Nattgäster

 Ute är det mörkt. Mörkt, ruggigt, blåsigt och kallt. Då är det rätt skönt att tänka sig att det bara är en enda liten hundrunda kvar att gå idag. Jag tycker om att vara ute med Loppan - men det finns tillfällen när det är mer angenämt än andra. Ruggigt blåsiga och duggregniga tillfällen till exempel, de återfinns inte högst upp på popularitetslistan. Man är lite ruggig rent allmänt, faktiskt, så det är ju skönt att ha en mängd ylle att drapera sig i.

I helgen, ja då behövde man inte drapera sig i ull av kardad och spunnen karaktär. Då kunde man drapera sig i ulliga vovvar om behovet uppstod. Vi hade huset fullt! Små, men liksom allestädes närvarande. Syrran skulle nämligen på galej och då packade Poppy och Enya pyjamasarna och kom på besök. Väldigt trevligt att få så fint besök, det tyckte vi allihop!

Loppan och Enya for rundor så att mattorna skrynklade sig, medan Poppy stirrade hypnotiserande på mig och tyckte att "det är väl klart att hundar få vara i er soffa, eller hur?!". Nu är vi ju lite småfisiga när det gäller soffhäng i vardagsrummet så med beklagande fick jag säga att nix, inte i denna soffan...

...men som tur är har vi ju en utmärkt soffa i pigkammaren och där får hundar sitta hur mycket de vill! Och det gjorde de, och emellanåt kunde även en matte få lova att knö ner sig.

Vi gick på promenader och busade med bollen och tuggade på koklöven och åt mat, fast vilken hund som åt vilken mat, ja det var lite svårt att hålla reda på. Det var ett himla fräsande runt bland matskålarna, men jag tänker att alla nog blev mätta och nöjda ändå. Maken och jag också, vi åt oxrullader. Det fick inte vovvarna och det tyckte de nog var lite småsnålt. Sen kan det ju hända att de fick smaka lite nötkött ändå - har man svårt att motstå ett par bedjande hundögon, så har man. Och hur svårt är det inte då att motstå TRE par bedjande hundögon? Det var en förlorad strid redan från början.

Efter maten tog vi igen oss en stund i soffan innan vi så småningom gick på kvällspromenad. Emellanåt var man insnärjd i kopplen som om man vore en kåldolma, men rätt ofta gick det faktiskt ganska bra där vi traskade fram, upplysta som en härligt rödgrön julgran ungefär. Sen gick vi hem och lade oss, och alla sov så det dånade hela natten. Jag vaknade vid halv sju, och det var fortfarande tyst men med tanke på att Enya fortfarande är så liten tänkte jag att det nog var bäst att traska ut pronto ändå - så det gjorde vi, och jag kände att det var länge sedan jag var ute i en fullt så arla morgonstund. Loppan är ju inte så morgonpigg av sig som salig Huliganen, och jag har helt förfallit vad gäller morgonpigghet sedan jag lämnade det arbetande folket skara. Enya hade i alla fall varit väldigt duktig, och det var inte minsta lilla pöl att skåda inomhus, så visst var det värt att få sig en dos extra tidig morgonluft!

Nu är de hemma hos syrran igen och lite tomt känns det allt... men vi ses snart igen hoppas jag!

Det är ju en evinnerlig tur

 Med alla dessa födelsedagar alltså. Sonen fyllde ju år för någon liten vecka sedan och sonhustrun undrade om vi möjligen kunde tänka oss att passa Kickan om hon bjöd ut sonen på restaurang? Vi tittade oförstående på henne. Hur kunde detta ens vara en fråga? Enligt vår åsikt borde de minsann ränna runt på restauranger titt som tätt så att vi kunde hänga med sondottern (och, för att vara helt ärliga, också få träffa dem såklart. Innan de gav sig iväg till den den restaurangen). Alltså körde vi till Halmstad. Det var märkligt, för det regnade inte. Tvärtom kom det någon liten solglimt. Uppe på åsen låg det rätt gott om snö och det har man inte sett så mycket av på sistone, om man nu inte räknar det regn som innehåller någon liten mängd vit material. Det gör man inte.

