Med en bra hatt klarar man sig långt

Igår var ju maken och jag ute på landet, närmare bestämt hos Hunden och Herden och köpte oss var sin ny oljerock. Första besöket, men säkerligen inte det sista; för en inbiten anglofil som ändå inte vill lägga ohemula mängder pengar på överprisade Barbour var det här ett fantastiskt ställe! Och så blidde det ju liksom så att de hade hattar också... och hattar är synnerligen svårt att motstå, så nog blev det en oljerockshatt (kan det heta så?!) också. Alltid bra att ha om det skulle regna. Och det regnar ju lite nu och då faktiskt, herregud så blött det är ute.

Lite väta avhåller dock inte Loppan och mig från att kasta oss ut i spenaten och traska runt. Alltså klämde jag ner den nya hatten på skulten, visslade på Loppan och trotsade elementens raseri. Och det var ändå skönt. Skönt men blött och lerigt skulle man kunna säga.

När jag gick där så tänkte jag att det kunde ju vara lite kul att ha ett foto på sin nya hatt. Grynet brukar ju glatt ställa upp på på att fotografera mormor, men nu var hon ju inte med. Min blick föll på Loppan...

- kan du ta ett foto på mig? frågade jag Loppan
- självklart! langa hit mobilen bara! svarade Loppan

Fast sen såg jag hur lerig hon var... och tänkte att det skulle resultera i en synnerligen lerig mobil och leriga mobiler, det känns som en icke-bra grej. Så då fick det ju bli en selfie på Loppan och mig. Och hatten, som gjorde en utomordentlig insats som skydd mot vätan ovanifrån (dock ej mot leran underifrån).

Det kan hända att jag somnar i soffan snart

Det har varit en diger lördag so far; vi har hunnit med massor! Sjunga om Blinka lilla stjärna, busa i sängen, busa med Indy, äta gröt, promenera i Botan. Det går i ett när man har finbesök! Igår kom nämligen Grynet på besök för hennes mamma och pappa skulle gå på fest med 70-talstema på förskolan. Vi som var med på 70-talet och inte känner att detta är ett årtionde som behöver få någon revival direkt vad gäller modet tyckte det var roligare att stanna hemma och vi hade det jättebra! Vi åt köttbullar och lingon och fick julförkläde och sorterade burkar med stor entusiasm. Det tycks som att morfars gener börjar göra sig påminda. När köttbullarna var slut var det dags för pyjamas och Bamse med morfar (även om Grynet envisades med att kalla honom farfar, fast close enough kan man tycka. Så länge hon håller reda på mormor, menar jag). Grynet och morfar samsades i soffan ända till det blivit lite väl spännande när Vargen dök upp, då satte sig Grynet ovanpå morfar för det kändes nog tryggare så.

 Sen var det dags för tandborstning och ny blöja och sådär. - Bajs! sa Grynet illmarigt och plirade förtjust. - Det är din tur att byta, sa jag raskt till morfar då, men tänk då hade hon bara skojat med oss, den busiga ungen. Inom fem minuter sov hon gott och det gjorde nästan mormor och morfar också, men vi kämpade på någon timme till.

Sen vaknade jag vid fem imorse för då rörde Grynet på sig i sängen, men hon vaknade inte utan låg där och snusade så förnöjt. Bredvid mig låg morfar och snusade lika förnöjt, alltså det är inget fel sätt att vakna på! Kvart över sex sådär hörde dock en liten röst som sa - mormor! och då kom hon upp i sängen och busade tills klockan var grötdags (och då hade fröken inom parantes bajsat också, vilket mormor fixade till med stor ackuratess). Så det blev gröt och sen, eftersom morfar såg innerligt pömsig ut, gjorde mormor en heroisk insats och krånglade med sig såväl barnbarn som vagn som hund ut i den dimmiga morgonen. Vi gick där i Botan och mormor sjöng om ekorrn och bä bä vita lamm och blinka lilla stjärna så att alla råkorna flydde i panik.

När vi kom hem igen fick morfar också frukost och Grynet stärke sig med en ostmacka och sen sorterades det kakformar och bakmått och det ena med det andra med benäget bistånd av Loppan som tyckte att det såg rysligt spännande ut, och Grynet delar givmilt med sig.

