Hmpf! tycker hunden

De är fullbordade. Kattvantarna. Jag har uppvisat dem för alla som kommer inom någorlunda räckhåll och utkrävt jubelrop och beröm, och alla (i alla fall de som inte kommit undan) har då medgörligt sagt "o så fina". Alla. Utom en.

- kattvantar?! Vad ska nu det vara bra för? Vem bryr sig, liksom? sa Huliganen och vände prompt ryggen mot såväl mig som missevantarna. Jag tror han tog det lite som en personlig förolämpning.

- Jamen de är ju blå och vita och har tassavtryck och fiskbenstummar, sa jag bevekande. Huliganen lät förstå att inget kunde vara honom mer likgiltigt.

Jag fick helt enkelt muta honom med en bit skinka och sen är det ju så väl att i Votteboka så finns det ju trots allt hundvantar också. Förvisso inte någon västgötaspets utan mer något boxerliknande, men kanske det ändå kan blidka herr Hund? Sen börjar det väl i och för sig ta slut på vantsäsongen nu, men det kommer väl fler höstar och vintrar, och den här vantstickningen, den är nästintill beroendeframkallande.

Förresten träffade vi på katt igår, vi var hemma hos Ellenfamiljen som har inte mindre än två katter. Den yngre och klokare begav sig raskt upp på ovanvåningen dit Huliganen inte tar sig, men den äldre som är lite senil satt kvar på mattan och såg förvånad ut. Huliganen är ju numera, ja kanske inte senil, men lätt disträ är han ju, så han knatade bara förbi och gick ut i köket till Ellenmamman för att tigga mat. Sen tyckte ändå Ellenmamman att gamle Måns kunde gå ut i trädgården, ifall nu Huliganen kom på att det ändå är lite roligt att jaga katter. Det tyckte Måns var en dum idé, men han blev ändå utkörd utan vidare spisning, alltmedan han kastade en sur blick på Huliganen. Huliganen var dock strängt upptagen med att tigga paella, och sen gick han över till att tigga morotskaka och chokladpraliner innan han knoppade in på mattan.

Nu är ju både Ellenmamman och undertecknad kvällströtta figurer så vi åkte hem i hyfsad tid och jag hoppas att Måns kom in i värmen igen. Och rentav fick smaka lite paella han också!

Det där med tummar

...ja och fredagar för den delen också. På något sätt kan jag tycka att det känns liksom lite orättvist när man på fredagseftermiddagen känner huvudvärken komma valsandes dundrandes in i en stampande polska. Det finns ju så himla många andra dagar man kan ha huvudvärk på, så varför just på fredagen? Det är då man känner sig som the Lady of Shalott, i Alfred, Lord Tennysons poem (alltså läser någon honom längre? Knappast, va?), ja jag menar det där med att the curse is upon me, cried the lady of Shalott. Ja, det är väl ungefär det som jag kan av Lord Tennyson, men jag får ju erkänna att just idag passade detta citat ändå rätt så bra.

Fast sen kom jag hem. Och det är ju fredag! Den dag då euforin sprutar som en liten inre vulkan inom en. Kom hem till maken med Huliganen i släptåg, hällde upp ett lite glas vin och påbörjade tummarna!

Normalt sett tycker jag väl inte att tummar är det roligaste att sticka, lite småpilligt sådär. Men det är en helt annan femma när det gäller Jorid Linviks mönster; här ska det t'exempligen bli tummar med avtuggade fiskskelett på - det är ju hur kul som helst. Pilligt men kul.

Så the Lady of Shalott kan nog gå och dra något gammalt över sig. Nu är det fredagskväll, fisktummar och eufori som gäller.

En tisdagskväll i februari

Faktiskt sista tisdagskvällen i februari och bara det gör en ju tämligen belåten. Snart är det mars! Och mars, det är en vårmånad. Ja, det kan snöa fortfarande och vara kallt och eländigt om man har otur, men det är ändå VÅR. Men medan vi nu väntar på detta saliga tillstånd så kan man ju undra vad man gör en tisdagskväll?

Man kan titta på liljorna som slår ut och tycka att de är fina - men ändå känna sig lite lätt tveksam till doften? Vad är det för fel på syrendoft, till exempel? Eller rosor? Skulle man inte kunna tänka sig att liljorna skärpte till sig lite och luktade lite mer ros och lite mindre armsvett?

