...har det minsann hängt över Lund hela dagen. Jag vill ha VÅR! Och traditionalist som jag är så vill jag ha vår med sol och blommor och blader, inte kallt regn som strilar ner som kanske någon trendnisse vill kalla "nybrutal vår". Sånt är inte för mig. Jag vill slänga yllevantarna! Jag vill kunna traska ut utan jacka! Jag vill ha sol och värme och jag vill ha det NU! Mitt tålamod är slut. Hit me' vår!
Men i stället verkar det som om det där med yllestrumpor kommer att fortsätta vara en bra idé ett bra tag framöver. Och då är det ju så fiffigt inrättat att jag, som i så många år tvärvägrade att sticka strumpor, numera har påtat ihop ett icke föraktligt antal. Och eftersom jag nu har en sån tjusig blå strumpblockare så kan jag ju då visa upp alla mina blockade strumpor för en förtjust och hänförd omvärld. Ja, jag åtminstone titta på dem själv, och det är ju inte illa det. Sen är det ju också så att jag förutom dessa (där jag tycker mig se ett visst färgtema, jag tycker det saknas lite rött, orange och rosa) så har jag också knörplat ihop några par till maken. Lite grått och blått och sådär då.
Strumpstickning är liksom den optimala stickningen att alltid ha igång; lätt att ha med, lätt att ta ett par varv (ja om man nu inte stickar intrikata mönster och dit har jag inte kommit än, jag är så nöjd med självmönstrande strumpgarn så. (Även om jag emellanåt är en mycket snäll fru som stickar enfärgat åt maken).
Men strumpor eller ej, den här veckan har känts lite "off" får jag säga. Maken är inte helt piggelin om än mycket bättre, och själv haltar jag fram på mitt skruttiga knä. Det händer ju ändå roliga saker också! Igår hände det flera roliga saker till exempel. Först kom Hjärtegrynet och hennes föräldrar och åt lunch, och det satte ju sprätt på livsandarna kan jag säga! Hjärtegrynet knatar nu runt för egen maskin, även om Loppan råkade fälla henne i ett plötsligt anfall av entusiastiskt terrierstudsande. Det är helt fantastiskt, när man tänker efter hur det var för bara ett år sedan, ett lite knyte som mest bara låg i famnen och sov som nu knatar runt på små knubbiga ben. Sedan pratar hon också, Grynet. Långa ramsor av svårtydd karaktär, men hon låter god och glad och det räcker ju så bra. Det är liksom full sprätt där Grynet drar fram! (Påminner om en mig närstående fyrbening, nu när jag tänker efter).
Det är svårt att få knivskarpa bilder när en sån liten dam studsar runt, men man blir så glad av så mycket energi! Och då får det bli en liten bildbomb såklart. Är man mormor så har man vissa privilegier. Visst är det märkligt att en sån liten figur kan framkalla så mycket kärlek - eller det är det faktiskt inte. Kärlek mäts ju inte i kilon direkt. Tänk att familjen har utökats med två så formidabla tjejer som Grynet och Loppan, är det inte fantastiskt?
På kvällen var det kurs. Och jodå, nog strilade det lite regn. Och jag var väl sådär lagom entusiastisk får jag säga. Men jag greppade hund, torkad blodkorv och rände iväg och vi tränade på "stå" och "stanna" och "ligg kvar" så att svetten lackade och mycket riktigt åkte vi hem igen, fulla av endorfiner. Jag vill inte påstå att allt går lysande bra, men det går framåt och vi har roligt - vad mer kan man begära? Ja förutom lite vårsol då.
Nu är det torsdag. Nästan helg och bara det är ju inte så dumt! Det är ju också dags för vårt efter-städande-går-vi-ut-och-äter:ande. Fast jag tror vi går direkt på går-ut-och-ät:andet.Städa känns inte helt prioriterat faktiskt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.