Och sen sjöng Grynet för morfar och mig och busade lite till innan Grynets mamma kom för att hämta henne; både Blinka lilla Stjärna och bä bä vita lamm fick vi höra. Loppan sjöng inte men tyckte nog att det var rysligt vackert.

Det blev väldigt tomt när Grynet åkte hem, så morfar och jag tog en sväng ut på landet för att köpa nya oljerockar - är man anglofil så är man. Loppan fick följa med och sen åkte vi ner till Vombsjön och tog en promenad där Loppan sprang så att sanden yrde. Ett litet vinterdopp blev det för henne också, det är ju stärkande och nyttigt. Det var väldigt vackert där nere vid sjön, lite dimmigt och väldigt höstigt.

Kom inte mormor med på foto den här helgen kanske man undrar? Klart jag gjorde, det såg Grynet till!

Gandalf och jag (och en gammal sufist)

Alltså, herregud, det finns veckor också finns det veckor. Denna har varit av sistnämnda slag; konferenser och möten och budget och underhållsplaner och emellanåt tänker jag att när jag en dag går i pension så ska jag aldrig mer planera något. Jag ska glida genom livet helt oplanerat och le hult och tänka att jaja, det ordnar sig nog. Framför allt ska jag inte ägna så mycket som en tanke åt EU-lagstiftning. Om EU-lagstiftningens och mina vägar aldrig mera korsas så vore jag lycklig.

Men så tänker jag som jag ofta tänker när livet liksom tjorvar ihop sig att även denna dagen kommer att ta slut och sen kommer det en ny. This too shall pass muttrar jag för mig själv och sen tänker jag, ungefär som Emil i Lönneberga (fast med lite fler hobbitar) att "du och jag Gandalf, du och jag. Tror jag det."

Sen tänker jag "jamen detta kan jag ju blogga om!" Men sen smyger det sig på en känsla att sa han verkligen så, Gandalf? Inte riktigt? Väl? Såsom varande en modern människa googlar man då och nähä det sa han inte, han sa ju "you shall not pass!" och dundrade med staven och hade sig. För all del, så har man ju också lust att göra emellanåt. Men nu var det ju inte det jag var ute efter, utan en lite mer filosofisk inställning till livet, att det går i cykler och allt har en ände (ja utom korven då). Och vad hittar man väl när man googlar? Jo det var en medeltida persisk filosof som hade denna kloka tanke, fast han skrev väl inte på engelska får man förmoda.

"This too shall pass" (Persian: این نیز بگذرد‎, translit. īn nīz bogzarad‎) is originally a Persian adage reflecting on the temporary nature, or ephemerality, of the human condition (tack till Wikipedia)

Så är det. This too shall pass, och ikväll ska vi gå på den nya franska restaurangen i Saluhallen så det blir nog bra. Denna nya franska restaurang heter märkligt nog Gamla Franska, men den blir väl det i sinom tid. När lagom många dagar passerat.

(Om man undrar varför jag lägger in en bild på en turkhassel så är det för att a) jag har inte fotograferat något lämpligt och b) jag tycker det ser ut att vara ett mycket filosofiskt träd).

Okej, det regnar

Men det är inget att hänga läpp över. Det är ju faktiskt lördag, då går vi på kurs, Loppan och jag (och syrran och Zoya såklart). Nosework, och det var sista gången på introduktionskursen, undra på att det regnade och blåste så att öronen fladdrade.

Fast innan det blev lördag så var det fredag. Fredagar, det är bra grejer. Det är så skönt att komma hem, ta det lugnt, äta lite, dricka lite vin, prata mycket och gosa med Loppan. Tja, det blev väl lite tvättstuga också, men det kan man ha överseende med, faktiskt.

Men sen vaknade vi upp till lördag, som sagt. Det var, lika som sagt, avslutning på nosework och vi skulle få göra ett inofficiellt doftprov. För de som inte är inne i gamet så kan jag tala om att det består i att man, eller rättare sagt hunden, ska identifiera en tops som fått en droppe eukalyptushydrolat på sig i en av 12 kartonger. Man har tre minuter på sig. Jag var skeptisk. Vi har tränat och övat och det känns som att Loppan tycker det är kul, men markerar hon verkligen? Eller är det bara för att jag vet i vilken grunka hydrolatet är som jag säger "bra!!!" och belönar med skinka? Nu var avslöjandets tid inne.