Huliganen funderar på problemet, det syns ju. Se så eftertänksam han ser ut. Det kan möjligen vara så att han mest funderar på hur han ska kunna klämma ur sin matte en extra godbit också. Ska jag vara helt ärlig tror jag inte att han bryr sig så mycket om blommor.

Maken, ja han jobbar för fullt. Där tänks det minsann också, förmodligen djupa och akademiska tankar. Tror jag. Så då vågar man inte störa, tänk om man liksom avbryter en arkeologisk spetsfundighet så att maken kommer av sig och den aldrig kommer en kunskapstörstande omvärld till godo?

Utan att störa maken tassar jag bort till burspråket och tittar ut över Lund i skymningen, medan jag funderar på hur fint det kommer att bli när våren och grönskan kommer.

Man blir ju lite hungrig av att stå där och glo, så jag traskar ut i köket och lagar svampsoppa. Hunden får torra kulor i sin skål och det tycker han är lite snålt, men eftersom han omsorgsfullt prickade hallmattan tidigare idag när han hade lite tjall i kistan och behövde vomitera så blir det ingen svampsoppa till honom. - Tough luck, säger jag till honom och slevar i mig soppan själv. Ja maken fick ju också såklart, det hade känts lite småsnålt annars.

Så ungefär går det till den sista tisdagskvällen i februari i Huliganhemmet.

I en rasande takt

...har helgen gått. Nog är det något konstigt som gör att en tisdag känns så mycket längre än en lördag?

Men det har varit en bra helg; förvisso släpade jag med mig maken ut på stan igår och vi hann inte längre än en bit ner på lilla Algatan förrän snögloppet började piska oss i ansiktet. Maken såg ut att undra varför inte befann oss inomhus framför Vinterstudion på tv till exempel, men följde godvilligt med för att först gå till Gleerups (alltså, att locka med en bokhandel brukar vara ett säkert kort, ungefär jämförbart med att vifta med en chokladbit framför ansiktet på undertecknad) och sedan till torget för att köpa lite tulpaner. Herregud, man måste ju förbarma sig över dessa stackar som stod där och hukade sig i februarirusket.

Tja sen gick vi väl hem och jag sydde lite, stickade lite och sen greps jag av en synnerligen märklig känsla.

- Jag har inget att hitta på! utropade jag som en trulig femåring och det är verkligen inget som jag brukar känna, tvärtom finns det alldeles för lite tid för allt som jag vill göra. Jag tittade mig omkring för att se om något litet projekt som kändes lite lockande liksom svävade omkring av sig själv, men nix, inspirationen infann sig inte. Nåja, man kan ju alltid sova i fåtöljen en stund, i all synnerhet om man vaknat klockan fem på morgonen, en bra tid men onekligen åt det tidigare hållet

Efter en stärkande tupplur vaknade jag och var avgjort hungrig. Dock var det inte läge att gripas av panik, nej för vi var bjuda hem till dottern och svärsonen på middag och då gör man bäst i att komma lite hungrig. Välkammade och med en tulipan i näven dök vi upp på överenskommen tid och sniffade uppskattande i luften, för det spred sig ljuvliga dofter ifrån köket. Ankbröst i grönpepparsås! Det var enbart med uppbådandet av sista resterna av sin viljestyrka som man avhöll sig från att slicka tallriken. Huliganen fick inte heller slicka några tallrikar (ja, jag erkänner, han är så bortskämd att det är löjligt den hunden) eftersom såsen var synnerligen god men förmodligen lite för stark för en vättemage. Det tyckte Huliganen var upprörande, men sen förbarmade sig svärsonen och Huliganen serverades eget ankbröst utan sås. Då blev Huliganen synnerligen nöjd och inhalerade ankbröstet innan man hann blinka; tänk om någon skurk hade snott hans mat. Därefter tyckte matte att Huliganen skulle vara nöjd, men det tyckte inte hunden som med stor emfas påtalade att det fanns mer ankbröst i köket, jojomen han må vara döv men luktsinnet är det inget fel på.

Därefter spelades det kort och jag ledde länge, förmodligen beroende på åöverlägsen skicklighet och stor slughet men på något sätt lyckades ändå svärsonen prångla sig förbi på slutet och vinna hela konkarongen. Eftersom jag var mild och blid efter den goda maten nöjde jag mig med att blänga bistert, annars hade jag nog kunnat förfalla till att sparka honom på smalbenen, bara lite, lite.

