Lekstugor

Man kan tycka att man liksom passerat åldern för lekstuga. Till och med att ens barn passerat åldern för lekstuga.

Ha! FEL!!! säger jag då bara. Jag har ju ihärdigt tjatat och skroderat och berättat om mitt växthus, min allrasom bästaste manick (ja efter maken och Huliganen såklart! Och barnen! Får ju inte glömma barnen även om de nu inte bor hemma). Livet, det är liksom ett bättre liv när man har ett växthus. Man blir snäll, vänlig och rentav, vid något enstaka tillfälle, medgörlig och blid. Åtminstone en kort stund.

Men nu är det ju inte min lekstuga det ska berättas om här, ånej, det är makens.

Okej, nu gör vi det här metodiskt, börjar från början och sen, ja sen får man liksom se vart man hamnar, det kan bli här. Eller där. Eller någon helt annanstans, det är lite det som är tjusningen med en blogg.

Det var en gång... (det är väl en bra inledning? Tycker den har något suggestivt över sig) ...ett gammalt hus. I det gamla huset fanns en matkällare. I det gamla huset flyttade det in en ganska ung barnfamilj. I den ganska unga barnfamiljen fanns en mamma som måhända inte var det husligaste som gått i ett par skor.

Nåväl matkällaren fanns där, och på tomten en myckenhet äppleträd. Aha! tänkte den unga mamman då, nu ska här lagras äpplen i matkällaren, det förstår man ju. An apple a day keeps the doctor away, sa hon förnumstigt och nickade vist. Alltså lagrades första årets skörd av Transparent Blanche i karet i matkällaren. Där glömdes de bort. Transparent Blanche är liksom inte ett äpple som låter sig lagras så värst bra. Detta blev den unga mamman varse när det började lukta ruttna äpplen i hela källaren. Då fick den lika unga pappan skyffla ut hela äpplegeggamojan. Han påtalade då att han inte förstod vitsen med det här mellanlagret, då kunde man väl lika gärna slängt äpplena direkt? Mamman i familjen lät honom då veta att han inte alls förstod sig på det där med att sylta, safta och lagra frukt.

OK, tänkte den unga mamman sen - äpplen kanske inte var någon vidare idé. Koka sylt och sånt verkade kladdigt och omständligt. Vad skulle man då ha matkällaren till? Detta problem löste sig av sig själv när det en vacker dag knackade på dörren och utanför stod en fryntlig bonde och undrade om frun ville köpa en säck potatis?

- Heureka! tänkte mamman då. Klart man ska ha potatis i sin matkällare!

Mamman köpte en säck potatis och släpade ner den i källaren medan hon kände sig så huslig och sparsam och rekorderlig som allra helst. Eftersom mamman är lite lätt tankspridd gick det som det gick. Potatisen glömdes bort. En vacker dag en alltför lång tid senare hade hon ett ärende ner i källaren. Hon öppnade dörren och gav till ett fasans skri! En utomjording hade landat i just hennes matkällare.

Maken kom löpande nerför trappan och undrade vad som hänt? Mamman pekade med ett darrande finger och tog betäckning bakom hans rygg - aldrig på tiden att hon tänkte gå i närkamp med Det Där som numera bodde i matkällaren; det där spretiga, lurviga med långa vitlila tenakler som illasinnat ringlade sig åt alla håll, det där som såg ut som om det tänkte invadera huset och sen ta över världsherraväldet. Maken gjorde en heroisk insats och släpade ut potatissäcken och gav mamman en menande blick.

Tja, det där blev liksom nådastöten för de husliga bestyren med matkällaren. Den fick framleva sitt liv i skymundan, och alltmer skit lämpades in där ifall man någongång kunde behöva just en sån manick, eller en sån, eller en sån...

Men så en vacker vårdag fick Maken en idé; han ville också ha en lekstuga, sa han. Eller nä, det sa han ju inte så klart. Men matkällaren ville han ha. Och det tömdes, och städades, och slängdes och ringdes in snickare och fixades och donades. Och sen en vacker dag så var det klart.

Och nu har maken sin lekstuga. Den går också under benämningen vinkällaren, och där bor alla souvenirerna från senaste resan till exempel, nu när maken ägnat några kvällar åt att sortera, skriva inventarielistor, notera producent, druvsorter, lämplig mat, lagringstider, årgångar och det ena med det fjärde. Man vågar tryggt öppna dörren, inga vitlila tentakler hotar en. (Däremot vågar man ju inte ta en flaska, för då blir det säkert fel i makens excellista och det vill man ju inte).

Och sen så levde de lyckliga i alla sina dagar, Maken, Huliganen, den numera inte så unga Mamman och Vinkällaren.

(Alltså vad säger du Larsson, ska du inte ta och flytta in här i alla fall?)