Petra, vår instruktör, sa att det var egentligen inte meningen att hundarna skulle klara det här än, för vi har ju bara gått introduktionskursen, men att det kunde bara bra att känna på hur det är på ett riktigt doftprov. Okej, sa vi, vi förstår - men innerst inne så vill man ju så innerligt gärna att det ska gå.

Och det kan jag säga, att vissa fick äta upp sina ord... för det visade sig att samtliga sex hundar klippte doftprovet galant och på ypperliga tider dessutom! Zoya och Loppan klarade det båda på 16 sekunder - jamen herregud. blev man stolt, eller blev man stolt?

Det har varit en himla rolig kurs, och till våren blir det uppföljning känner jag. Men den här kursen är slut och alla fick pris, både hundar och mattar (och den enda hussen); man fick välja hundgodis eller leksak till hunden och choklad eller nötter till matten. Eller för all del, hussen.

Jag valde leksak. Loppan älskar mjuka leksaker som piper, med en hård, innerlig och brutal kärlek. Därför får hon inte sådana så ofta, men nu, nu var hon verkligen värd att få något att sätta bissingarna i  kände jag.

Det var lite svårt att fotografera, för räven (?) har dängts med. Slängts med. Åkt karusell i sån fart att inälvorna hotade att poppa ut. Pipet har gått hädan. Inälvorna är puts väck. Men Loppan, hon är glad och nöjd.

Själv är jag också nöjd, för nu har jag stickat färdigt mina hundpromenadvantar så nu kan mina fina ugglevantar andas ut ett tag. Det är ju nämligen så bra inrättat att nu har vinsterstudion börjat, nu kan man njuta av skidåkning och stickning på en och samma gång och hur fiffigt är inte det? Då blir man ju klar med vantar till exempel.

Och nu är det lördag kväll, Manchester United spelar (vilket jag ger blanka faderullan i) och det är dags att fixa lite kaffe och plocka fram den där chokladen som matten fick i pris.

Lördag alltså. Underbart.

Är det inte något som saknas?

Alltså, nu har bloggen varit knökfull av barnbarn och hund och grisar och katter och vykort vilket ju allt på sitt sätt är alldeles utmärkt - jamen stickningen då? Vad har hänt med den? undrar man oroligt (eller kanske inte).

Jodå, det stickas, det gör det. Och jag köper garn, det gör jag. Men jag blir ju liksom inte riktigt färdig med saker? Inte mindre än två koftor och en tröja ligger på vänt (alltså, ärmarna... så mycket enklare en stickerskas liv hade varit om armarna varit flera decimeter kortare, eller om man gick i slipover året runt). Nu har jag då dessutom köpt garn till en reflexmössa, för det kan ju vara bra att ha i mörkret, ja om den nu blir färdig före maj, samt garn till en rävmössa för det kan ju också vara bra att ha.

Nu är det ju så att en stickerska fungerar inte riktigt så att först gör man A, sen gör man B innan man hoppar på C. I alla fall inte denna. Nä hon grips av en känsla av oj, så många rester av strumpgarn jag har så då börjar man väl på ett par restgarnsstrumpor (nej de är inte till maken). Och det kan ju vara bra att ha som fikaprojekt på jobbet.

Sen tänker hon att nu, nu har jag ju stickat mig flera par flerfärgsstickade vantar med trevliga mönster av ugglor och schersminblommor och sånt, men är det inte lite synd att slita på dem på hundpromenaderna? Jo för har man en helikopterhund så ligger ju inte direkt kopplet blickstill i vanten inte vilket kan nöta även den bästa shetländska ull. Det tar ju ändå ett rätt stort antal timmar att sno ihop ett par ugglevantar så då behöver man ju några mer rustika och slitvänliga. Då är det väldigt skönt att bara kunna dyka in i sitt garnskåp och triumferande komma ut med lite blandade restgarner i lejongult och grått, då känner man sig så himla präktig att man nästan kan förtränga de där koftorna som också borde stickas på. För att inte tala om schalen, som jag just kom på. Ojdå.

Ibland är tiden som ett gummiband

Alltså, medge att det där låter filosofiskt? Rentav lite djupsinnigt? I alla fall, vissa helger hinner ju knappt börja förrän de är slut och man tänker att man hann ju inte med någonting. Sen andra helger, de liksom töjer sig och tänjer sig och man får gjort massor!

