Ljuset

 Vårljuset har kommit, och det är välbehövligt när världens galningar gör vad de kan för att släcka ljuset i världen. Då behöver man ta till det som krävs för att hålla modet uppe; umgås med vänner. Klappa sin vovve, ja sin man och övriga tillgängliga familjemedlemmar med för den delen.

Vi gick på promenad i Stadsparken med Flora, som är ung och glad och som skulle komma in till storstan (nåja) och miljöträna lite. Flora är också en raggig hund med vänliga ögon, så trots varierande benlängd fungerade hon och Loppan bra tillsammans. Vi spanade på höns och tittade på andra hundar och människor. Efteråt gick vi och fikade på Espresso House för att ytterligare miljöträna oss. Det var vi och en smärre miljard studenter, jo för nu köade de för att få en uppgift till karnevalen som går av stapeln i maj, och då behöver man uppenbarligen styrka sig med en fika. 

Vovvarna skötte sig bra, och Flora skällde bara lite när hon ville ha en bit godis. Kanske inte så himla kul, tror jag de tänkte, men att lära sig att vara stilla kan också vara bra.

Trots solen är det kallt på morgnarna, men de tåliga vintergäcken backar inte för lite rimfrost, de står där så tappert och lyser som små solar ändå. Vincan kanske inte direkt lyser som en sol, men medge att det är rätt snyggt med lite fransar på bladen!

När det är kallt, och när man ska iväg och åka slalom (vilket undertecknad lyckligtvis inte ska), ja då kan man behöva något varmt att sitta på när man är ute. Och då är det ju väldigt bra att mormor/farmor hittade en beskrivning på nalledynor. Så nu är tre nallar stickade och tovade, och två ska snart iväg ut i den där snön. Nu är det en slump att just de är stickade i de ukrainska färgerna, men man vill ändå skicka en bamsekram till alla ukrainare.

Loppan, hon ska inte heller ut i någon snö för tillfället, men hon gör sig rätt bra i lite frostnupet gräs också får jag ändå säga.

Upploppet

 Vi är inne på upploppet, ja alltså OS-upploppet. Jag kan inte påstå att curling rocks my boat, men maken verkar nöjd med dagens guldmedalj. Och en nöjd make är ju en prydnad för vilket hem som helst.

Om man inte sitter hemma och tittar på curling, ja då kan man vara ute i naturen. Det var Loppan och jag igår, tillsammans med våra vänner de långbenta aussiesarna och derases matte. Upp och ner i backarna, hit och dit. Emellanåt passerade vi en eller annan damm och då skulle det badas tyckte de långbenta. I synnerhet den ena hade absolut gjort sig på ett sommar-OS i simhopp. Jämfotahopp med magplask, det hade hon excellerat i. Loppan har inga OS-ambitioner och hon tycker faktiskt att det där med vinterbad som är så himla inne är mest fånigt faktiskt, så hon nöjde sig med att rusa runt i rasande fart - och  det är ju faktiskt en atletisk gren, nu när jag tänker efter.

Sen åkte vi hem och bakade bullar, och det är måhända ingen OS-gren, men nog så viktigt ändå tänker jag. Det var ju en bra start på fredagen, men man kunde kanske skruva upp det lite ytterligare?

En pink gin? Maken var inte alls avigt inställd, så vi skålade in helgen och sen, ja sen var det ju dags att äta lite lax med kantarellsås. Och lite vin till det. Man får ju medge att detta var en utmärkt inledning på helgen; frisk luft, nybakta bullar och lite god mat och vin. Men människan kan ju inte leva på lax och vin allena, lite annat måste till.

Alltså ringde jag dottern, för det var ett tag sedan vi hade lite mor-dotter-tid tillsammans. Och när man nu har en utomordentlig dotter, ja då vore det väl fånigt att inte utnyttja detta faktum till lite kvalitetstid? Alltså bokade jag in ett afternoon tea på Grand hotel och sen tillbringade vi ett par väldigt angenäma timmar med att äta scones (beklagligtvis nog utan clotted cream, men man kan ju inte få allt), små sandwiches och små goda kakor och drinka hinkvis med te medan vi pratade oupphörligt om både det ena och det andra. Jag kan tänka mig många sämre sätt att tillbringa en lördageftermiddag. Och tänk, om ett antal år så är det kanske dottern som sitter där på Grand och dricker afternoon tea med sina döttrar, för det där med att få världens bästa döttrar, det tycks ha gått i arv. 