Söndagen inleddes med en litet anfall av söndags blues, men sen insåg jag hur fånigt det var och satte rullkniven i litet tyger och sydde nya bordstabletter. Aktivitet är det bästa botemedlet mot bluesiga känslor så sedan putsade jag till och med köksfönstret, men kom på att fullt så mycket aktivitet var nog ändå inte nödvändigt. Fönsterputs är nog bra, men det är ack så mycket bättre om någon annan utför den. Någon annan = inte jag, alltså.

Det blev en lunchpromenad på St Hans backar med syrran och Zoya och Huliganen tyckte det var roligt att komma tillbaka till gamla jaktmarker det märktes. Sedan fick han för sig att äta hästskit och det tyckte inte jag var en god idé, men fick bara till svar att så går det när man inte får tillräckligt med ankbröst att äta. Sådetså. Han är mycket bra på att få sista ordet, Huliganen.

Hemma här blir det inte ankbröst ikväll, det blir laxlasagne med spenat och det är minsann inte dumt det heller.

Idag får vi duka med dessertskedar

Men först - fredag... alltså, det skulle skrivas hyllningssånger till fredagar, det är min fasta övertygelse. Den där känslan när man är på väg hem, man har ledig tid att fylla med vad man vill, god mat att äta och en eller annan chokladbit som vinkar vid horisonten. Man har en man att pussa på, en hund att skratta åt och livet kunde vara pinkigare, faktiskt.

Den här fredagen, den inleddes med ett besök hos tandhygienisten, den tandhygienist som vid mitt förra besök påtalade att mina spottkörtlar (eller man kanske ska säga salivkörtlar, om man nu är lite fin i kanten) sitter exemplariskt och skolboksaktigt. Idag petade hon runt och sa sedan att jag har ett vältrimmat tandkött. Åh, det är en trevlig tandhygienist, det där!

Vältrimmat, det låter ju onekligen som vältränat. Vilket inom parantes sagt, måste innebära att jag har en vältränad kroppsdel, om än synnerligen liten. För det kan jag ju säga att mycket kan man beskylla mig för, men att vara vältränad vore att ta i, så jag kände mig väldigt uppmuntrad av tanken på det vältrimmade tandköttet, det gjorde jag.

Tja, sedan var det ju jobb och så, och så var det dags att införskaffa veckans blommor. Och det var när jag tänkte på dessa blommor som en fullständigt genialisk idé slog mig! Tjoff, så där bara!

Så vad är då detta?

Jo, det ska jag tala om, detta är genialitet och dessutom ren och skär njutning i en liten plastbytta - 5 dl glass från Per Tutti som jag har burit hem med mina egna små liljevita händer när jag väl införskaffat blomprakten. Äpplekakeglass och kolaglass. Är man vältrimmad och vältränad, ja då har man gjort sig förtjänt av glass, så måste det ju vara.

Och för att fortsätta på liljetemat så var det faktiskt just det som också fick följa med hem - vita liljor. Jag hoppas att de inte doftar för intensivt. Men å ena sidan är maken fortfarande lite förkyld och själv är jag tämligen täppt också, så det ska säkert gå bra.

Nu får det vara slutbloggat; här ska ätas glass och funderas på hyllningssång till Fredagens ära.

Idag skulle vi äta kyckling

Var det tänkt. Men nu var ju maken lite kreativ och spontan när han handlade senast så det får nog bli pasta med räkor och lax tror jag, och det funkar väl lika bra en tisdagskväll.

Och det är så skönt att det är just det. Tisdagskväll. Inte morgon. Inte lunch. Nej, nu är det kväll och jag har sytt lite, kliat Huliganen bakom örat och pussat lite på maken. Jag är så trött att jag gäspar käkarna ur led.

Annars har det varit en bra dag. Kall men fin och vårkänslorna börjat spritta när vi haltar fram genom Botan, Huliganen och jag. Klorofyllen börjar bubbla, det märks. Än är vi väl inte framma vid att blåsippan står ute i backen och niger (alltså, niger, gör någon det nuförtiden?), men det är ändå avgjort på gång.

Sen så har jag varit hos min bestämda frisör för att försöka få lite fjong på frisyren. Jag är en sån som alltid vill ha något annat. Och nu är jag trött på att ha det alltför kort. Samtidigt så får det inte vara för långt. Just nu är jag i det där skedet där det liksom bara ser ut som en golvmopp. En råttfärgad golvmopp. Det känns ju inte så himla chict så jag överlämnade mig i Johannas händer och sa "gör något". Hon suckade över det råttfärgade och innan jag hann blinka var jag inkletad i bikarbonat och marockansk lera och nu är jag lite mer guldig och kort i nacken men ändå med lite längder uppe på skulten.