I fredags t.ex. då knallade jag hem och skulle tvätta. Trodde jag. Det visade sig att jag vimsat till det med tvättbokningen (tänkte skriva tvätt-tiden, men det såg så fånigt ut med tre t:n så det fick vara) så det blev inget tvättat för min del. Men jag hängde inte läpp för det! Kan man inte tvätta, så kan man ju sy sig en julgris, tänkte jag kreativt. Den blev julröd och glad och tjock och trind med knorr på svansen - men en sak ska jag säga och det är att det är pilligt att sy gristrynen. Kan ju vara bra att veta. Den blev lite sned och lite vind och lite skrynklig i trynet, men är det handgjort så är det.

Sen fick det vara färdiggrisat för sen skulle det ju ätas ankbröst och sånt, det ska ju också till. Och så skulle man sova, för dan därpå, vilket som av en slump var lördag, så var det ju noseworkkurs. Herreminje vad det blåste! Det var inte lätt för hundarna kan jag säga och det var rätt skönt när vi fick noseworka inne stallet emellanåt. Vi fick prova på att göra ett doftprov, men instruktören sa att det var inte meningen att de skulle klara det än, och det gjorde inte Loppan heller, det var alldeles för många intressanta stalldofter att snusa på, där stod sig eukalyptushydrolatet slätt i konkurrensen kan man nog påstå.

Medan vi var på kurs var maken på bokloppis i Stadshallen. Det är alltid lite nervöst att släppa iväg honom på egen hand ut på en bokloppis, vem vet vilka verk i 27 band som han ser sig nödd att adoptera? När Loppan och jag kom hem från kursen frågade jag därför lite bävande hur dagens bokskörd såg ut? - Det blev tio böcker, sa maken belåtet. Men den här gången var det inte så mycket Suecia Antiqua et Hodierna över det hela utan det var mer hundar och apor och sådär. Lite Babar på det. (Fast ok, fyra böcker i gediget gammalt skick om Lund blev det också. Det är ju ändå maken vi talar om).

På kvällen hade vi goda vänner på besök, goda vänner med labben Lisa. Det var första gången Lisa skulle komma hem till oss och vi var alla lite lätt nervösa - vågar vi det? undrade Lisas matte, men jag tyckte att de får ju lära sig. Jo för det är inte det att Lisa och Loppan inte gillar varandra, tvärtom, men det brukar lekas så intensivt utomhus att det utslag på Richterskalan. Och så vill man kanske inte ha det inomhus. Det är ju ändå trevligt om det inte blir späntved av möblerna menar jag. Men vi träffades först ute så att de fick leka av sig i trädgården. Det var mörkt, så man såg bara Loppans självlysande halsband och Lisas lampa i halsbandet som for runt som ett par berusade eldflugor på uppåttjack. Sen gick vi in och tänk, det gick riktigt bra, bara man höll tummen i ögat på dem. De låg på var sin sida av bordet och tittade på varandra och viftade på svansarna, och det var bara någon gång emellanåt som de gjorde små utbrytningsförsök.

Sen, sen kom söndagen och då var det fullt upp! Nosework skulle tränas, katter skulle virkas, det är rena menageriet här hemma, är det inte grisar så är det katter och mitt i alltihop yr Loppan omkring.

Rätt vad det var som jag satt där och virkade så kände jag en genomträngande blick. En blick som sa "jamen JAG då, ska inte jag få ha något kul alls?!".  - Är det inte jätteroligt att se mig virka? undrade jag då, men Loppan fnös eftertryckligt och lät förstå att det var inte en av hennes favoritsysselsättningar. - Men vad vill du göra då? undrade jag. - Ska jag sticka i stället? Men nähä, inte det heller. Så vi drog ut till Krankesjön, det var fint väder och Loppan var nästan kamouflagefärgad mot höstlöven.

Vi la spår också! Jag tycker Loppan börjar bli riktigt duktig på det, hon är systematisk och noggrann (till skillnad från hennes matte, där det kan vara lite si och så med den saken). Det kan ju hända att det hjälper att det med lite mellanrum ligger en eller annan leverbit i spåret.... fast jag kan ju säga att personligen hade det nog inte ens hjälpt med lite Marabou som någon strött ut bland mossa och blad.