Nu är det snart söndag, och det blir ju spännande att se vad som ska hända då. Tror dock att det här blir lite svårt att toppa, men man kan ju alltid försöka.

Perspektiv

 Man vacklar upp på morgonen och bänder upp ögonlocken för att se vad som finns därutanför. Regn, t'exmpel. Det behöver man ju inte titta på. Nej, i stället ramlar man ner i soffan bredvid maken som redan sköter sitt värv som OS-tittare.

Tittar man åt ena hållet, ja då är det något OS-aktigt på TV:n. Något som man inte är så himla intresserad av. Och vad är det med att inte kunna ha nummerlappen på sig på beprövat gammalt sätt? Blir man automatiskt mer cool om man ser ut som en 2-åring som inte lärt sig att klä sig själv ännu?

Nej då krävs andra perspektiv. Alltså vänder man blicken snett åt vänster och vad hittar man väl där? Röda tulpaner minsann, och alldeles utan nummerlapp dessutom. Fint. Men är detta det optimala perspektivet? Finns det något som kan slå röda tulpaner?

Klart det finns. Om man tittar ännu  lite längre åt vänster. Och alldeles utan nummerlapp hon också. 

Men sen blev det så infernaliskt spännande, både i skidskyttestafetten och teamsprinten att jag satt klistrad vid tv-rutan. Tulpaner eller ej. Loppan parkerade sig dock vid mina fötter (hon var väl också intresserad) så henne kunde jag snegla på emellanåt.

Starten på helgen

 Lördag eftermiddag. Det är tyst och fridfullt, ja om man bortser från att såväl maken som jag just ätit knäckebröd och säga vad man vill om knäckebröd, förutom att det är gott, särskilt tyst och fridfullt är det inte.

Igår åt vi inte knäckebröd, nej då hade jag bakat frallor. Det gick ju så bra förra gången jag bakade frallor, Nils van der Poel skrinnade hem guld, så jag tänkte att är det bara det det gäller så nog ska jag göra vad jag kan. Och det gick ju bra. Guld på 10 000 meter och världsrekord dessutom! Största förtjänsten är nog ändå Nils egen, men jag känner ändå att jag bidragit lite grann.

På kvällen, ja då blev det köttbullar! Dottern och svärsonen skulle ut på lokal och fira ett litet jubileum och då kommer Grynet och Pyret till mormor och morfar. Här blev det inte 6-rätters avsmakningsmeny med vinpaket till det, men det blev köttbullar med lingon och pasta eller potatis, vatten eller mjölk och sen glass till efterätt - så jag tror att alla blev nöjda!

Det var alldeles för länge sedan flickorna var här, så det var fullt program! Rita och klistra och balansera och titta lite på OS med morfar. Curling var dock ingen omedelbar hit, och jag kan nog säga att jag förstår flickorna. Inte går det upp mot van der Poel direkt. Så småningom var det dags att gå och lägga sig, fast först måste man ju hoppa lite i sängen så att man blev alldeles suddig. Ja, man måste ju läsa lite om Mamma Mu och Kråkan och lite om Bamse och alla hans äventyr. Snart sov alla gott, ja utom studenterna som drog igång ett rejält partajande. I all synnerhet vid halvtvå-tiden på natten, och då blir man lite trött och tänker att de kunde gott gå hem och läsa om Mamma Mu de också och inte störa en mormor som behöver sin skönhetssömn.

