Inte minsta lilla foto blir det idag

 Nix, för jag har inte tagit några. Så idag blir det bara att lägga ut texten och egentligen om inget särskilt. Maken och jag sitter och tittar på Ryder cup och man får bara bekräftat att det är inte bara den tekniska skickligheten som gäller, nej man måste minsann tro på att man har flyt också. Jag vet inte om det är så trösterikt för undertecknad som vare sig har teknisk skicklighet eller egentligen tror på mitt eget golfspel - fast för det mesta tycker jag ändå att det är väldigt trevligt att traska runt med maken och Loppan. Vi gjorde det i veckan och maken spelade bra och Loppan var duktig och jag tyckte ändå att jag var värd den där glassen efteråt. Jag undrar om Ryder cup-spelarna får glass? Fast det får de nog och de är väl värda det i så fall, inte minst med tanke på att vartenda slag beskådas av massor av åskådare. Det tycker jag personligen är skönt att slippa när jag hackar mig fram längs fairway.

Vi håller oss i vardagsrummet med dörrarna stängda ut mot innergården, jo för studenterna har höstfest på Malmö nation och det måste tydligen ske till ljudlig musik. Men den är inte så hög att glasen står och skramlar i köksskåpen i alla fall, så det blir nog bra med det.

Innan musiken drog igång var jag ute i köket och bakade kärleksmums - nog är det ändå ett trevligt namn på en kaka? Så ikväll blir det lite kärleksmums till kvällsteet tänker jag mig. Efter de spättafiléer som vi ska ha först, maken, Loppan och jag var nämligen på torget och handlade fisk i förmiddags. Det var länge sedan vi åt spätta, så det blir nog gott hoppas jag. Bra med fisk, det lär ju sätta sprätt på intelligensen och det kan väl aldrig skada?

Oj, nu slog Hovland just ett fantastiskt bunkerslag, det var verkligen värt att gå i hål. Så ser det inte ut när jag slår bunkerslag kan jag säga, och då menar jag inte att jag direkt sätter bollen i hål från bunkern. Min taktik när det gäller bunkrar är inte att träna, nej jag vill helst inte hamna där alls. Vilket ju är en fåfäng förhoppning, så det kanske vore en klokare taktik att träna lite bunkerslag ändå? Nu hjälpte ju Hovlands fina bunkerslag inte Europalaget ändå, men det var i alla fall ett fantastiskt slag. Lite roligt att hans partner är en spelare från vår gamla hemmabana som traskar runt där utanför Rom och spelar för Europa - nu kommer han ju inte direkt från Eslövs GK, men ändå, han har säkert slagit bollen i vattnet på 15:e precis som jag alltid gjorde. I alla fall när han var en liten parvel, han Åberg.

Nu börjar det nog närma sig Pimms o'clock tror jag, och sen är det väl dags att se den där intelligensbefrämjande spättan i ögat och tillaga den.

Och nästa gång jag bloggar så kanske det blir en liten bild ändå. Det finns ju fina barnbarn och fina hundar i min närhet så motiv saknas ju inte.

Hösten, ändå

 Säga vad man vill, men hösten är ändå en härlig tid. Vilket jag tjatar om med skrämmande regelbundenhet, men jag känner att jag har en mission här i livet, att försöka omvända alla som gnäller över att det blivit höst att inse att det är minsann inte kattskit till årstid, det här. 

Man knallar ut med hunden och möts av härliga, mustiga färger. Det är nypon och ekollon och hagtorn. Det är lite grönt och lite brunt och what's not to like, liksom?

Alltså stickar jag också i höstfärger. Varma, gosiga Alma-vantar växer fram. Ännu är behovet inte så stort, men det kommer säkert, och då är jag beredd! Här ska inte råda någon brist på stickade vantar i tretrådigt ullgarn, inte om jag får bestämma i alla fall. Och det får jag ju. Man kan kalla mig stickningsdiktator i den här familjen.