När all lever var upphittad och uppäten, när vi promenerat precis lagom långt så åkte vi hem igen. Planen var då att fixa kaffe, göra ett ärende, kanske stryka lite? Men ibland blir det inte som planerat, det blir det inte när dottern ringer och undrar om de får komma en stund nu när det är Fars dag. Alltså vilken fråga! Klart de fick, strykningen halkade ner på prioriteringslistan i sån fart att den nästan fick hicka och vi väntade spänt på Grynets och föräldrarnas ankomst. De fick själva ta med sig fika, för det ekar helt tomt i kakburkarna här. Så kom de! Loppan blev exalterad! Grynet blev exalterad! Alla blev glada och åt saffransbullar och clementiner, staplade burkar, ritade, matade Loppan och tog sedan igen oss en stund med Babblarna i soffan. En perfekt avslutning på söndagen får jag säga! Saknade inte strykningen en endaste liten stund.

 

Och nu har Loppan och jag nyss varit ute på kvällspromenad. Det var 5 svala grader ute och jag skänkte sonen och svärdottern en tanke - vi fick sms igår. "Det är ganska varm, 27 grader i vattnet" stod det på ett ungefär och det kan jag ju säga, att här är det inga 27 grader, vare sig i luften eller i vattnet. Men vi hoppas att de har det bra på sin semester och njuter ordentligt, tids nog kommer de hem till 5 grader de med.

Och det, på ett ungefär, var nog vad som rymdes i den här helgen - och det var väl inte så illa?

Och här sitter jag och är lite trött

Man blir det nämligen när man går upp kl 05.00. Alltså, det är ju innan Fan har fått på sig skorna och hanen har galit och allt det där. Men det gör inget, när mobilen väsnades och tjoade "gå upp slöfock!" så studsade jag ur sängen, full av iver att sätta igång dagen.

Maken och Loppan, de studsade inte, maken för att han lugnt snarkade vidare, Loppan för att hon försiktigtvis ålade in sig längst in under sängen, inga så tidiga morgonpromenader för henne, tackar-så-mycket lät hon meddela där inifrån mörkret under sängen. Nu gjorde detta inget, för maken var vidtalad att ta morgonpromenaden vid en något mer human timma - eller ska det vara "hundman"?

Själv prånglade jag rutinerat mig ut ur vårt  supertrånga garage och körde hem till Grynet. Det var dags att ta hela den här förskolegrejen till en ny nivå, skruva till den lite sådär. Så jag kan nu stolt meddela att jag är numera även en Mormor som Lämnar Barnbarn på Förskolan.

Herregud så mysigt! Grynet sov när jag kom, men vaknade strax innan hennes pappa åkte till jobbet och finns det något gosigare än att sitta med ett nyvaket sömnvarmt barn i famnen och läsa sagor? Vi läste om Petter och hans fyra getter, vi sjöng oss igenom en stor del av en sångbok och hade det allmänt jättetrevligt. Grynet undrade var morfar och Indy var, men förstod när jag sa att de låg hemma och snarkade i sina sängar. Sen var det dags för morgongröt och medan mormor fixade med gröten fick Grynet syn på mormors läsplatta. Grynet är ett modernt barn som vet att om  man petar på mobiler och skärmar så kommer Babblarna fram. Tyvärr visade det sig då att en gammal Kindle, den har inga färgglada sjungande figurer alls, bara text. Lite torftigt, tyckte Grynet och tittade medlidsamt på mormor.

Okej, nu har jag kommit till en punkt där jag funderar på hur mycket man kan skriva om på en blogg? Hur jordnära, socialrealistisk och sådär man kan vara? Allt kan väl inte bara vara rosafärgat lull-lull? Eller? Alltnog och emedan, mormor behövde gå och kissa och när man har småbarn i grannskapet (eller valpar för den delen) så har man sällskap inne på toa. Grynet tittade på mig och drog sedan fram sin egen potta, och jag tänkte att jamen herregud, klart barnet får sitta på pottan om hon vill det. Och tänk, då kissade Grynet lite på pottan! - Bra gjort, Grynet! sa jag då, hade jag haft klickern i beredskap hade jag nog klickat också (frolicen hade jag hoppat över). Grynet, som är ett makalöst begåvat barn, insåg raskt att det här var ju bra, hela den där kissa-på-pottan-grejen, så hon satte sig raskt igen och kissade en skvätt till.Jag sa ju det, makalöst begåvad är bara förnamnet. (Det är detta som är så rackarns bra med att vara mormor, man behöver liksom inte hålla inne på fanfarblåsandet över barnbarnens bravader i någon slags missriktad blygsamhet).

