Hundfunderingar

Det går inte en dag utan att jag tänker på Huliganen och saknar honom. Han var en så stor del av mitt liv i så många år och en alldeles egen och stor personlighet så det är klart att det tomt efter honom. Som tur är har jag ju Loppan som är sin alldeles egna personlighet och emellanåt är det roligt att fundera på skillnaderna.

Där Huliganen var verbal så är Loppan oral; hans åsikter hördes över Lund så att ingen behövde tvivla på vad han tyckte. Loppan är oerhört tystlåten men går fram som en dammsugare och stoppar allt i munnen, både sånt som passar och sånt som definitivt inte ska in i ett terriergap.

Huliganen var ordningspolis, medan Loppan liksom fladdrar runt lite utan någon som helt styrsel.

Huliganens första hälsningsfras när han mötte andra hundar (om det inte var tjuriga tikar som han gillade) var "ska'ru ha på flabben, va?!", medan Loppan entusiastiskt säger "du är nog min bästa vän, va?".

Huliganen hade vartenda pälsstrå i ordning, medan Loppans päls är anarkistiskt raggig och står åt alla håll och kanter - "välkammad" är liksom inget ord som faller en in när man tittar på henne.

Där Huliganen hade ett osvikligt sjätte sinne för när det närmade sig kloklippning så att man fick vara en snabb som en panter och kasta sig över honom och vara två för att utföra det som Huliganen närmast betecknade som ett grovt övergrepp på värnlös västgötaspets kan man i Loppans fall bara ropa - kom hit så ska vi klippa klorna!

Att gå till veterinären var en kallsvettig upplevelse med Huliganen. Han började hyperventilera innan vi ens klivit innanför dörrarna och uppförde sig i ärlighetens namn tämligen fjolligt emellanåt - ända tills vi på äldre dagar hittade mindre och lugnare veterinärkliniker med synnerligen lugna veterinärer med stor förståelse för traumatiserade västgötaspetsar, då gick det bättre. Men någon lustfylld upplevelse, det var det aldrig. Nu har jag för första gången varit hos veterinären med Loppan. På bilden ser det ut som att hon gömmer sig under stolen, men det var bara initialt som hon var lite frågande. För övrigt pussade hon frikostigt såväl veterinär som djurskötare, hon lät sig klämmas då, tittas på gaddarna (som fick betyget "mycket fina!") och bli vaccinerad och sen studsade hon glatt ut därifrån när matte betalt, och såg ut att tycka att det var en himla trevlig upplevelse, det där.

(Matte ska nu också fundera på det där med kastrering, och det är inget lätt beslut känner jag).

Men sen finns det också så många likheter! Båda får mig att skratta - varje dag! Båda har mig lindade kring tassen så hårt det någonsin går. Båda älskar att spåra. Båda ser med milt överseende på min ambition att på något sätt försöka uppfostra dem.

Båda är helt enkelt världens bästa hund. Var och en på sitt sätt.