Baka bröd gör jag också. Förvisso gör jag det året om, men medge att det ser väldigt ombonat och hemtrevligt och lite så där lagom höstigt ut med nybakat bröd.

Det är också dags att damma av knypplingspinnarna. Visst kan man knyppla på sommaren också, men av någon anledning gör jag inte det. Den här terminen går jag inte på kurs, jag går på typ knypplingscafé, lite som att gå på stickcafé. Men den skillnaden att när det är knyppling är det tämligen tyst och koncentrerat runt bordet. Ja förutom de verkliga ringrävarna då, de kan både prata OCH knyppla samtidigt. Där är jag inte ännu, och jag är inte säker på att jag kommer att uppnå detta knypplingens nirvana.

Nu ska maken och jag gå ut och äta lunch - men för att avsluta detta inlägg på absoluta toppen, så lägger jag in en bild på ett mycket glatt Knytte som svärdottern skickat över. Det är kanske inte så mycket höst över det hela, men finare inläggsfinal tror jag inte man kan önska sig.

Hattar och vantar

 Nu är vi ju en bra bit in i september och förvisso skiner solen och det känns mer som sensommar - men rätt vad det är så är det dags att plocka fram yllevantar och huvudbonader.

Tur då att vi haft hjälpsamt övernattningsbesök; Grynet och Pyret kom och sov över medan deras mamma och pappa gick på bio och ut och åt. Vi åt minsann vi också; pizza och pinnglass så här var den kulinariska nivån hög! Och är det fredag så ska det väl märkas? Alltså åkte hattarna på, allt blir ju liksom lite mer elegant om man har något tjusigt på skulten.

Sen fick mormor god hjälp vid garnvindan, jo för nu var det ju dags att ta fram det tretrådiga ullgarnet från Järbo. Här ska minsann göras allt för att fingrarna ska hålla sig varma och gosiga i vinter. Pyret, hon nystade och nystade och vips så hade mormor tre fina nystan att sätta stickorna i! Ett par Almavantar i lejongult och vitt står först i kön.

Så småningom dök mamma och pappa upp, Dottern sa bistert att den nya Poirotfilmen de sett som hon förväntat sig vara lite så där mys-mordaktig, den hade visat sig vara en skräckfilm! Man baxnar. Poirot ska inte blanda sig i skräckfilmsgenren, vad skulle Dame Agatha ha sagt?! Jag tror hon vänder sig i sin grav. Och med tanke på priset på biobiljetter så känns det som ekonomiskt vansinne att köpa biljetter till en film där man blundar större delen av tiden för att den är för rälig.

Nej, här krävdes kultur av mysigare slag! Tur då att det var Kulturnatt i Lund (och det där med 'natt' det är ett vitt begrepp, här sprids det kultur hela dagen minsann). Vi traskade ner mot Lilla Fiskargatan för där inne på en gård väntade en scen där flickorna deltog i en konsert med Pop-Henrik som är lärare på deras skola. Det var inte det minsta skräckblandat utan bara jättefint och jättebra och allt annat positivt man kan tänka sig. Där stod vi och njöt, ja ända tills mormors rygg packade in och morfar och jag fick traska hemåt igen. Men nu har jag ju ändå fint nystat garn att ägna mig åt medan ryggen skärper till sig.

Spänstig söndag

 Läser man rubriken kan man ju förledas att tro att jag inte har någon som helst pejl på vilken dag det är. Vilket emellanåt stämmer alltför väl...men just nu vet jag i alla fall att det är måndag, och om bara några timmar så är det tisdag. Jag har således full koll! Däremot var det söndag igår, och den gick i spänstens tecken. Inte för mig och maken, ånej. En eller annan hundrunda var väl så långt vi kom.

Men vi tillbringade en trevlig stund på idrottsplatsen, där det var prova-på-tävlingar för barn. Och eftersom Grynet ska börja träna friidrott så passade det ju utmärkt att prova på lite olika sportgrenar. Pyret, ja hon bangade ju inte heller. Sportiga töser, det där.

