Skogens guld

Loppan och jag har varit på morgonpromenad i duggregnet i Botan. Ganska skönt, men det börjar komma lite höstkänningar vilket ju på sitt sätt är underbart för en höstälskare som jag, men som ändå känns lite tidigt. Lite mer sommar vill man väl ändå ha?

Men det finns ju bonusar, svamp till exempel. Ingen kan beskylla maken och mig för att ränna  ut i svampskogen ideligen, ideligen. Senast var väl en 7-8 år sedan. Skörden brukar också bli tämligen mager. Häromdagen hade vi dock planerat att eventuellt åka och bada, men temperaturen gjorde detta inte direkt lockande. - Vi åker ut och plockar svamp! sa maken som har ganska svårt att förstå det där med att vara ute och bara gå utan mål och mening med färden. Traska runt så där planlöst, liksom? tycker maken och ser ut som ett jättestort frågetecken. Antingen går man och tittar på kyrkor och/eller slott, eller jagar en golfboll eller så kan man leta svamp. Om inga av dessa kriterier uppfylls, ja då gör man bäst i att sitta med näsan i en bok. Tycker maken.

Loppan och jag, vi var på! Uti skogen ska vi gå, hej och  hå, traska på! gnolade vi falskt och innerligt. Vi har inga direkta bra svampställen, men vi körde ut mot Silvåkra, där har vi tidigare hittat lite svamp. Vi spejade! Vi spanade! Fulla av förtröstan att vi snart skulle fylla korgen med skogens gula guld. Mest tittade vi neråt. Svamp växer ju som bekant på marken så det hade ju varit rentav fånigt att gå och titta upp i trädtopparna.

Dock lyste hela klanen Kantarell med sin frånvaro. KarlJohan låg fortfarande och trynade med mossan över örat och trattisarna slumrade väl någon annanstans. Hur vi än spanade och letade så hittade vi inte minsta lilla kantarellknopp. Jag gissar att det varit lite för torrt och att regnet ännu inte lockat svampmycelet att med ett jubelrop börja växa? Ja inte vet jag, någon svampexpert är jag verkligen inte.

Det gjorde inte så mycket ändå, vi fick en skön promenad, jag fick invigt mina nya gummistövlar och eftersom vi faktiskt hade ett syfte med utflykten var även maken nöjd. Även om det ju hade varit ännu roligare med en kantarellskörd såklart! Nu har vi dock plockat lite i svamphyllan i affären och jag har börjat träna Loppan att markera kantarelldoft. Det tar kanske ett tag, men tänk sedan så praktiskt att knalla runt i skogen och bara låta henne sköta uppletandet så att man lite behagfullt bara behöver böja sig ner och rafsa åt sig bytet sen, och slipper gå som en ostbåge hela tiden. Det tackar nog min kiropraktor för.

När man minst anar det...

 Loppan och jag, vi inledde dagen med 1,5 timmes hyfsat rask promenad. Sen gick vi hem och drack kaffe och åt bulle, om utifall man nu tappat en kalori eller två. Det är ju viktigt med oss atleter att hålla krafterna uppe, så man inte blir svag och inte orkar. 

Det visade sig nämligen igår att jag är en sån där atlet. Maken och jag, vi cyklade ner till badhuset och simmade den ena längden efter den andra, iförd illgrön badmössa (jag), reklambadbyxor från Skånetrafiken (maken). Okej, jag hade baddräkt också, inte bara badmössa. Förvisso var jag ung på det glada 70-talet, men lite blygsamhet har man väl ändå. Sen cyklade vi hem igen och när maken bar ner min cykel i cykelkällaren så funderade han lite och sa sen att om jag sprang från cykelkällaren till porten, ja då hade jag ju gjort ett triathlon; simma, cykla och springa. 

Jag har ju aldrig sett mig som en sån där som njuter av att svettas och anstränga sig, så jag gjorde en bedömning av sträckans rimlighet. Men sen, ja sen gjorde jag det! Kastade mig iväg som en gasell (en ganska gammal coh lite stel gasell, men i alla fall) och sprintade bort till porten. Alla 10 metrarna.

Förmodligen var detta höjdpunkten i min idrottskarriär. För säkerhets skull kör jag nog vidare med min bulldietsuppladdning ändå.

Loppan är listig

 Lilla Loppan, hon är en sån försynt och snäll hund att man lätt kan förledas att tro att hon kanske inte är så himla smart. Huliganen, han var smart! Och han var väl medveten om det, och satte verkligen inte sitt ljus under någon skeppa, nä minsann. Han var, enligt sin egen mening (och mattes med, för den delen) helt enkelt bäst. För att inte säga lysande. Och vad är det för vits med att vara bäst om man bara smyger runt och inte låtsas om det? Sånt låg helt enkelt inte för Huliganen.