När vi kom fram till Kickans hus fräste Loppan iväg och gastade "vi är här nu!! Hallå!!!" innan jag hann släpa iväg henne till närmsta buske så att hon kunde kissa lite innan vi gick in, så Kickan blev mäkta förvånad när hon förberett sig för att ta emot den rufsiga tjoande tornadon, och så kom det ingen hund?! Men allt löste sig, Loppan pinkade och sen rände vi iväg in och det utbröt kramkalas på hög nivå.

- Välkomna! sa Kickan och bjöd oss sedan på kaffe som den utomordentliga värdinna/barista hon är. 

Sedan var det full rulle! Det byggdes torn. Det gicks på inomhuspromenader med Loppan. Vi byggde duplo, kollade fiskar på tapeten och det var i största allmänhet ett högt tempo innan vi fotade ut föräldrarna genom dörren så att vi riktigt kunde få rå om varandra. Vi lät oss väl smaka av goda ostar, gott bröd, salami och skinka och inlagda vitlöksklyftor och oliver och allt möjligt gott, medan vi skålade och pratade och hade det väldigt gemytligt.

Efter maten bytte vi om till pyjamas, borstade tänderna och sen avnjöt farfar och Kickan Babblarnas vaggsång - och då kunde man såklart somna gott efter det. Man måste ju ha ork till nästa dags program!

Det kom ett sms från sonen "somnade hon?" och jag kunde försäkra att jajamen, här sovs det så gott i soffan som allrahelst. Det kan hända att även farmor nickade till en stund, det är något väldigt sövande med att ha en sovande knatte hos sig.

Till slut fick farmor ändå slita sig från soffan och ränna runt med Loppan på kvällspromenad och det var så kallt att tänderna skallrade i munnen på en, så Loppan fick kanske inte så många tillfällen att stå och spana efter sorkar medan matte stod still och begrundade livet och meningen med det hela - sånt görs bäst inomhus när graderna är bistra. Ja kanske inte direkt att spana efter sorkar, men det fick faktiskt vänta tills temperaturen blev något mer mild.

När föräldrarna kommit hem drog vi oss mot gästrummet och när jag tänkte ta ett smidigt hopp upp i sängen, ja då hade Loppan redan parkerat sig på bästa plats. Hon såg ut som att "inte har du hjärta att köra undan en sån rar hund som jag, eller hur, Matte?". Och tja, finns det stjärterum så finns det hjärterum och jag är väl en medgörlig matte,  så jag nöjde mig väl med att fösa henne lite åt sidan och sen sov vi gott hela natten. 

Kickan blev väldigt nöjd med att Loppan var kvar när hon vaknade nästa dag, jo för nu hade Kickan planerat att vi skulle ut och gå för solen sken och då måste man passa på! Frukosten var avklarad, så det är väl klart att vi pälsade på oss och traskade ner mot havet. Det är alltid härligt att vara vid havet, men det var inte så att vi hoppat på den där moderna trenden med vinterbad. Någon måtta får det ändå vara!

Nej, nu är det så bra att alldeles jämte havet ligger det en fin lekplats och där gungade Kickan, åkte rutschkana och hade det väldigt roligt. Farmor trodde att hon tog en film på sitt skrattande barnbarn i gungan, men tja, farmor tryckte väl på fel knapp eller något. Så någon film blev det inte, men ändå något foto. Man är väl inte direkt något tekniskt geni, uppenbarligen. Tur att man är så förträfflig på alla andra sätt och vis.

Sen var det ändå dags att gå hem och äta lunch, och sen var det dags för farfar, Loppan och farmor att åka hem till Lund igen. Men vi tycker ju att det gott kan gås på restaurang fler gånger!

Back in business

Efter alla saffransbullar och ofrivillig vila och julmat och knypplingshaverier känns det skönt att vara tillbaka på banan igen!

Igår var det knyppling igen, minsann och jag ångade iväg med knyppeldynan i högsta hugg - eller i alla fall fastspänd på den nyinköpta lilla dragkärran. Tunga grejer, det där, knyppeldynor alltså. Det blev ingen knölsvan, såklart, utan nu knypplar jag prästkragar. Så mycket bättre! Inga trista vävbottnar, inga trixiga mandlar utan bara blommor och trevligheter. Jomen. Det blir nog bra vad det lider.

Sen har ju Loppan och jag börjat traska runt i den skånska naturen med våra hundkompisar igen! Det märks att våra flås lämnar en del övrigt att önska efter ett antal veckor utan större ansträngningar, men så skönt att få luft i lungorna igen!

