Bland papegojor och dopfuntar

 Mitt i denna ljuvliga brittsommar var det dags för dop - Knyttet skulle få vatten på skulten och om inte det är en anledning att fira, så vet då inte jag vad som ska till. Eftersom sonen fått för sig att befinna sig i Stockholm ända fram tills dan före dop-aredan, så åkte maken och jag till Halmstad redan i fredags. Egentligen var det mormor och morfars tur att få hänga med Kickan och Knyttet och deras mamma (och blåsa ballonger och sånt viktigt), men en illasinnad bacill hade däckat stackars morfar.

Farfar och jag, vi var alldeles bakteriefria och fräste iväg till Halmstad som visade sig från sin somrigaste sida! Vi tog med oss Kickan och gick på promenad med henne och Loppan. Kickan sov som en stock medan maken och jag slog oss ner på Jansa brygga och bara njöt av utsikten över ett sommarblått hav, fullt med fåglar av (för mig) obestämd art. 

Sen hängde vi på altanen medan Kickan plaskade runt med vatten, för vatten är kul. Kickan är väl bevandrad i hur man sprutar vatten med vattenslangen så även farmor fick en svalkande dusch för fötterna vilket var härligt med tanke på de väldigt många graderna.

Så småningom kom pappa hem från huvudstaden, och det gjorde han rätt i - vara där, när man kan befinna sig i ett sommarfagert Halmstad, liksom? Feltänkt. Alla ramlade i säng ganska tidigt, för man blir trött av värme och förberedelser och vi skulle upp tidigt, mat skulle hämtas, duk skulle läggas, och hår skulle fluffas. Väldigt viktigt med fluffigt hår på dop minsann.

Kickan tittade förundrat på farmor som satte grejer på hela skulten och sen ville hon också ha. Klart att även Kickan skulle få huvudfluff! Vi tyckte båda att vi gjorde oss i papiljotter, eller rättare sagt "papegojor" för det ansåg Kickan att vi hade i huvudet. Knökfullt av papegojor. Sen provade vi armband också

.

Medan vi ägnade oss åt papegojor bekantade sig Knyttet med Loppan - för första gången så såg hon att det var något lurvigt och märkligt som dök upp framför ögonen. Knyttet gjorde stora ögon, men blev inte alls rädd. Modig som ett litet förvånat lejon är hon!

Sen var det dags att hoppa i finskor och brodyrklänning och ikläda sig guldhalsband, för nu närmade det sig att det var dags att åka till kapellet.

Medan mamma, pappa och farmor skulle hoppa i finkläderna fick farfar och Loppan passa Knyttet och det gjorde de alldeles utmärkt!

När alla var färdigklädda och på bästa dophumör körde vi till S:t Olofs kapell i Tylösand. Visserligen tycker maken att detta kapell är i modernaste laget, från 1700-talet som det är - men även maken höll med om att soligare, somrigare och mer stämningsfull plats får man leta efter! Och vände man sig om, ja då såg man havet! Och inget piggar upp som en liten havsutsikt, det är min fasta åsikt.

Tyvärr var det inte bara morfar och mormor som drabbats av bacillusker, även moster och hennes man och lille kusin Knatte var sjuka och kunde inte komma, så vi var ett ganska litet dopsällskap. Men vi minglade på och hade det trevligt i solskenet och var på bästa dophumör trots allt! Det var syrran och dottern och svärsonen och Grynet och Pyret - vi pratade och hälsade och väntade på huvudpersonen som var inne och bytte om till dopklänning.

Så småningom kom huvudpersonerna och det började dra ihop sig - men först fick det ändå bli lite fler foton. Man kan väl inte ha för många från ett sånt högtidligt ögonblick? Vilken fråga - klart man inte kan!

Vi gäster traskade sen in i kapellet som var så fint dekorerat och väldigt vackert i all sin moderna 1700-talsglans, och sen dröjde det inte länge innan organisten dånade loss i Pippi Långstrump-melodin och ceremonin kunde ta sin början.

Och Knyttet hon blev vederbörligen döpt av den trevlige prästen. Förvisso sov hon sig igenom det mesta, det var mest när hon fick vatten på skulten som hon vaknade till och undrade vad det var som hände? Men sen knoppade hon in igen. Det sjöngs psalmer och hälldes vatten och lästes ur Bibeln och det var en varm och fin och alldeles precis lagom lång gudstjänst. Och om man blev lite trött i fötterna så kunde man ju alltid vila sig en stund på altarringen.

Sen, sen tog jag lite foton på prästen och hela den nydöpta lilla familjen, och sen tog prästen foton på dopsällskapet. Bara så att man inte missade någon liten detalj.

Man kan bli lite hungrig av att vara med på så högtidliga ceremonier, så därför passade det bra att sen åka tillbaka till Kickans och Knyttets hus där vi utspisades med en härlig lunch. Dottern, som behärskat sig ganska bra inne i kyrkan, kastade sig raskt över Knyttet och sedan såg man inte röken av Knyttet resten av eftermiddagen. Eller jo, förresten, syrran fick hålla Knyttet en stund innan dottern snodde tillbaka henne.

Den stund dottern inte hade Knyttet i famnen ägnade hon sig åt att tillsammans med Knyttets pappa, aka dotterns bror (således vår son, nu är det väl glasklart?) montera det fina lektält som Knyttet fått i doppresent. Det kan nog hända att Kickan kommer att kvalitetssäkra det lite innan Knyttet är tillräckligt stor för att leka i det själv - men det är ju sånt som anvarstagande storasystrar gör.

Sen lektes det, hängdes på altanen i sommarhettan, vi åt tårta och drack vatten och pratade och blåste såpbubblor och det var en härlig dopdag! Knyttet var helt trött av allt detta döpande, så hon sov gott mest hela tiden.

Så småningom var det ändå dags att säga farväl och köra mot Lund igen (och, inom parantes sitta fast i en bilkö på motorvägen, men det fick väl gå det med). Nu är denna dopdag över, men många fina minnen har vi.

Och en som blev väldigt nöjd med sin dag, det var Knyttet, det!