Synnerligen tidigt gick morgonreveljen. Vissa skulle titta på OS och andra ville gärna sova en stund till nu när studenterna äntligen hade ramlat i säng. Det tyckte flickorna visst att vi kunde göra - fast samtidigt var det ju mycket som skulle avhandlas. Mormor inser när slaget är förlorat, så vi åt frukost och Pyret och jag gick ut i Botan och rastade Loppan innan vi ägnade oss åt en rejäl pysselsejour i Pysselrummet. Vi har limmat och klistrat och sytt små kuddar och målat med vattenfärger och lagt pärlplatta och lite av varje faktiskt. - Ska vi göra smällkarameller? undrade Pyret som tänker utanför boxen och inte låter sådana fyrkantiga petitesser som att det inte direkt är jul hindra sig. Tyvärr hade dock mormor inget silkespapper, men det gick bra ändå.

När vi var färdigpysslade för stunden gick vi upp och åt mjuk chokladkaka och sen kom mamma och hämtade sina flickor och då blev det tyst och tomt här hemma.

Jag tog Loppan och åkte ut i lite kyligt blåsig men solig natur och luftade såväl hunden som mig själv. Inte dumt alls!

Och nu sitter maken och jag här, knäckebrödet är färdigknastrat med, maken tittar på skridskor och jag bloggar medan en stickning ligger på vänt bredvid. Loppan snarkar på mattan och strax ska jag gå ut och laga Tartiflette. 

Det har varit en mycket bra start på helgen, och jag hyser gott hopp om fortsättningen, jo för imorgon ska vi alla åka till Kickan och äta tårta. Blir fint. I all synnerhet om studenterna stannar hemma ikväll med mamma Mu, lite köttbullar, mjölk och kanske lite glass för att festa till det, och sedan ramlar i säng i rimlig tid. Troligen är dock detta för mycket att hoppas på.

Bland valpar och spindlar

 Idag har det varit en sådan där dag som går i ett - man vaknar vid 6-tiden (och då har ens egen OS-nörd redan varit uppe ett par timmar) och inser att om man inte går upp ganska snart och pronto gör en köttfärspaj, ja då kommer det inte att bli någon mat vare sig till maken eller undertecknad - och hur skulle det då gå med ens rykte som Utmärkt OS-hustru, vavava?!

Alltså knallar man upp, läser tidningen, rastar vovven, gör paj och sen åker man iväg för att ha lite golfträning. Även maken. Han tittade sig förvånat omkring när han nu befann sig utanför lägenheten första gången på flera dygn och sa att jamen, det ser ju ut precis som det brukar? Ungefär som om han gått i ide en vinter eller två medan världen fortlevde där utanför hans OS-ide.

Efter golfträning, där jag inom parantes inte fick till chippandet, var det dags att fräsa iväg hem, fixa liten lunch och lubba ut med hunden igen. Jo för sedan var det dags att åka och gosa med valp! Valpens matte hade oturligt råkat stå på huvudet nerför en brant trappa och var rätt tilltygad, så det satt fint med lite fika, liten blommor och en massa valpgos. 

Valpen ifråga var precis som en valp ska vara; svansen gick för högvarv, leksaker och skor sprättes åt alla håll, små vassa bissingar gnagde förtjust på besökande tant. Det var full fräs och sen blev lilla valpen trött och somnade tvärt, medan hon förmodligen gjorde upp planer på nya hyss. Det blir ett fint tillskott i bekantskapskretsen det där!

Tja, sedan var det dags att åka hem, packa knyppeldyna och så ge sig iväg igen. Idag startade nämligen vårens kurs i knyppling och jag knörplade vidare på min Blomsteräng. Och en blomsteräng, den skapar man tydligen genom att knyppla spindlar, och ja, jo föralldel spindlar och blomster, det kan nog passa ihop. Det gällde att hålla tungan rätt i mun, för spindlarna hade olika många ben och det tror jag inte de har i verkliga livet. Nu är jag ingen spindelexpert, så jag kan ha fel. Roligt var det i alla händelser.

Därefter åkte jag hem igen, utfordrade såväl make som mig med köttfärspaj, löpte ut med hunden och nu, nu känner jag att sängen känns väldigt lockande. Nu tänker jag hålla mig inomhus hela natten och förhoppningsvis sova gott. Helst drömmer jag om valpar. Inte så gärna spindlar.

