Säga vad man vill, men hösten är ändå en härlig tid. Vilket jag tjatar om med skrämmande regelbundenhet, men jag känner att jag har en mission här i livet, att försöka omvända alla som gnäller över att det blivit höst att inse att det är minsann inte kattskit till årstid, det här.
Man knallar ut med hunden och möts av härliga, mustiga färger. Det är nypon och ekollon och hagtorn. Det är lite grönt och lite brunt och what's not to like, liksom?
Alltså stickar jag också i höstfärger. Varma, gosiga Alma-vantar växer fram. Ännu är behovet inte så stort, men det kommer säkert, och då är jag beredd! Här ska inte råda någon brist på stickade vantar i tretrådigt ullgarn, inte om jag får bestämma i alla fall. Och det får jag ju. Man kan kalla mig stickningsdiktator i den här familjen.
Baka bröd gör jag också. Förvisso gör jag det året om, men medge att det ser väldigt ombonat och hemtrevligt och lite så där lagom höstigt ut med nybakat bröd.
Det är också dags att damma av knypplingspinnarna. Visst kan man knyppla på sommaren också, men av någon anledning gör jag inte det. Den här terminen går jag inte på kurs, jag går på typ knypplingscafé, lite som att gå på stickcafé. Men den skillnaden att när det är knyppling är det tämligen tyst och koncentrerat runt bordet. Ja förutom de verkliga ringrävarna då, de kan både prata OCH knyppla samtidigt. Där är jag inte ännu, och jag är inte säker på att jag kommer att uppnå detta knypplingens nirvana.
Nu ska maken och jag gå ut och äta lunch - men för att avsluta detta inlägg på absoluta toppen, så lägger jag in en bild på ett mycket glatt Knytte som svärdottern skickat över. Det är kanske inte så mycket höst över det hela, men finare inläggsfinal tror jag inte man kan önska sig.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.