Idag har vi traskat runt med aussieflickorna, och det är märkligt, men när vi är ute med dem och deras matte så blir det oftast så att det blir långt och slutar med att man balanserar över isiga spänger och hala stättor och svetten lackar - vilket kan vara skönt när det är ruggigt och tämligen småsvalt ute. Så även idag, så det blev mååånga steg i stegräknarappen som hickade till av glad förtjusning. Men så himla trevligt vi hade, så mycket vi hann prata och så mycket spring som flickorna fick utlopp för.

Sen ilade vi hem, kastade oss i duschen, kastade i oss lunch och så begav jag mig ut för att träffa en annan vän. Efter att ha traskat runt och letat efter café med goda kakor och plats för oss, så ägnade vi några timmar åt att dricka kaffe, äta kaka, sticka lite, prata mycket - om allt mellan klassisk musik till styrelsearbete i föreningar ända tills det var dag att knalla hem och gå ut med Loppan igen.

Efter allt detta gående ser jag nu fram emot en kväll i soffan med stickning, ytterligare en kopp kaffe och kanske lite sockerkaka. Så får det bli.

Så skönt att vara på banan igen! Och till helgen väntar umgänge med litet barnbarn som lärt sig säga "nä!" med stor emfas. Så fort det går. Och så roligt det ska bli att få träffa den lilla nejsägaren.

Svanesång

Man borde inte bli förvånad. Eller upprörd, för den delen. Vad man kanske borde ha gjort, eller insett, är att man ska inte ge sig på en knölig knölsvansknyppling fredagen den 13. 

Men icke så. Efter dagens golfträning (inomhus, man är väl ingen extremsportare heller) åkte vi hem och jag tragglade på med svanen, och tyckte att jomen det gick ju ändå framåt. Sen stötte jag på lite patrull och knypplade baklänges ett tag, fortfarande utan att tappa humöret. När jag knypplat lagom länge baklänges tänkte jag bara försäkra mig om att jag var på banan och böjde mig framåt för att räkna pinnar och hål för knappnålar... och då åkte dynan i golvet. Inte bara dynan, utan alla 68 pinnarna som var lindade med 90/2-tråd. Denna tråd såg ju genast chansen att gå av på ett flertal ställen, och där den inte gått av, ja där trasslade den ömt in sig med sina sysslingar och pysslingar.

När jag slutat gapa och börjat låta lite i stället kom maken och Loppan löpandes och utbrast i beklagande utrop. Och tja, det fanns liksom inte så mycket att göra (om man nu inte är en sån där självplågare som älskar att trassla ut 68 pinnar och börja om och allt det där), så då löste jag den gordiska knuten med ett raskt klipp med saxen.

Farväl, du knöliga svan. Jag tror inte att våra vägar kommer att mötas i brådrasket. Men nu, nu har jag frigjort dynan för förhoppningsvis mer njutningsbar knyppling. Förvisso fortfarande i 90/2-tråd, men inte minsta lilla svan i sikte.

Dagen inleddes med sång

Som sig bör, när maken fyller år. Då sjunger jag vare sig han vill eller inte när jag kommer med frukostbrickan med mackor, te och kort. Så klart man ska inleda dagen på bästa sätt när ytterligare ett år läggs till handlingarna. - Man kan nog inte längre kalla sig 'ung'? funderade maken. Och det kanske man inte kan, sådär rent fysiskt, men ung till sinnet vill jag nog ändå hävda att han är. Om än på ett mycket arkeologiskt och det-var-ofta-bättre-förr-sätt.

Hur firar man då en födelsedag bäst? Tja, maken förlustar sig på landsarkivet bland gamla lagfartsprotokoll från 1800-talet. Jag är säker på att han roar sig kungligt! Själv har jag organiserat om i ett köksskåp, så nu har jag lite mer ordning och reda på mina bakformar. Jag slipper nu att peta ner muffinsplåten från en hylla högt ovanför min längdkapacitet med hjälp av en sån där trägaffel man har när man steker saker i en teflonpanna, utan kan nu bara sträcka upp en arm och ta ner den från hyllan. Omstörtande, jag vet! Det tog mig bara en tre år eller så att fixa till detta sedan köket byggdes om.

