannes innesko, det kan det, men på det hela taget tycker jag nog att hon kan ställa upp som styrelsesuppleant vilken dag som helst.

Sen har Loppan varit barnvakt också. Hjärtegrynet behövde lite passning igår vid lunch och det är klart man ställer upp då, alltid redo! De gamla scouttakterna sitter i! ... eller vadå, jag har väl aldrig varit scout, och såvitt jag vet har inte Loppan det heller... men det är klart man vill passa Hjärtegryn. Loppan med. Hjärtegrynet har nu lärt sig att öppna kökslådorna och innan en gris hann blinka så var lägenheter strösslad med vispar, slevar, silar, och alla de andra pryttlar man prånglat ner i sina lådor. Alltså, förstår ni vilket himmelrike för en terrierflicka? Hjärtegrynet slängde ut och Loppan hämtade och galopperade iväg, hon hyste nog en svag misstanke om att detta var Högeligen Otillåtet och tänkte väl att det var bäst att tugga medan tid bjöds (och innan matte hunnit jaga i fatt, småsnål och tråkig som hon är). Jaja, en stekspade och en visp skattade åt förgängligheten, men det är ändå världsliga saker.

På kvällen var det så dags för hundkurs igen! Självfallet beslöt sig SMHI då för att det var dags för lite lokal nederbörd i form av snöblandat regn i väldigt fjuttiga grader. Loppan hade regntäcke så hon höll sig torr och varm, matten däremot blev genomblöt, men höll sig varm ändå när hon försökte få terriern att fokusera, hålla kontakt, gå vid sidan och allt vad det var. Loppan är nu i en fas där matte är mest som ett slags bakgrundsbrus och 55,5% av fokus går åt till att scanna av underlaget för att leta harpluttar, 44% går åt till att försöka leka med de andra hundarna och resterande 0,5% - ja då är Loppan trött och ofokuserad. Matte höll sig varm, med andra ord.

Fröken, hon skulle visa hur man tränar in halter där hunden sätter sig rakt vid ens sida. - Lika bra att lära in rätt från början, sa Fröken pedagogiskt och lånade en hund för att visa hur man gjorde. Det såg ju hyfsat enkelt ut; man tar en godis och när det är dags att göra halt visar man den för hunden och för den lite utåt så att hunden strävar efter den samtidigt som den sätter sig. Då får man inte det där att hunden strävar inåt för att kolla en i ögonen. - Jag förstår precis! sa jag och slet fram en godis för att träna på rätt sätt. Det var då jag insåg att det är skillnad på att ha en schäfer vid sidan, en schäfer som liksom automatiskt har nosen i rätt godishöjd. Själv fick jag antingen böja mig som en reumatiskt ostbåge, varpå Loppan entusiastiskt ville slicka mig på näsan, eller, om jag höll godisen i för mig bekvämare höjd, ja då satsade Loppan för fullt och gjorde ett fyrfota spjångigt hopp i pik, slet åt sig godisen, dansade runt och jublade jag fick den, jag fick den! Vi har lite att träna på där känner jag. Alternativet är ju att jag skaffar mig en schäfer i stället.