Uppladdning inför kraftprov

 Nu är vi inne i OS-bubblan. Maken knatar upp innan tuppen har vaknat för att titta på diverse sportutövande medan Loppan och jag fridfullt snarkar vidare. Så småningom kommer även vi upp och jag gör mitt bästa för att se till att maken får den kolhydratuppladdning som krävs. Är'e OS, så är det och då kan man inte slarva med förberedelserna. Maken säger sig vara mycket nöjd med servicen. - Ingen kan ha en bättre OS-hustru än jag har! utropar han och tittar kärleksfullt på mig. Då vill man ju leva upp till det här och i all synnerhet idag när Nils van der Poel ska skrinna inte mindre än 5000 meter, vilket tydligen lär vara ett herkuliskt kraftprov i styrka, teknik och förmåga att uthärda smärta.

Så vad gör man då? Inte ska det gå åt skogen för att jag inte har dragit mitt strå till stacken, så alltså bakade jag frallor så att maken kunde hålla OS-orken uppe.

Jag bakade efter ett recept som jag fått av Kickans mamma. Sådana bullar fick vi förra helgen och de gick inte av för hackor! - Ett smidigt recept, lovade sonhustrun, - man bara rör ihop degen på kvällen, låter den stå och så bakar man ut den på morgonen. Detta lät ju lysande! I alla fall om man är lite bekväm av sig, typ som undertecknad.

Alltså rörde Loppan och jag ihop jäst, mjöl, vatten och lite salt igår när maken redan stämt träff med Jon Blund. Degen var lös. Mycket lös till och med. Jag petade misstänksamt på den innan den fick ligga i en skål med lock på sig över natten.

När morgonen randades (och maken redan varit upp sedan klockan 4, är man knäpp så är man) skulle man fiffla ihop degen lite för att den sedan skulle jäsa lite till. Alltså, den såg fortfarande inte ut som om den tänkte leverera några bullar av klass, men jag tjoffade ihop degen, rände ut med Loppan och sen åkte bullarna in i ugnen medan jag förvarnade maken om att han nog inte skulle ha alltför stora förväntningar på resultatet.

När bullarna kom ut ur ugnen såg de inte alltför jämmerliga ut och ett litet hopp tändes. Kanske det ändå skulle bli något att sätta tänderna i? Det slutliga provet skulle ju ändå bli när vi högg in på dem. 

Och jo! Bullarna levererade, så det lär bli fler sådana bakade vad det lider. Mitt rykte som förträfflig OS-hustru lever vidare och vi har nu kolhydratuppladdat på bästa sätt. Så nu, du Nils, är det upp till dig!

Skulle det nu gå som vi hoppas på, ja då är det min förtjänst! I alla fall lite grann. Nu håller vi tummarna, så nu kan jag inte blogga mer för stunden.

edit: Det var ju himla bra bullar, det där. OS-guld minsann, även om det blev onödigt spännande. Får nog baka fler bullar inför 10 000 meter.

Människors vänlighet

 Det är inte alltid jag är så himla imponerad av mänskligheten. Det har hänt att jag i frustration utropat att "varför är alla idioter utom jag?!". Möjligen inkluderar jag då maken och diverse familjemedlemmar i det där "jaget", medan jag suckar över andras tillkortakommanden. Förvisso är jag medveten om att andra säkerligen suckar över mina tillkortakommanden, men ändå. Men så ibland blir man trots allt överväldigad av hur vänliga människor kan vara.

Häromdagen skulle till exempel Becky flytta in i sitt studentrum som inte är långt från vår lägenhet. Av någon märklig anledning hyrs alla rum ut omöblerade vilket ju känns sisådär när det gäller utländska studenter som kanske bara ska bo en termin eller så i Lund. I alla fall hade Becky köpt en säng via någon säljsida och säljaren levererade hjälpsamt sängen. Dock kunde han inte göra det på inflyttningsdagen, utan sängen fick stå i pysselrummet och det gick ju bra. Sen skulle alla väskor och pryttlar flyttas och det gick ju också bra, vi lastade in i bilen och gasade iväg. Med det där "gasade" ska man förstå att jag körde i mycket reglementsenlig hastighet. 

