För varmt för att sticka

  Herregud vad det är varmt! Lagom tills de flesta började jobba igen efter en tämligen sval juli så slog värmen till igen med onödigt många grader (inte för att jag klagar. Bara lite). Solen gassar och svetten lackar, jag är svettig till och med i hjärnan tror jag. Loppans tunga hänger som en slips och vi har knappt styrfart när vi är ute på de nödvändiga toa-promenaderna. Emellanåt går vi i Botan och där traskar vi mellan de buskage där ekorrarna håller till, Loppan har full koll på var det är. Det är därför som man emellanåt befinner sig mitt inne i ett buskage, vare sig man planerat det eller ej, vilket maken fick erfara när han knatade runt med Loppan. Eller om det nu var hon som knatade runt med honom, eftersom han (som sagt) landade i barrbusken jämte botaniska museet.

Och då grips jag av en märklig känsla. Hur mycket jag än älskar ull så vill jag inte komma i närkontakt med det just nu. Det kommer andra dagar, svalare dagar, då man inte vill något annat än påta runt med rejäla ulltåtar, men inte nu.

Och det är då man är glad att man tog sitt förnuft tillfånga och började knyppla. Knyppla, det gör man med lingarn och dessutom är det upplindat på pinnar. Möjligen blir man ännu lite svettigare i hjärnan när det blir lite trassel bland nålarna och man blir lite upphetsad. Om man nu inte vore en sån där som tar allt med upphöjt lugn, menar jag.

Nu har jag knypplat lite olika spetsar och tänkte att jahaja, man kanske skulle snörpa ihop något med dem? En liten förvaring eller så? - Behöver du fler såna? undrade maken, men såna invändningar bemöter man lätt genom att undra om han verkligen behöver fler böcker? Då inser maken hur oerhört korkad hans fråga var.

Jag började sy spetsarna på linnetyg när vi var uppe i Halmstad och satt på sonens och sonhustruns altan i solskenet och hade det behagligt.  Dan därpå fick jag i och för sig sprätta upp det mesta igen eftersom jag nog varit lite för disträ och inte bemödat mig om att mäta noga och sisådär utan bara ränt åstad med nål och tråd på mitt vanliga lättsinniga vis. Men det börjar ändå arta sig och det är ju bra det eftersom jag idag fick besked på att vi nu ska ta igen de sista gångerna på knyppelkursen som blev inställda i våras när Coronan slog till och då vill man ju gärna framstå som en praktelev, en sån som flitigt dänger runt med knyppelpinnarna även på egen hand. Vi får väl se hur det blir, men lite längre har jag kommit i alla fall och jag får väl rycka i mitt förnuft och försöka mäta lite mer ordentligt så att det inte bara blir en liten fingertuta innan jag är klar - ibland känner jag ett starkt släktskap med skräddaren i den där historien.

När kursen abrupt och snöpligt fick ett avbrott hade jag precis börjat på den sista av övningsspetsarna där man ska knyppla en massa olika bottnar och mandlar och spindlar och fan och hans moster - och då blev den knyppeldynan stående. Jag tänkte att det här, det går jag inte i land med på egen hand! Häromdagen insåg jag att herregud, skärp dig människa och försök! Okej, det kan bli fel, men det är nog ingen som tar ut dig och arkebuserar dig på ett fält i gryningen och då är det ju faktiskt rätt lugnt. 

 Så jag knypplar på; nålbotten och rosenbotten och brabantbotten. Nu kommer jag snart till hörnet när hela konkarongen ska lossas och vridas och det känns som att det kan bli något Hitchcockskt i rysarväg av det - men det tar vi då. För närvarande nöjer jag mig med att förtjust titta på den rosenbotten jag exekverat och tycker att den är rätt charmant faktiskt.

Lite saknar jag dock ullen ändå. Men ullens tid kommer, det gör den.