Nu är jag en sån där bloggerska som gärna vill dela med mig, så jag försökte väl ta en bild för att visa upp det guldiga. Men milda Matilda så himla svårt det är att ta foto på sig själv!! Man ser ju inte klok ut - när jag inbillar mig att jag ler ett världsvant leende ser jag ut som en lobotomerad skalbagge. När jag försöker se själfull ut ser jag ut som en gris med magknip. Så jag gav upp. Det blir inte bättre än så här - men tro det eller ej, jag är ändå nöjd. Även om det kanske hade varit lite piffigt med långa kastanjefärgade korkskruvslockar?

Söndag med extra hjärtan

Helt enligt beprövad traditionen har vi firat Alla Hjärtans Dag med att jag inte fått blommor. - Nej minsann, såna kommersiella jippon går vi inte på, säger maken och nickar förnumstigt.

Gör ingenting alls, det har varit en väldigt skön söndag i efterdyningarna efter det Stora Jubiléet. Jag stämde träff med min symaskin, till exempel. Det skars tyg och syddes ihop och var väldigt vilsamt och fridfullt - ja med undantag av att jag när maken rände iväg och handlade spelade "Jag mötte Lassie" ett antal gånger och sjöng med med stor inlevelse. Maken blev helt wild-and-crazy när han handlade och kom till exempel hem med frysta laxfiléer när det stod "kycklingfiéer" på listan. Men är man en fri och självständig själ så är man. Och lax är ju också gott.

Jag hade entusiastiskt sällskap av Huliganen när jag sydde.

Men sen kände jag ändå att jamen ska det ändå inte vara lite hjärtan på denna hjärtedag? Va?

- Vill du ha lite chokladmuffins? hojtade jag till maken, och han ställde medgörligt upp och var alls inte avog till muffins. Och notera nu, vad har jag har helt romantiskt strösslat muffinsen med om inte små hjärtan. Ha! Nu blev det ändå firat på Alla Hjärtans, jo minsann.

Imorgon är det måndag. Men det tar vi itu med då.

Hipp hurra!

Det är inte varje dag det kommer ett telegram, det kan man inte påstå. Det är inte heller varje dag telegrammet kommer från kungen och drottningen, på rak arm kan jag väl inte säga att jag kommer ihåg när det senast inträffade.

 

Men det är klart, fyller man 100 så är det ju trevligt att det uppmärksammas även i högre kretsar. Jag föreställer mig att kungen och Silvia sitter där vid köksbordet och går igenom vem som ska få telegram den här veckan - och nu var det farmors tur!

Det räcker ju inte med telegram när man fyller så fint, nej det ska vara paketer och tårta och blommor såklart! Vi packade in oss med dotter och svärson och fräste iväg genom snöslasket mot Halmstad där vi hämtade upp sonen som kom med tåget från Göteborg.

Den där sylen och skruvmejseln som ligger på bordet var dock ingen födelsedagspresent, det var maken som hängde upp lite mer tavlor och sånt på väggarna. För två veckor sedan flyttade nämligen självaste jubilaren till ett äldreboende som är mer avpassat för damer med vördnadsvärd ålder - och det har blivit så bra!

Födelsedagsbarnet var själv lite osäker på hur pass gammal hon blev, men tyckte att det var nog 60 eller så, och vad är väl en ålder egentligen? Det är ju bara siffror. Men på tårtan fick det ändå stå "100" för visst är det häftigt!

Tänk att vara född när inte alla gick med blicken som klistrad i sina smartphones. När folk trodde att "padda" var ett djur och inget annat. När kristallmottagare var något synnerligen exklusivt och inte i var mans hem. När man inte överfölls av information varthän man såg. När livet var lite hårdare, lite strängare - men kanske också lite mindre hetsigt?

Hur som helst så gratulerar vi vårt födelsedagsbarn idag - oavsett om det nu var 60 eller 100 hon fyller!

Det där med ben

Alltså, man inser inte hur tacksam man ska vara över sina ben innan man försökt sig på att ta sig fram genom livet genom att liksom gå bara på ett ben, och det i en takt som får en lus på en tjärad sticka att te sig som en sprinter i storform.