Om några timmar ska vi, enligt traditionen, gå på Mat och Destillat för att dricka drinkar, smörja kråset och i största allmänhet avsluta födelsedagen på ett njutbart sätt. Det känns som att trots ihärdigt regnande så blir det en bra dag på alla sätt och vis.

Men tycker jag ens om svanar - egentligen?

Det har inte blivit så mycket knypplat den här hösten. Av olika skäl blev det inte så många gånger jag kunde gå på kursen, och det var ju lite trist. Sen visade det sig att flera av gångerna blivit inställda ändå, så nu ska blir det ett par extratillfällen här i januari. Då slog samvetet mig och jag dammade av dynan och började rassla med pinnarna. Men det går liksom lite trögt? Jag vet att jag gnällt över denna pippi även tidigare och nu undrar jag vad som fick mig att börja knyppla en bild på en svan till att börja med? Ja, jo, man kan ju tycka att svanar är rätt så majestätiska där de glider fram - men de är ju också rätt folkilskna pippisar och man bråkar liksom inte med en svan.

Dessutom är det en himla massa vävslag i den här lilla spetsen. Gillar jag vävslag? Om jag rannsakar mig? Tja, mandlar är värre får jag säga, men vävslag är ganska, tja, enahanda. Man maler på och det går alltid åt mer knyppeltråd än man räknat med. Nä, tacka vet jag nålbotten med vridning, brabantbotten och sånt. Det blir både fint och är inte enahanda. Men nu är det så att jag har ett litet envist drag (nähä?! säger maken då och himlar menande med ögonen), så jag kämpar väl på med min svan. En mandel har jag också att (inte) se fram emot att knyppla. Ja, jag borde ha tagit varning av att namnet på spetsen är Knölsvan. 

Men andra djur tycker jag om. Kaniner till exempel. Så då kan man lugna sin själ med att påbörja en virkning av en rosa kanin. Inte ett vävslag så långt ögat når. Vilsamt är ordet. Det som syns på bilden är, med förlov sagt, början på en kaninrumpa. Kanske inte helt uppenbart ännu att det ska bli en kanin, men förhoppningsvis blir resten av kaninen också virkad. Om det inte blir något helt annat. Lätt hänt.

När man har suttit och blängt på sin svan tillräckligt länge behöver man lufta sig ett tag, så då tar man med sig maken och Loppan ut i naturen och går en sväng. Och tänk, det regnade inte! Imorgon ska det regna igen, men idag lyckades vi minsann hitta ett litet regnfritt fönster i kalendern. Många härliga steg blev det också.

Jo, för jag har ju laddat ner en stegräknarapp, nu när jag kan ränna runt med Loppan igen. Jag laddade ner den en kväll vid sänggåendet och registrerade 18 steg den dagen. Jag kunde nästan se framför mig hur appen suckade försmädligt och tänkte ock-ock-ock (ja om nu appar suckar och tänker, men man läser ju så mycket artificiell intelligens nuförtiden, så vad vet jag?). - Jag ska minsann visa den!, föresatte jag mig då och traskade iväg 16 621 steg dagen därpå. Mycket beroende på att det var ett särskilt garn jag skulle ha fatt i, och då fick jag traska iväg en bit. - Där fick du! sa jag triumferande till appen. Som förmodligen inte brydde sig. Jag får ändå säga att det är lätt att bli lite manisk, man letar steg här och där och vill liksom inte komma under sitt dagliga pensum. Så den här skogsrundan, den satt som en smäck på mer än ett sätt.

Men hur gick det då?

 Det där med att årets julklapp skulle vara ett hemstickat plagg, och jag som inte hade planerat någon julklappsstickning alls?

Alltså, jag kände att skulle det bli en jul utan minsta lilla stickade ylletåt, ja då hade jag fått stå där med skammen. - Detta går icke! sa jag strängt till mig själv och plockade fram ull och stickor och satte fart. Jag kände tydligt att här stod mitt rykte på spel. 