Men med Loppan kan man, som sagt, lätt vaggas in i tron att det under det ljusbruna rufset inte råder någon rykande aktivitet. Men då tror man fel! Hon har synnerligen vältrimmade hjärnsynapser, den lilla damen. Det kan göra det lite svårt för matte att hitta på saker att träna på. Nu fick vi i alla fall låna en aktivitetsleksak av syrran, där man gömmer små godisbitar under lock och så ska vovven klura ut hur man kommer åt de åtråvärda bitarna. Huliganen, han hade kastat sig med ett rytande över brickan och kastat runt med locken så att de yrde som konfetti över huset. Icke så Loppan.

Hon tittade begrundande på brickan. Sen tittade hon på matte och såg ut som att hon undrade vad som förväntades av henne?

Nosen sa henne ju att det fanns godis i närområdet! Så då börjar man försiktigt med att snusa lite. Peta med tassen. Och sedan metodiskt peta undan vartenda lock med nosen. Klart! Matte har nu försökt ändra oddsen lite med att bara lägga godis under något enstaka lock, men det är ju easy-peasy för en nosework-vovve. Som en målsökande missil går hon på rätt lock, men sedan kollar hon under alla de andra också ifall det nu skulle kunna ha uppfunnits något doftlöst godis.

Så visst är Loppan smart! Och matte får nu hitta på något nytt att aktivera henne med. Fast Loppan är nöjd ändå, allt som medför godis, det är bra, vare sig hjärnan behöver arbeta eller ej tänker hon. Och egentligen har hon väl inte så fel i det?

...och igen

Badat alltså. Vad annat kan man göra när solen gassar, dag ut och dag in och temperaturen slår höjdrekord som om det vore Armand Duplantis som ångar på med en hoppstav i näven, på väg mot nya rekordhöjder. Man vill ju inte vara en sån där gnällspik, en som aldrig är nöjd utan alltid ska ha något att klaga på - men man kan väl i alla fall säga att man blir lite småsvettig emellanåt?

 Så imorse for vi ut igen med kompisen och labbelisa och plaskade runt i böljan den blå och det var skönt! Sen drack vi kaffe och åt bulle och de som inte fick någon bulle försökte skamlöst sno åt sig.

 Häromdagen, då badade jag inte. Inte annat än i svett i alla fall. Jag och fyra av mina gamla stallkompisar (ja, alltså, jag är äldst så så inihoppsan gamla är de inte) hade bokat en parkvisning på Torups slott. Vem kunde ana att det skulle vara drygt 30 grader och gassande sol, då när vi bokade i juni? Så man for som en gasell (i mycket sakta mak) in mot all skugga man kunde hitta, men det var en trevlig guidning även om man blev lite kokt i hjärnan. Ungefär som en kalvbräss inbillar jag mig, för om jag inte tar fel så är kalvbräss någon liten mojäng som sitter i hjärnan och som man kokar? Nu är jag ju inte kalv, men principen, alltså! det är den jag vill åt.

En annan morgon åkte vi i  ottan ut till skogen för att promenera medan det fortfarande var någorlunda normal temperatur. Och det var rätt behagligt där i trädens skugga får jag säga. Loppan gjorde några gläderusningar genom växtligheten, men själv nöjde jag mig med att rusa lite i andanom så att säga.

Sen blev det mest att sitta i skuggan på balkongen och sy fast lite spets. Tanken var att detta skulle bli någon form av necessär som sagt - och den är sydd idag men ser inte riktigt ut som planerat - shit happens, som han sa, Forrest Gump. Men, men - om det inte blir som planerat, så blir det nog ok ändå tänker jag.

Den observante kan se att det står en timer på bordet. Jag hade nämligen gripits av lust att baka (i 30 graders värme, det kan inte vara normalt) och då hände det igen! Shit alltså. Jag kan härmed efter en empirisk studie meddela att om man bakar mjuk pepparkaka och glömmer att blanda i sockret och försöker göra det i efterhand när smeten redan är i formen - ja då blir det inte jättebra direkt. Jag skyller på värmen. 

Och det var väl ungefär det som hänt här i Loppans familj.

Nu har vi badat igen!

Åhå, det är ingen hejd på hur mycket man befinner sig i det våta elementet i sommar! Imorse badade vi alla tre igen, jag för tredje gången, maken för första gången i sommar. Räknar man med förra veckans kringplaskande i havet kan man kanske lägga till en halv gång per skaft?

