Det har inte blivit så mycket knypplat den här hösten. Av olika skäl blev det inte så många gånger jag kunde gå på kursen, och det var ju lite trist. Sen visade det sig att flera av gångerna blivit inställda ändå, så nu ska blir det ett par extratillfällen här i januari. Då slog samvetet mig och jag dammade av dynan och började rassla med pinnarna. Men det går liksom lite trögt? Jag vet att jag gnällt över denna pippi även tidigare och nu undrar jag vad som fick mig att börja knyppla en bild på en svan till att börja med? Ja, jo, man kan ju tycka att svanar är rätt så majestätiska där de glider fram - men de är ju också rätt folkilskna pippisar och man bråkar liksom inte med en svan.
Dessutom är det en himla massa vävslag i den här lilla spetsen. Gillar jag vävslag? Om jag rannsakar mig? Tja, mandlar är värre får jag säga, men vävslag är ganska, tja, enahanda. Man maler på och det går alltid åt mer knyppeltråd än man räknat med. Nä, tacka vet jag nålbotten med vridning, brabantbotten och sånt. Det blir både fint och är inte enahanda. Men nu är det så att jag har ett litet envist drag (nähä?! säger maken då och himlar menande med ögonen), så jag kämpar väl på med min svan. En mandel har jag också att (inte) se fram emot att knyppla. Ja, jag borde ha tagit varning av att namnet på spetsen är Knölsvan.
Men andra djur tycker jag om. Kaniner till exempel. Så då kan man lugna sin själ med att påbörja en virkning av en rosa kanin. Inte ett vävslag så långt ögat når. Vilsamt är ordet. Det som syns på bilden är, med förlov sagt, början på en kaninrumpa. Kanske inte helt uppenbart ännu att det ska bli en kanin, men förhoppningsvis blir resten av kaninen också virkad. Om det inte blir något helt annat. Lätt hänt.
När man har suttit och blängt på sin svan tillräckligt länge behöver man lufta sig ett tag, så då tar man med sig maken och Loppan ut i naturen och går en sväng. Och tänk, det regnade inte! Imorgon ska det regna igen, men idag lyckades vi minsann hitta ett litet regnfritt fönster i kalendern. Många härliga steg blev det också.
Jo, för jag har ju laddat ner en stegräknarapp, nu när jag kan ränna runt med Loppan igen. Jag laddade ner den en kväll vid sänggåendet och registrerade 18 steg den dagen. Jag kunde nästan se framför mig hur appen suckade försmädligt och tänkte ock-ock-ock (ja om nu appar suckar och tänker, men man läser ju så mycket artificiell intelligens nuförtiden, så vad vet jag?). - Jag ska minsann visa den!, föresatte jag mig då och traskade iväg 16 621 steg dagen därpå. Mycket beroende på att det var ett särskilt garn jag skulle ha fatt i, och då fick jag traska iväg en bit. - Där fick du! sa jag triumferande till appen. Som förmodligen inte brydde sig. Jag får ändå säga att det är lätt att bli lite manisk, man letar steg här och där och vill liksom inte komma under sitt dagliga pensum. Så den här skogsrundan, den satt som en smäck på mer än ett sätt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.