Jag stickade varje ledig stund, så till den milda grad att blodvite uppstod och jag fick investera några lite mer trubbnosiga stickor. Men vad gjorde det? Vem gillar inte att shoppa lite attiraljer till något man gillar att göra? Fråga bara första bästa golfare om de inte suktar efter en ny ofelbar putter. Eller en seglare om han inte vill införskaffa en, tja vad vet jag, jag som inte seglar, men kanske ett nytt fräsigt segel? Eller roder? Poängen är i alla fall, att de flesta hobbymänniskor gärna handlar både det ena och det andra. Så även undertecknad. Och, inom parantes sagt, det är det som gör att i vissa avseenden är hästeri en bättre sport än hund; det finns liksom en gräns för hur många hundhalsband man kan ha, men till hästen kunde man köpa hur många vojlockar, schabrak, tyglar, grimmor, grimskaft, sadlar, stigläder, pälsglans som helst. Men för övrigt är det absolut bäst med hund - även om jag verkligen tycker om hästar också.

Så visst blev det ulliga paket! Man hinner sticka rätt mycket på ett par-tre veckor, faktiskt. Ryktet förtäljer dessutom att Grynet mer eller mindre bor i sin mössa och sina raggsockar, och sånt gläder en stickerskas hjärta måste jag säga. Det blev faktiskt ett par vantar till, men de var till mig själv, så de fick inte vara med på bild. Däremot var de ju på bild för ett litet tag sedan, så de är absolut inte förfördelade vill jag framhäva.

Jag känner nu att jag i elfte timmen lyckades upprätthålla mitt stickande rykte, och det känns ju skönt. Känner jag mig själv rätt, så lär det bli lite fler projekt framöver.

Och så var det dags igen!

 Äntligen! Äntligen får jag själv gå på promenad med Loppan, och det är ju inte en dag för tidigt känner jag. Så vem brydde sig om att regnet strilade kallt imorse? Inte jag i alla fall. Maken var nog rätt nöjd också som kunde dra täcket över örat och njuta av att inte traska ut på morgonpromenad. Han har utan knot gått på hundpromenader i ur och skur, men jag vet ju att tidiga regnpromenader inte är riktigt hans cup of tea, så det var synnerligen välförtjänt att han fick njuta av en lugn morgon med tidningen och inomhustekoppen.

Sen följde han förvisso med ut på en runda vid Vombsjön i eftermiddags, men det kan ha mest berott på att vi passade på att åka och köpa en ny oljerock till honom. Med fungerande blixtlås, sånt kan ju vara bra. Just då duggregnade det bara, och vi var i stort sett helt ensamma nere vid sjön så Loppan kunde fräsa runt bäst hon ville medan maken och jag traskade iväg. När vi traskat färdigt åkte vi hem och tittade på Tour de Ski och det var minsann njutbart det med, att se Frida Karlsson spänsta upp för backen och sen ila först i mål.

Det har varit en lugn inledning på året, men den 1 januari var vi faktiskt ute och spänstade runt lite med syrran och Poppy och Enya. Då i närheten av en annan sjö, nämligen Krankesjön och jag tror att alla vovvarna kände en stor tillfredsställelse med att det var välsignat tyst från raketer och smällare, så slipper man att sitta och darra för sig själv under ett bord utan kan ha rejält drag under tassarna!

Själv kände jag också att det var bra med lite motion, eftersom vi varit hos syrran kvällen före och utspisats på absolut bästa sätt. Att säga att man blev mätt vore som att kalla Mount Everest en hyfsat brant liten kulle. Vi hade en jättefin kväll med god mat, massor av bubbel, massor av prat och skratt, och sen åkte vi hem i god tid före 12-slaget för att ändå slippa undan det värsta. Loppan hade en något eländig natt, trots att hon fick sova i mattes säng, men till slut somnade både hon och matte - och nu, nu är det ett år till nästa gång!

...och ännu en gång!

 Ja ingen kan säga annat än att vi bunkrat upp med födelsedagar runt årsskiftet. Och nu, nu är det sonens tur!

Man kan ju förledas att tro att han är en liten gosse - men skenet bedrar! Rätt många födelsedagar har det blivit, ända sedan han föddes en synnerligen snöig och kall dag, och många ännu ska det förhoppningsvis bli!

Idag befinner han sig i Halmstad och vi är hemma i Lund. Hade det varit någon ordning och reda med oss hade vi skickat ett fint födelsedagskort, men nu är det som det är... men jag är helt säker på att Kickan och hennes mamma har uppvaktat på bästa sätt.

Vi hoppas att du har en härlig dag! (trots bristen på gratulationskort från Skåne), så får vi höras av på mer uppdaterat sätt lite senare idag. Hurra för dig!