Lilla Loppan, hon är en sån försynt och snäll hund att man lätt kan förledas att tro att hon kanske inte är så himla smart. Huliganen, han var smart! Och han var väl medveten om det, och satte verkligen inte sitt ljus under någon skeppa, nä minsann. Han var, enligt sin egen mening (och mattes med, för den delen) helt enkelt bäst. För att inte säga lysande. Och vad är det för vits med att vara bäst om man bara smyger runt och inte låtsas om det? Sånt låg helt enkelt inte för Huliganen.
Men med Loppan kan man, som sagt, lätt vaggas in i tron att det under det ljusbruna rufset inte råder någon rykande aktivitet. Men då tror man fel! Hon har synnerligen vältrimmade hjärnsynapser, den lilla damen. Det kan göra det lite svårt för matte att hitta på saker att träna på. Nu fick vi i alla fall låna en aktivitetsleksak av syrran, där man gömmer små godisbitar under lock och så ska vovven klura ut hur man kommer åt de åtråvärda bitarna. Huliganen, han hade kastat sig med ett rytande över brickan och kastat runt med locken så att de yrde som konfetti över huset. Icke så Loppan.
Hon tittade begrundande på brickan. Sen tittade hon på matte och såg ut som att hon undrade vad som förväntades av henne?
Nosen sa henne ju att det fanns godis i närområdet! Så då börjar man försiktigt med att snusa lite. Peta med tassen. Och sedan metodiskt peta undan vartenda lock med nosen. Klart! Matte har nu försökt ändra oddsen lite med att bara lägga godis under något enstaka lock, men det är ju easy-peasy för en nosework-vovve. Som en målsökande missil går hon på rätt lock, men sedan kollar hon under alla de andra också ifall det nu skulle kunna ha uppfunnits något doftlöst godis.
Så visst är Loppan smart! Och matte får nu hitta på något nytt att aktivera henne med. Fast Loppan är nöjd ändå, allt som medför godis, det är bra, vare sig hjärnan behöver arbeta eller ej tänker hon. Och egentligen har hon väl inte så fel i det?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.