Jag måste säga att det var fantastiskt trevligt anordnat, alla fick tävla så många gånger i de olika grenarna man ville, och ville man inte få reda på sitt resultat så behövde man inte. När man kände sig klar, ja då fick alla tröja och medalj. Dessutom fanns det såna där stora björn-maskotar. Jag får erkänna att jag tyckte lite synd om dem i värmen, men de verkade fryntliga och nöjda ändå.

Grynet och Pyret sprintade 60 meter jättefort! Och mer än en gång. Hade det varit jag, hade jag nöjt mig med en gång och sedan hade jag skrutit ohämmat om min bravad, vare sig man velat höra på eller ej. Men dessa töser, de tyckte bara "en gång till!" och fräste iväg igen.

Man kunde prova på stavhopp också och mormor hann tänka "vojne, vojne, hur ska detta gå, 6 meter upp i luften är ju skithögt!". Gudskelov var det dock lite mer stavhopp på längden än på höjden, men inte desto mindre imponerande.

Det hoppades också längd utan att trassla in stavar i det hela; inget trams med elektronisk avläsning av övertramp och sånt heller, utan det hoppades och mättes från där man tog avstamp. Sympatiskt. 

Visselboll, eller visselpil kastades också (mormor är osäker på den tekniska termen), men det finns inte på bild.

Vad som finns på bild är däremot hinderlöpningsstafetten! Där hann mormor tänkte "vojne!" igen, för mormor tyckte att hinderna var höga och hur skulle Grynet och Pyret ta sig över dem?! Vilket bevisar att mormor inte känner sina spänstiga barnbarn minsann. Alltså kolla stilen! Tyvärr kom inte Grynets hinderteknik med på bild, men lite på mig, det var stil och elegans över det hela.

Och sen var alla nöjda och glada i värmen och flickorna fick medaljer och det var de väl värda!

Bland papegojor och dopfuntar

 Mitt i denna ljuvliga brittsommar var det dags för dop - Knyttet skulle få vatten på skulten och om inte det är en anledning att fira, så vet då inte jag vad som ska till. Eftersom sonen fått för sig att befinna sig i Stockholm ända fram tills dan före dop-aredan, så åkte maken och jag till Halmstad redan i fredags. Egentligen var det mormor och morfars tur att få hänga med Kickan och Knyttet och deras mamma (och blåsa ballonger och sånt viktigt), men en illasinnad bacill hade däckat stackars morfar.

Farfar och jag, vi var alldeles bakteriefria och fräste iväg till Halmstad som visade sig från sin somrigaste sida! Vi tog med oss Kickan och gick på promenad med henne och Loppan. Kickan sov som en stock medan maken och jag slog oss ner på Jansa brygga och bara njöt av utsikten över ett sommarblått hav, fullt med fåglar av (för mig) obestämd art. 

Sen hängde vi på altanen medan Kickan plaskade runt med vatten, för vatten är kul. Kickan är väl bevandrad i hur man sprutar vatten med vattenslangen så även farmor fick en svalkande dusch för fötterna vilket var härligt med tanke på de väldigt många graderna.

Så småningom kom pappa hem från huvudstaden, och det gjorde han rätt i - vara där, när man kan befinna sig i ett sommarfagert Halmstad, liksom? Feltänkt. Alla ramlade i säng ganska tidigt, för man blir trött av värme och förberedelser och vi skulle upp tidigt, mat skulle hämtas, duk skulle läggas, och hår skulle fluffas. Väldigt viktigt med fluffigt hår på dop minsann.

Kickan tittade förundrat på farmor som satte grejer på hela skulten och sen ville hon också ha. Klart att även Kickan skulle få huvudfluff! Vi tyckte båda att vi gjorde oss i papiljotter, eller rättare sagt "papegojor" för det ansåg Kickan att vi hade i huvudet. Knökfullt av papegojor. Sen provade vi armband också

.