Vi skulle nämligen åka till Halmstad och hälsa på goda vänner som vi känt, ja maken sedan han var en liten busig pilt och jag sedan jag var i 20-årsåldern. Då var vi alla lite smärtare, lite mindre gråhåriga, lite mer rörliga - men vi har lika roligt nu när vi träffas.

Vi satt i deras trädgård och fikade och pratade och beundrade hammocktaket - hade jag haft en hammock hade jag prompt dragit upp humle till tak på den. Först trodde jag att humlekottarna var vindruvsklasar och det hade ju också varit fint. Rätt vad det var hade ett försvarligt antal timmar försvunnit och då åkte vi vidare till sonen och sonhustrun och satt i deras trädgård och åt och pratade. Åh, det är härligt, det här sommarlivet där man sitter ute och sprätter med tårna!

Jag hade nämligen ett ärende i Falkenberg idag och då kom jag på att vi kunde våldgästa de nya husägarna och sova över och de ställde snällt gästrum till förfogande. Själva åkte de orimligt tidigt till kliniken för att gå loss med hovtången, medan vi sov vidare och så småningom vaknade med  klädsamt morgonrufs. Jag har nämligen insett att det är ju tämligen överflödigt att ta med Loppans säng när vi reser bort eftersom hon då tycker att hon ska sova i min säng. Varmt. Men mysigt.

Loppan och jag gick på morgonpromenad och då träffade hon en kompis! En med rejält underbett och ganska tystlåten, förmodligen en sån där Strong and Silent-typ som man hört talas om.

Han fick inte följa med när vi gick ner till stranden, han såg inte ut att flyta så bra. Men Loppan, hon simmade och vi, vi gick och vi gick, ty det var rätt långgrunt. Till slut fick jag lägga mig ner och plaska för jag blev lite orolig för om Loppan inte skulle  orka simma så långt? Blöta blev vi i alla fall, och sen blev vi sandiga också, det hör liksom till.

Av all denna motion blev vi hungriga, så då åkte vi till Grötvik. Först tog vi en liten sväng och tittade på havet. Sen tittade vi på ungdomarna som åkte wakeboard och det såg ju roligt ut! Roligt, men lite livsfarligt.

Tittar man noga på översta bilden så ser man en yngling som med dödsförakt precis hoppar över det bortre hindret. Ibland ramlade han, och då blev det ett mer rejält plask som syns bättre på foto. Jag tror inte att det här är en sport som jag kommer att ägna mig åt. Okej, det händer att jag ändrar mig ibland (som med knyppling till exempel), men jag tror nog att det är tämligen säkert att man aldrig kommer att se mig kasta mig iväg på en wakeboard medan jag hänger fast i en linbana.

Däremot känner jag mig helt bekväm med att äta räkmacka med utsikt över havet och båtarna, det gör jag utan att darra på manschetten.

Och sen åkte vi till Falkenberg och köpte gummistövlar och sen åkte vi hem och tänkte att det där med att vara pensionär och kunna ränna iväg så här lite spontant, det är minsann inte dumt!

När man nu inte stickar..

 ..ja då kan man ju göra andra saker. Bada till exempel. Nu är vi ju inte direkt sådana som kastar oss i böljan den blå i alla väder och med blåfrusna läppar och bortdomnade ben hurtigt utropar saker som att det är härligt stärkande och styrkande. Egentligen är det påfallande ofta vi inte badar ute i det vilda. Men nu kan man ju passa på, i all synnerhet som man i kraft av sin pensionärstillhörighet kan göra det på vardagar så man slipper sitta i bilköer och trängas som packade sillar på badstranden vilket tycks vara normaltillståndet de senaste helgerna.

Jag packade alltså mig själv, hund, bullar, kaffe och handduk och drog ut i det gröna där vi mötte labbeLisa med vidhängande matte och sen kastade vi oss i vattnet och plaskade och simmade och sen drack vi kaffe och vissa fick torkat ankbröst och andra fick kanelbulle. Loppan plaskade mest omkring där hon kunde bottna, med pälsen flytande omkring henne som en liten livboj. Simma är väl inte direkt hennes passion, men att bada, det var skönt! Emellanåt for hon och Lisa rundor så att vassen vajade och vinddraget gjorde mittbena på mattarna, för att sedan ta igen sig i gröngräset en stund. Hundarna alltså, inte mittbenorna, ifall nu syftningen var lite otydlig. Det kan ju vara fler än undertecknad som är lite svettiga i hjärnan, menar jag.