Sen, ja sen prånglade vi in oss i alla kläder och begav oss till förskolan. Vagnen stod hopfälld i tamburen och jag tänkte att vi kunde ju gå, eftersom moderna vagnar har knappar till förbannelse innan man lyckas fälla upp dem till något som åtminstone vid en snabb anblick ser ut som en vagn. Fast då tyckte Grynet att mormor var en mes... så då fick jag ju också visa hur begåvad jag var på att fälla upp vagnen. Efter att ha tryckt och klämt och petat och haft mig gick det, och sen promenerade vi till förskolan, mycket nöjda med oss själva.

Det är inte som att lära sig cykla

Idag var en stor dag. Nästan så att den borde utlysas till allmän flaggdag? Ett nytt kapitel börjar skrivas i mitt liv. (i makens också om vi nu ska ha hela bilden klar för oss). Idag är den dag då jag fick en ny roll, den som en Mormor Som Hämtar Sitt Barnbarn på Förskolan. Det är stort!

Maken och jag, vi hängde på låset till förskolan vid den överenskomna tidpunkten, vi ångade in (och jag sprang nästan ner ett litet oskyldigt barn i min iver att hitta Grynet), vi rundade ett hörn, och där stod hon, Grynet, och lekte med klossar och sånt.

- Morfar! sa Grynet och sken upp vilket fick maken att lyfta som en heliumfylld ballong av ren lycka. Vi klappade om och pussade och så undrade Grynet var Indy var? Hon fick ju inte följa med in på förskolan, men väntade på oss när vi kom hem.

För att komma hem till Indy måste man prångla in ett litet barn i diverse kläder. Först gäller det att hitta rätt kläder. Det började med en halskrage och det gick lätt och bra. En tröja. Jajamen. Men sen stötte vi på patrull! Då kom överdragsbyxor och gummistövlar. Ojojoj. Först försökte jag liksom skaka ner barnet i byxor-med-stövlarna-i, vilket var dömt att misslyckas. Av med stövlarna, vilket Grynet tyckte var fånigt, stövlar ska sitta på fötterna såklart. Pilla av stövlarna igen och på med brallorna. Men vadnu, det kändes fel? Okej, två ben i ett byxben = inte rätt, det förstod till och med mormor. Sen lyckades jag få på byxorna, men var fanns hängslena? Inne i byxorna. Lindade kring benen. Av med allt igen, och det var då maken fick rycka ut och hjälpa till. Vid det laget var jag genomsvettig, herregud jag har haft två små barn själv och då gick det ju? Varje dag? Så uppenbarligen är det inte som att cykla, har man en gång lärt sig det så sitter det ju. Piece of cake. Men överdragsbrallor, det får man  uppenbarligen träna på.

Hem till Grynet kom vi, Indy hälsades på och sen läste vi om Bamse och lille Skutt och petade rutinerat ut leksaker ur Loppans mun, och nu är vi hemma igen, det blir snart linssoppa med sötpotatis och sen ska jag ha lite mental dra-på-överdragsbyxor-träning. Visualisering och sånt där, så nästa gång går det som en dans!

Alla som vet vad deltiologi betyder räcker upp en hand

Just nu är det söndag eftermiddag, det duggregnar lite, jag har druckit te, stickat lite, kastat boll åt Loppan - life is good, helt enkelt.

Inne i vardagsrummet sitter den Hostige Maken och tittar på fotboll. Han erbjöd mig generöst att dela upplevelsen med honom, men jag avböjde vänligt. Hade det varit skidor, då hade jag suttit där, men fotboll? Nja, fotbollens storhet har nog aldrig riktigt gått upp för mig. Jag har det mysigt där i köket med mitt te och min stickning. Den uppmärksamme kan också skymta några tillklippta bitar gris med röda hjärtan bakom garnet. Om planeterna står i rätt konstellation, om gudarna vill och jag är lite systematisk och ihärdig och gör saker som de ska, ja då ska det bli en liten julgris är det tänkt. Än så länge ganska platt och på planeringsstadiet men ändå.

