Människors vänlighet

 Det är inte alltid jag är så himla imponerad av mänskligheten. Det har hänt att jag i frustration utropat att "varför är alla idioter utom jag?!". Möjligen inkluderar jag då maken och diverse familjemedlemmar i det där "jaget", medan jag suckar över andras tillkortakommanden. Förvisso är jag medveten om att andra säkerligen suckar över mina tillkortakommanden, men ändå. Men så ibland blir man trots allt överväldigad av hur vänliga människor kan vara.

Häromdagen skulle till exempel Becky flytta in i sitt studentrum som inte är långt från vår lägenhet. Av någon märklig anledning hyrs alla rum ut omöblerade vilket ju känns sisådär när det gäller utländska studenter som kanske bara ska bo en termin eller så i Lund. I alla fall hade Becky köpt en säng via någon säljsida och säljaren levererade hjälpsamt sängen. Dock kunde han inte göra det på inflyttningsdagen, utan sängen fick stå i pysselrummet och det gick ju bra. Sen skulle alla väskor och pryttlar flyttas och det gick ju också bra, vi lastade in i bilen och gasade iväg. Med det där "gasade" ska man förstå att jag körde i mycket reglementsenlig hastighet. 

Sen var det dags för sängen, och eftersom Loppan nu har en ny, stor och fin hundbur gick det inte att prega in sängen i bilen, utan Becky och jag tänkte att då bär vi väl den då. - Ska inte jag bära, sa maken som har ett chevalereskt drag. Men med tanke på att han fortfarande petar i sig antibiotika i icke föraktliga doser röstades han raskt ner. - Den är nog så lätt så, sa jag förhoppningsfullt. Det var den inte. Men vi släpade upp sängen från källaren, och sen kom maken på att vi kunde ju lasta den på skottkärran och dra iväg. Lysande Sickan! utropade jag beundrande då, som ju råkat få i mig lite Jönssonliganjargong när maken avnjutit dessa filmer. Men så var hjulet opumpat så det var inte jättelätt, det var det inte. När vi hunnit en 15-20 meter så stannade en bil bredvid oss. Det var det lokala parkeringsbolaget, som jag i normala fall hyser synnerligen svala känslor för, men tänk, då frågade de om vi behövde hjälp? Och sen bar de sängen hela vägen till studentrummet under vänligt småprat, även om jag såg att svetten pärlade lite i pannan på dem. Alltså, blir man inte helt rörd över sådan vänlig hjälpsamhet? Egentligen skulle de väl vara ute och lappa bilar på löpande band, så det kan ju hända att även någon annan fick en oväntad respit. Min tro på mänskligheten (och LKP) fick sig en boost som nog kommer att vara länge.

Samma dag kom det också ett blombud från Beckys föräldrar, med den största bukett tulpaner jag någonsin haft. Så snällt! Visst är det härligt med tulpaner i alla färger, det lyser minsann upp vardagen.

Något annat som lyser upp är när man får ett foto på Kickan som nu är iförd den kofta och mössa jag stickade medan hon fortfarande bara var ett litet knytt i mammas mage. När hon kom ut och farfar och jag kom dinglandes med välkommenpresenter, ja då tänkte jag att "herreminje, koftan är jättstor, den kommer hon inte att kunna ha i vinter". Men så fel jag hade! Och numera är Kickan En Sån Som Kryper minsann! Och då är det ju bra att man har en kofta att värma sig med. Eller vänta nu, är det det? Inte behöver man koftor för att krypa? Äsch, skit samma, rasande söt är hon i alla fall. Och farmor får snart sticka en lite större kofta så är det bara.

Idag var maken och jag upp med tuppen, förmodligen före tuppen om man frågar maken. Jag hade en läkartid i Ystad. Nu kan man ju tycka att med tanke på att vi bor mindre än 1 km från ett stort sjukhus så skulle man kunna få hjälp där, men märkligt nog har ingen av de senaste 10 årens operationer/röntgenundersökningar/whatever gjorts i Lund utan runtom i Skåne. Men jag begriper mig väl inte på den sjukhusliga logistiken. Sen visade det sig att vi lugnt hade kunnat sova en stund till, för väl i Ystad fick jag vänta. Och vänta. Och vänta. Sen petades jag på, sattes upp i operationskö och fick instruktioner om eftervård när/om man kommer fram i sagda kö. Inget dammsugande. Inga hundpromenader. (Say what?!? sa jag då). Inga lyft. No nothing, helt enkelt. - Får jag laga mat? undrade jag bävande då. Men maken blir nog lättad över att höra att jo, det fanns inga hinder för det. Så då får han gå ut med Loppan, så lagar jag mat. 

Sen åkte vi och fikade och det var det trevligaste med det Ystadbesöket. En kanelbulle, lite cappucino och så lite fina gamla hus på det. 

Jag börjar väl redan i kväll med det där matlagandet. Kalvlever Anglaise (ja förutom kapris som jag glömt att köpa), det gillar både maken, jag och Loppan.