Men så vaknar man en fredagsmorgon och känner att ja, jo, visst haltar man och visst är det ömt; men det har vänt! Heureka! utropar man då och väcker skoningslöst maken och säger att snart, snart kan han inte kalla en för Ankan längre. Maken riskerade nämligen livet igår genom att när jag stånkade över hur ful man känner sig när man rullar fram genom tillvaron som en båt i storm lite försiktigt säga att han tyckte att jag storligen påminde mer om en anka; lite rund om ändan och synnerligen vaggande. Man såg att han var beredd att kasta sig åt sidan med ett pantersprång när han sa det, trygg i förvissningen om att jag inte hade kunnat kasta mig efter. Fast jag tyckte det var roligt, och förresten är väl ankor ganska gemytliga figurer ändå? I alla fall om de inte är koleriska och heter Kalle.


Nåväl, Ankan är förhoppningsvis snart ett minne blott och det var därför med ett leende på läpparna som jag ilade hem till lunchen, med skinkmacka och solsken i blick. Väl hemma möttes jag av Huliganen och sedan hade vi lite dragkamp innan vi drog oss ut mot köket. Och där föll ovannämnda blick på Huliganen. Han var avgjort halt. Vänster framben sprätte liksom lite som det ville och dessemellan höll han ömkligt upp det.


Jamen vad är det här?! Är det så att vi ska ha ett konstant tillstånd av ont-i-benet i Huliganhemmet utropade jag och slet mitt hår.


När jag slitit färdigt klappade jag deltagande om Huliganen. Kände igenom benet, kände igenom tassen som så ömkligt hölls upp... och vad hittade vi väl där om inte en hundmatskula som den glupske fyrbeningen liksom försökt inmundiga genom att stampa på den? Kära hundar som läser här; tag lärdom. Det går inte, inte säger jag, att få i sig maten genom tassarna. Använd gammal beprövad teknik och glufsa i er maten. Hundmatskulan är nu utpetad och uppäten och Huliganen är o-halt.


Fredagsfriden sänker sig över Huliganhemmet.

Finn fem fel

eller Man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken

eller Nära skjuter ingen hare

Tja vad kan man säga? Man kan le lite filosofiskt och smått förläget säga "hoppsan, där gick det visst lite för fort". Eller också kan man säga "#¤!!%&?=)!!! skit!!!

Så går det när man har kraftigt inflammerade muskelfästen kring knäet och inte riktigt är tillräknelig.

Och på tal om det så är det också något som får feministen inom en att vakna med ett rytande; när jag biter sönder en tand så tycker tandläkaren att jag ska vänta i två veckor. När maken gör samma sak (två gånger dessutom!) så får han en tid inom två timmar samma dag. När jag försöker få en läkartid tillbringar jag 18 + 22 + 52 minuter i olika köer innan jag får besked att, nä du är inte välkommen, försök imorgon igen. När maken mår skruttigt rullas röda mattan ut och personalen flockas för att ta emot honom (vilket han i och för sig är värd).

Alltså, vad är det här? Och nu med mansöverskott och allt så ska man väl vara rädd om kvinnorna kan man tycka. Är detta en dold agenda? Finns det för många tanter med attityd och bristande förmåga att läsa ett helt stickmönster innan hon kastar sig över vante 2?

Fnys.


edit: jag fick faktiskt tid dagen efter och fick träffa en väldigt trevlig läkare som hade en onödigt stor pricksäkerhet när hon hittade alla inflammerande muskelfästen.

Inte bara kanelbullar och glass

 

Jag köpte ju faktiskt inte bara kanelbullar och glass igår (och så här i efterhand kan jag meddela att maken lyckades peta i sig lite glass, så allt hamnade inte i mitt gap), nej jag ramlade ju på ett blomsterstånd på torget också när jag passerade. Och eftersom förra veckans tulpaner var ett visset minne blott så fick jag ju fylla på bland klorofyll och blader. Och vem kan motstå ett jättefång nejlikor för fjuttiga 42 kronor?

Visst är det så att det finns liksom en rangordning bland blommor? Högt upp kommer orkidéer, rosor och gladiolus m.fl., och längst ner kommer väl, tja maskrosor och sånt? Jag har en känsla av att nejlikor inte heller ligger högt upp på rankingen, men det tycker jag faktiskt är ganska orättvist. Visst är de både fluffiga och söta, och dessutom står de länge? Vad mer kan man begära? Det kan väl vara så att det står en air av gamla pilsnerfilmer och stadshotell med en nejlika i varje fjuttig vas på restaurangborden över dem, men det tycker jag man kan bortse från.