Andra dagar åker vi ut till golfbanan för att träna på den sving som golfinstruktören anser är lite mer reglementsenlig än den man själv lagt sig till med. Det har han för all del säkert rätt i, men träffar gör man inte. Då kan sätta sig i skuggan och lugna sina franska nerver med en öl och tänka att det finns en tid för att toppa bollar, och en annan för att dricka öl.

Sen kan man i sommarkvällen ta bussen till syrran och dricka Pimms och äta pizza på hennes altan och sitta där och ha det skönt medan skymningen faller och fotogenlampan lyser milt. Fast då blev jag visst så pimmsig att jag glömde ta bild - men en fin kväll var det!

För varmt för att sticka

  Herregud vad det är varmt! Lagom tills de flesta började jobba igen efter en tämligen sval juli så slog värmen till igen med onödigt många grader (inte för att jag klagar. Bara lite). Solen gassar och svetten lackar, jag är svettig till och med i hjärnan tror jag. Loppans tunga hänger som en slips och vi har knappt styrfart när vi är ute på de nödvändiga toa-promenaderna. Emellanåt går vi i Botan och där traskar vi mellan de buskage där ekorrarna håller till, Loppan har full koll på var det är. Det är därför som man emellanåt befinner sig mitt inne i ett buskage, vare sig man planerat det eller ej, vilket maken fick erfara när han knatade runt med Loppan. Eller om det nu var hon som knatade runt med honom, eftersom han (som sagt) landade i barrbusken jämte botaniska museet.

Och då grips jag av en märklig känsla. Hur mycket jag än älskar ull så vill jag inte komma i närkontakt med det just nu. Det kommer andra dagar, svalare dagar, då man inte vill något annat än påta runt med rejäla ulltåtar, men inte nu.

Och det är då man är glad att man tog sitt förnuft tillfånga och började knyppla. Knyppla, det gör man med lingarn och dessutom är det upplindat på pinnar. Möjligen blir man ännu lite svettigare i hjärnan när det blir lite trassel bland nålarna och man blir lite upphetsad. Om man nu inte vore en sån där som tar allt med upphöjt lugn, menar jag.

Nu har jag knypplat lite olika spetsar och tänkte att jahaja, man kanske skulle snörpa ihop något med dem? En liten förvaring eller så? - Behöver du fler såna? undrade maken, men såna invändningar bemöter man lätt genom att undra om han verkligen behöver fler böcker? Då inser maken hur oerhört korkad hans fråga var.

Jag började sy spetsarna på linnetyg när vi var uppe i Halmstad och satt på sonens och sonhustruns altan i solskenet och hade det behagligt.  Dan därpå fick jag i och för sig sprätta upp det mesta igen eftersom jag nog varit lite för disträ och inte bemödat mig om att mäta noga och sisådär utan bara ränt åstad med nål och tråd på mitt vanliga lättsinniga vis. Men det börjar ändå arta sig och det är ju bra det eftersom jag idag fick besked på att vi nu ska ta igen de sista gångerna på knyppelkursen som blev inställda i våras när Coronan slog till och då vill man ju gärna framstå som en praktelev, en sån som flitigt dänger runt med knyppelpinnarna även på egen hand. Vi får väl se hur det blir, men lite längre har jag kommit i alla fall och jag får väl rycka i mitt förnuft och försöka mäta lite mer ordentligt så att det inte bara blir en liten fingertuta innan jag är klar - ibland känner jag ett starkt släktskap med skräddaren i den där historien.

När kursen abrupt och snöpligt fick ett avbrott hade jag precis börjat på den sista av övningsspetsarna där man ska knyppla en massa olika bottnar och mandlar och spindlar och fan och hans moster - och då blev den knyppeldynan stående. Jag tänkte att det här, det går jag inte i land med på egen hand! Häromdagen insåg jag att herregud, skärp dig människa och försök! Okej, det kan bli fel, men det är nog ingen som tar ut dig och arkebuserar dig på ett fält i gryningen och då är det ju faktiskt rätt lugnt. 

 Så jag knypplar på; nålbotten och rosenbotten och brabantbotten. Nu kommer jag snart till hörnet när hela konkarongen ska lossas och vridas och det känns som att det kan bli något Hitchcockskt i rysarväg av det - men det tar vi då. För närvarande nöjer jag mig med att förtjust titta på den rosenbotten jag exekverat och tycker att den är rätt charmant faktiskt.

Lite saknar jag dock ullen ändå. Men ullens tid kommer, det gör den.