Medan vi ägnade oss åt papegojor bekantade sig Knyttet med Loppan - för första gången så såg hon att det var något lurvigt och märkligt som dök upp framför ögonen. Knyttet gjorde stora ögon, men blev inte alls rädd. Modig som ett litet förvånat lejon är hon!

Sen var det dags att hoppa i finskor och brodyrklänning och ikläda sig guldhalsband, för nu närmade det sig att det var dags att åka till kapellet.

Medan mamma, pappa och farmor skulle hoppa i finkläderna fick farfar och Loppan passa Knyttet och det gjorde de alldeles utmärkt!

När alla var färdigklädda och på bästa dophumör körde vi till S:t Olofs kapell i Tylösand. Visserligen tycker maken att detta kapell är i modernaste laget, från 1700-talet som det är - men även maken höll med om att soligare, somrigare och mer stämningsfull plats får man leta efter! Och vände man sig om, ja då såg man havet! Och inget piggar upp som en liten havsutsikt, det är min fasta åsikt.

Tyvärr var det inte bara morfar och mormor som drabbats av bacillusker, även moster och hennes man och lille kusin Knatte var sjuka och kunde inte komma, så vi var ett ganska litet dopsällskap. Men vi minglade på och hade det trevligt i solskenet och var på bästa dophumör trots allt! Det var syrran och dottern och svärsonen och Grynet och Pyret - vi pratade och hälsade och väntade på huvudpersonen som var inne och bytte om till dopklänning.

Så småningom kom huvudpersonerna och det började dra ihop sig - men först fick det ändå bli lite fler foton. Man kan väl inte ha för många från ett sånt högtidligt ögonblick? Vilken fråga - klart man inte kan!

Vi gäster traskade sen in i kapellet som var så fint dekorerat och väldigt vackert i all sin moderna 1700-talsglans, och sen dröjde det inte länge innan organisten dånade loss i Pippi Långstrump-melodin och ceremonin kunde ta sin början.

Och Knyttet hon blev vederbörligen döpt av den trevlige prästen. Förvisso sov hon sig igenom det mesta, det var mest när hon fick vatten på skulten som hon vaknade till och undrade vad det var som hände? Men sen knoppade hon in igen. Det sjöngs psalmer och hälldes vatten och lästes ur Bibeln och det var en varm och fin och alldeles precis lagom lång gudstjänst. Och om man blev lite trött i fötterna så kunde man ju alltid vila sig en stund på altarringen.

Sen, sen tog jag lite foton på prästen och hela den nydöpta lilla familjen, och sen tog prästen foton på dopsällskapet. Bara så att man inte missade någon liten detalj.

Man kan bli lite hungrig av att vara med på så högtidliga ceremonier, så därför passade det bra att sen åka tillbaka till Kickans och Knyttets hus där vi utspisades med en härlig lunch. Dottern, som behärskat sig ganska bra inne i kyrkan, kastade sig raskt över Knyttet och sedan såg man inte röken av Knyttet resten av eftermiddagen. Eller jo, förresten, syrran fick hålla Knyttet en stund innan dottern snodde tillbaka henne.

Den stund dottern inte hade Knyttet i famnen ägnade hon sig åt att tillsammans med Knyttets pappa, aka dotterns bror (således vår son, nu är det väl glasklart?) montera det fina lektält som Knyttet fått i doppresent. Det kan nog hända att Kickan kommer att kvalitetssäkra det lite innan Knyttet är tillräckligt stor för att leka i det själv - men det är ju sånt som anvarstagande storasystrar gör.

Sen lektes det, hängdes på altanen i sommarhettan, vi åt tårta och drack vatten och pratade och blåste såpbubblor och det var en härlig dopdag! Knyttet var helt trött av allt detta döpande, så hon sov gott mest hela tiden.

Så småningom var det ändå dags att säga farväl och köra mot Lund igen (och, inom parantes sitta fast i en bilkö på motorvägen, men det fick väl gå det med). Nu är denna dopdag över, men många fina minnen har vi.

Och en som blev väldigt nöjd med sin dag, det var Knyttet, det!