Jag stod där och funderade på färg, men så sa den lilla flicka som hjälpte sin pappa i ståndet att "de där är de vackraste tycker jag" och pekade på rosaröda nejlikor. Och vem kunde då motstå dem? Så rosaröda fick det bli, och nu har jag placerat ut dem lite här och var. I köket till exempel. Och ja, jag erkänner att jag tände ljuset enbart för att det skulle se lite finare ut i bloggen. Detta är alltså ett exempel på tillrättalagd verklighet.

Men nu vill man ju ändå vara ärlig och visa verkligheten som den ser ut; så alltså slänger jag in en helt oretuscherad bild av hur söndagen sett ut i Huliganhemmet. Voila! En styck febrig och hostig make utplacerad i soffan. Den observante kan då se att han även fått en liten nejlikebukett att vila sin febriga blick på. Även om jag i och för sig tror att han mest tittat på skidor på tv:n, men om han velat ha blomfägring så fanns den inom räckhåll.

Sen tänker jag ändå att det kanske har varit en avgjort brist på västgötaspetsar i bloggen på sistone? Och förvisso har jag fel objektiv och det ena med det andra, men tänker lättsinnigt vidare att äsch, jag sticker bara ner kameran och trycker av lite, något blir det väl alltid?

Och jo, det blev det ju. Så varsågod, spridda västgötaspetsbitar.

Jag är en omtänksam fru

Kanske inte så blygsam men omtänksam, det är jag.

Det har varit en ganska pissig vecka med förlov sagt. Mycket jobb, mycket av allt och ett knä som bara totalvägrade att bete sig som väluppfostrade knän ska. Jag tycker inte jag begär mycket, jag begär inte att mina knän ska vara vackra och sitta mitt på långa tjusiga ben, och det gör de ju inte heller. Men jag tycker det är bra när det går att böja på dem och när man kan gå utan att halta som en skadskjuten anka.

Inte fanns det direkt tid att blogga heller, vilket nog var tur. Vem vill läsa inlägg som heter Huliganmattens sorger och vedermödor eller Blandat gnäll eller Ack och ve? Inte jag i alla fall. Men så började tillvaron spotta upp sig; jag knallade t'exempel in på apoteket och utropade "hit me' era starkaste droger" och sen blev det fredag och maken och jag började göra små planer för helgen. Inget vilt, inget upphetsande men ändå lite sådär. Livet tedde sig med ens så mycket bättre.

Idag vaknade vi dock upp med och insåg att maken drabbats av något influensaliknande. Det var ihåliga hostningar, pulserande huvudvärk och höga temperaturer. - Men käre vän! utropade jag och utsatte honom omedelbart för mina mest ihärdiga omsorger innan han hann värja sig.

Sedan rände jag iväg ner till stan och tog en sväng inom apoteket igen (man börjar bli stamkund känner jag). - Maken är sjuk! meddelade jag personalen. - Det är synd om honom! fortsatte jag sedan. Personalen nickade deltagande och sålde halsmedusin till mig, medan de försäkrade mig om att detta var det bästa apoteket hade att erbjuda. Klart maken ska ha det bästa!

Sedan var jag på väg att ila hem igen när jag passerade Brunius café....hm.... stans bästa och fluffigaste kanelbullar! Jag lade pannan i djupa veck och överlade med mig själv. Det är nog så bra med ipren och halsmedikamenter, men nog borde det bli ännu bättre med en kanelbulle till? funderade jag. Sedan slog jag till på två kanelbullar.

Till eftermiddagsfikat serverade jag sedan generöst såväl kaffe som bulle. Men maken var inte riktigt på hugget kan man säga. Han åt en liten, liten bit bulle och sa sedan att han inte orkade mer. Jag ville ju inte att han på något sätt skulle se bullen ligga där och blänga på honom så att han fick dåligt samvete, nu när jag ränt stan runt för att uppbringa bullar menar jag. Så ja, jag fick väl göra min plikt som en god hustru och äta upp hans bulle också.

Jag köpte inte bara bullar, jag köpte även glass när jag var i stan. Onda halsar ska ha glass, det är min fasta övertygelse. Och skulle det nu vara så illa att maken inte orkar någon glass heller, ja då kommer ju min omtänksamma sida fram igen såklart. A wife's gotta do, what a wife's gotta do, alltså. Här ställer vi upp!