Söndagen inleddes ute i den skånska leran med nosework-kurs, vi har avancerat till att leta bland spislock och plastkorgar och pizzakartonger. Vi vet inte alltid vad vi gör, men det går framåt och efteråt är lilla Loppan trött och sover och snarkar i flera timmar. Jag vet inte om Zoya snarkat, men hon är väldigt duktig. Det ser roligt ut med en liten fin papillonflicka bland rottweilers och boxrar och labbar, men hon klarar sig med bravur. På kursen går ju dessutom en västgötaspets! Mitt hjärta blir rent varmt när jag ser Hugo. Han är kaxig, framåt, energisk och påminner väldigt mycket om Huliganen. Loppan och Hugo, de gillar varandra, det är lite samma skrot och korn, fast Loppan är inte kaxig det minsta, men energisk, det är hon!

Medan vi noseworkade så att vi blev alldeles leriga låg maken hemma och trynade, någon gång ska man ju göra det när man ägna nätterna åt att hosta. Men maken är nöjd och glad ändå, jo för han har fått en ny hobby.

- jag har fått en ny hobby! sa (som sagt) maken belåtet när jag kom hem i fredags.

- Jaså minsann, vad kan det vara? undrade jag försiktigt då, jo för maken har ju ett antal mer eller mindre nördiga intressen redan förut, så vad hade han nu hittat på? tänkte jag för mig själv med viss bävan.

 - Jag ska bli deltiolog! sa maken och såg innerligt belåten ut.

- Så roligt! utropade jag hurtigt, för har man en bra make vill man ju vara uppmuntrande och sådär.
- Men vad är det? undrade jag sedan för det ringde inga klockor alls, det var ju inte så att jag sådär självklart förstod vad det nya nörderiet var.

Men nu vet jag vad det är. Maken ska bli vykortssamlare, ja han har faktiskt redan börjat och bjudit på en massa gamla vykort på Tradera. Det ska vara rysligt gamla (såklart!) vykort från Lund och det ska helst stå små hurtiga hälsningar till moster Klara från tillgivna Anna-Stina på dem, eller något i den stilen. Det är inte så petigt med moster Klara och Anna-Stina förstod jag, men något skulle det gärna stå.

Jag får ju säga att om man jämför med att samla döa skalbaggar i rör och köra runt på gamla sträckor av diverse riksvägar som helt plötsligt slutar abrupt ute i ett industriområde så känns det här som en angenäm hobby.

Maken. Min egen deltiolog.

Plötsligt blev det november

Och då undrar man ju hur det gick till? Det var ju alldeles nyss det var vår och man trodde det skulle bli sommar? Men det får vara hur det vill med det, november funkar bra för mig. I all synnerhet funkar det bra när det är allhelgonahelg imorgon och vi därför slutade redan vid lunch idag.

Först susade jag hem och lagade lunch till Den Hostige Maken och sen tog jag med mig Loppan och körde ut på heden för en sån där härlig gråmulen höstpromenad. Jag gillar klara krispiga höstdagar bäst, men en sån där milt grådisig stilla dag, det är ändå tämligen vilsamt. Det är inte så många krav, man kan bara vara och njuta av färgskalan som faktiskt ändå är ganska fantastisk. Grått och grönt, och lite senapsgult på sina ställen, det är väl fint?

Det är härligt med hund, man kommer ut och kan gå där och spankulera, ibland i sällskap och prata så att öronen nästan ramlar av, ibland för sig själv och man går där och spekulerar över livet och meningen med det hela.

Loppan, hon kanske spekulerar hon också, men mest rusar hon runt och jagar sork, badar i vattenpölar och intresserar sig för komockor.

Hon gör sina utflykter men håller ändå alltid koll på var jag är. Emellanåt ropar jag "Iiiiindy" och då kommer hon i full fräs för då får hon en bit godis och beröm för att hon är så duktig. Ibland tycker hon att jag ropar för sällan, så då kommer hon rusande av sig själv och tittar sedan uppfordrande på mig. Bra hund tar saken i egen tass, så att säga. Och ja, jo, det kan väl hända att det blir lite godis även då. Det är jag som ger den medgörliga matten ett ansikte.

Sen går vi lite till, och springer lite till och sen åker vi hem till den Hostige Maken för att dricka eftermiddagskaffe. Loppan är glad och trött och nöjd och hennes päls luktar höst och vind (och kanske en liten, liten aning skit de'ko också).

November. Välkommen.