Home, sweet home

Sonen och svärdottern har också gripits av det där att kultivera sin jardin - och för att kunna göra det, så måste man ju ha en trädgård. Helst med vidhängande hus. Alltså inhandlade de ett styck hus. I sin tidigare bobytarkarriär hade ju sonen en avgjord förkärlek för att flytta in på hög höjd utan hiss, men han har bättrat sig sedan han blev tillsammans med svärdottern. Rentav till den milda grad att man kan erbjuda sig att hjälpa till med flytt, och inte behöva riskera att kånka lådor och möbler. Fast man kunde ju hjälpsamt diska en eller annan vas och sätta i skåp, tänkte jag för mig själv.

Men de anlitade flyttfirma och det var ju bra för ryggar och knän förstås - men mindre bra för nyfikna föräldrar. Dock slumpade det sig så lyckligt att en ny säng inhandlats och den kunde bara levereras på en för tandläkare synnerligen olämplig tid. - Kunde vi, möjligen? undrade sonen. - Say no more! sa vi och fräste iväg innan någon hann ändra sig.

Medan vi väntade på sängen så traskade vi runt i den vackra trädgården. Det prunkade här och det blommade där, och till och  med insekterna hade sitt eget lilla bo - bredvid den lilla träkojan med inbyggt plommonträd. Tänk om man varit lagom liten och kunnat rumstera om där!

När sängen levererats tog maken, Loppan och jag en promenad ner till havet - 15 minuter tills man kunde sätta tassarna i det våta elementet! Lyckligtvis är detta en icke-officiell badplats, så där får hundar också plaska runt. Dumt nog tog vi inte med baddräkterna för solen kom fram och det blev sommar igen. Vi fick nöja oss med att plaska runt som engelska badortsturister med uppkavlade byxor. Loppan, hon simmade däremot! Utan illgrön badmössa och simglasögon forsade hon fram i vattnet som en mycket hårig Sara Sjöström.

När Loppan sedan nogsamt hade stänkt ner oss så att vi också blev blöta promenerade vi tillbaka till huset igen, lagom tills sonen och svärdottern hade kastat borrar och tänger åt sidan och kommit hem. Och sen monterade några säng och någon annan kokade potatis, gjorde sallad och lade upp varmrökt lax under Loppans överinseende och så satt vi i sommarkvällen på altanen och åt. En bra dag, helt enkelt!

Men nu är det dags för undertecknad att dra på sig den gröna mössan och simglasögonen och kasta mig i bassängen för veckans motionssim. Eller om jag möjligen tar mig ner via trappan. Så kan det nog bli.

Ända in i kaklet

Ha! Nu kan man kanske tro att detta blir ännu ett simmarinlägg, att jag blivit så fokuserad på det våta elementet att jag inte kan skriva om något annat, men då tror man fel. Fel, fel, fel. Detta inlägg, det ska handla om uppnådda mål, ett språkligt nirvana och om att säkra historiens vingslag så att de flaxar vidare i nästkommande generationer. Lite handlar det om Grynet och Pyret också, det är ju så lätt hänt.

Grynet och Pyret har alltså sovit över hos mormor och Loffar igen. Vi har gungat, fikat i trädgården, pärlat, pysslat, ritat, limmat, klappat hunden, ätit köttbullar, busat, skrattat och pratat, pratat, pratat. Helst samtidigt, men inte alltid om samma ämnen, ånej, här tränar vi mormors simultankapacitet!

Maken, a.k.a. Loffar, deltog i samtalen men helt plötsligt såg jag hur det glimmade till i ögonen. Nu när Pyret också pratar som en smärre pratkvarn - eller, förresten, stryk "smärre" - så var det ju dags att ta upp den gamla käpphästen. Maken har ju sedan flickorna var små ihärdigt försökt få dem att säga "fideikommiss", för varför begränsas sig till "lampa", "vovve" och sånt? Grynet och Pyret har välvilligt klämt ur sig "miss!" och med det har maken låtit sig nöja. Men nu, nu var det ett tag sedan, Corona satte ju under en period p för denna språkliga bildning. - Kan du säga "fideikommiss"? frågade alltså maken Pyret, som medgörligt svarade "miss!" och trodde att hon kom undan med det. - Bra, men kan du säga f-i-d-e-i-k-o-m-m-i-s-s? artikulerade maken vidare så att gomseglet kom i självsvängning. Och kan man tänka sig, då tittade Pyret entusiastiskt på maken och sa, som man bara behövde lite god vilja att tolka, "fideikommiss!"

Maken suckade saligt. Och ännu saligare blev han när Grynet tittade upp och drillade "fideikommiss" som om hon aldrig gjort något annat. Såna begåvade och historiskt intresserade barnbarn vi har!