Sen var det dags för sängen, och eftersom Loppan nu har en ny, stor och fin hundbur gick det inte att prega in sängen i bilen, utan Becky och jag tänkte att då bär vi väl den då. - Ska inte jag bära, sa maken som har ett chevalereskt drag. Men med tanke på att han fortfarande petar i sig antibiotika i icke föraktliga doser röstades han raskt ner. - Den är nog så lätt så, sa jag förhoppningsfullt. Det var den inte. Men vi släpade upp sängen från källaren, och sen kom maken på att vi kunde ju lasta den på skottkärran och dra iväg. Lysande Sickan! utropade jag beundrande då, som ju råkat få i mig lite Jönssonliganjargong när maken avnjutit dessa filmer. Men så var hjulet opumpat så det var inte jättelätt, det var det inte. När vi hunnit en 15-20 meter så stannade en bil bredvid oss. Det var det lokala parkeringsbolaget, som jag i normala fall hyser synnerligen svala känslor för, men tänk, då frågade de om vi behövde hjälp? Och sen bar de sängen hela vägen till studentrummet under vänligt småprat, även om jag såg att svetten pärlade lite i pannan på dem. Alltså, blir man inte helt rörd över sådan vänlig hjälpsamhet? Egentligen skulle de väl vara ute och lappa bilar på löpande band, så det kan ju hända att även någon annan fick en oväntad respit. Min tro på mänskligheten (och LKP) fick sig en boost som nog kommer att vara länge.

Samma dag kom det också ett blombud från Beckys föräldrar, med den största bukett tulpaner jag någonsin haft. Så snällt! Visst är det härligt med tulpaner i alla färger, det lyser minsann upp vardagen.

Något annat som lyser upp är när man får ett foto på Kickan som nu är iförd den kofta och mössa jag stickade medan hon fortfarande bara var ett litet knytt i mammas mage. När hon kom ut och farfar och jag kom dinglandes med välkommenpresenter, ja då tänkte jag att "herreminje, koftan är jättstor, den kommer hon inte att kunna ha i vinter". Men så fel jag hade! Och numera är Kickan En Sån Som Kryper minsann! Och då är det ju bra att man har en kofta att värma sig med. Eller vänta nu, är det det? Inte behöver man koftor för att krypa? Äsch, skit samma, rasande söt är hon i alla fall. Och farmor får snart sticka en lite större kofta så är det bara.

Idag var maken och jag upp med tuppen, förmodligen före tuppen om man frågar maken. Jag hade en läkartid i Ystad. Nu kan man ju tycka att med tanke på att vi bor mindre än 1 km från ett stort sjukhus så skulle man kunna få hjälp där, men märkligt nog har ingen av de senaste 10 årens operationer/röntgenundersökningar/whatever gjorts i Lund utan runtom i Skåne. Men jag begriper mig väl inte på den sjukhusliga logistiken. Sen visade det sig att vi lugnt hade kunnat sova en stund till, för väl i Ystad fick jag vänta. Och vänta. Och vänta. Sen petades jag på, sattes upp i operationskö och fick instruktioner om eftervård när/om man kommer fram i sagda kö. Inget dammsugande. Inga hundpromenader. (Say what?!? sa jag då). Inga lyft. No nothing, helt enkelt. - Får jag laga mat? undrade jag bävande då. Men maken blir nog lättad över att höra att jo, det fanns inga hinder för det. Så då får han gå ut med Loppan, så lagar jag mat. 

Sen åkte vi och fikade och det var det trevligaste med det Ystadbesöket. En kanelbulle, lite cappucino och så lite fina gamla hus på det. 

Jag börjar väl redan i kväll med det där matlagandet. Kalvlever Anglaise (ja förutom kapris som jag glömt att köpa), det gillar både maken, jag och Loppan.