Mera trädgård, mera hus - och en eller annan hund

Om man är det minsta lilla trädgårdsintresserad så är ju England ett optimalt resmål. Vi la en hel dag i RHS Rosemoor, en av brittiska trädgårdssällskapets flaggträdgårdar. Det är ju himla trevligt att se något sådant när rosorna blommar, men jag ska säga att den går inte av för hackor i höstskrud heller! Det var formella trädgårdar, en fantastiskt trevlig köksträdgård, murar, rosor, fågelskrämmor och en eller annan sittplats. Undra på att man skrattade av ren och skär lycka! Vi tillbringade många timmar med att traska runt och beundra och ta ett eller annat foto.

Dagen därpå var det vår sista dag i Appledore. Vi vaknade till en disig morgon och vissa av oss var uppe för att fotografera gryningen medan andra lugnt snarkade vidare.  Det skulle packas och plockas ihop och drickas lite te och vi bestämde oss för att för övrigt ta det lugnt och bara njuta av tillvaron. I det ingår då att fika på Johns i Instow och ta en stärkande promenad på stranden där vi mötte en eller annan glad hund, och jag tänkte åter på hur roligt det hade varit att ha lilla Loppan där. Jag mötte också en liten rar tant och bland annat kom vi att prata om hur himla tråkigt det är att stryka. Då berättade hon att hon alltid brukade stå och tänka på resor hon gjort, och tänk då gick det så mycket bättre med strykandet. Lät som en mycket bra idé!

På kvällen skulle det vara fyrverkeri! Så himla trevligt, bara för vår skull. Kl 19 skulle spektaklet börja och vi tänkte att vi ser nog bra, därifrån vårt Conservatory. Kl 19 var vi fullt upptagna med fish'n'chips, men strax efter rände Sue och jag in efter våra kameror och  sedan skulle det ju micklas med inställningar och sisådär... och lagom tills jag ångade ut med kameran i högsta hugg var det slut. Fjutt! sådär. Utan att det blev en enda bild, vilket ju kändes aningens snopet. Mark och maken som struntat i det där med att föreviga för eftervärlden fick sett lite fyrverkeriglans, men lite kortvarigt var det nog.

På lördagen var det oåterkalleligt sista dagen och vägen mot Bath stannade vi till vid Knightshayes, ett stately home som byggts på 1860-talet (?) i gotisk stil, med en fantastisk walled garden med en mycket stilig tupp. Ännu mer gotiskt var huset nu eftersom det var prytt inför Halloween. Jag kan säga att jag är glad att vi inte har spindlar av den dimensionen hemma. Och inte för att låta självbelåten - men så mycket spindelväv har vi faktiskt inte här hemma även om vi inte är några städpedanter.

Det fanns ett litet café i ett conservatory (alltså det där, det är en mycket trevlig sak får jag säga) så vi styrkte oss lite innan vi gick ut och morsade på katten, tittade på rävjakten som var utklippt i buxbom och strosade runt i höstkylan. There is a bit of a nip in the air sa vi och kände oss hur engelska som helst.

Sen åkte vi till Bath där vi tillbringade de sista dagarna och blev väl omhändertagna av katterna och Sue och Mark. Det blev fotboll på TV (Manchester United förlorade snöpligt), det blev lite afternoon tea (man måste ju få sin dos av clotted cream) och sen var det dags att åka till flygplatsen och åka hem till lilla Loppan igen. Inte en dag för tidigt tyckte Zoya som med stor emfas vinkade farväl och påtalade att Indy behövde inte ha så bråttom med att komma och hälsa på igen.

Vi hade en fantastisk tid i Devon - och har med oss många minnen hem som jag kan stå och tänka på när jag stryker.

Med en touch av Schweiz

Det kan ha framgått att jag är ganska så förtjust i England? Jag menar, vem kan inte älska ett land som är så otroligt vackert, som har sån härlig humor, som har en ljuvlig viktoriansk bergbana att åka på om man nu råkar befinna sig i Lynton och vill ta sig ner till Lynmouth. Det är brant! (därav bergbanan, sluter sig Sherlock Holmesarna till), det är lummigt, det är inte värre än att maken (som lider av ganska svårartad svindel) vågar åka, för man befinner sig ju på marknivå hela tiden, även om den är tämligen sluttande.

Vi befann oss i Lynton och ville ta oss till Lynmouth, så vi klamapde raskt in och satte oss och det lilla tåget tjoffade oss hela vägen ner, ner till Lynmouth där det var ebb och båtarna stod på havsbotten som vi numera började vänja oss vid. Det var raviner och ganska brant och fiskmåsar och pasties - lite alpkänsla tyckte jag nog, men gudskelov utan att man i dödsångest tvingades kasta sig utför en blå pist.

När vi promenerat runt och kände oss nöjda och belåtna tog vi bergbanan upp till Lynton igen (även om jag råkade försöka tränga mig på utan att visa biljett, fy på mig! Fast biljett hade jag, så det löste sig till allmän belåtenhet och jag slapp skaka galler någonstans där vid Devons kust). I Lynton tittade vi på den lilla kyrkan, hälsade på en sällskaplig liten rödhake och insöp brittisk atmosfär.

Det var nog bra att vi tog detta som en uppvärmning inför nästa dags äventyr, som var en tur till Clovelly - och om det var lite brant där i Lynton & Lynmouth så kan jag ju säga att det var en andeviskning mot vad det var i Clovelly. Där är det så brant att man inte får köra alls, och traditionsenligt har man använt sig av åsnor. Eller också får man gå. Själv gick vi, och jag får säga att hur flåsigt det än är att gå uppför, så är det ändå enklare än att traska ner längs en mycket brant stenlagd väg. Men oj så vackert! Man var liksom tvungen att stanna med jämna mellanrum och pusta oj så vackert! Titta! vilket ju var alldeles sant men också gav tillfälle till lite behövliga andningspauser. När man traskat och gått och hållit fast sig i maken kom man så småningom ner till hamnen där vi satte oss och avnjöt glass, tittade på omgivningarna, motade bort giriga fiskmåsar med hjälp av paraplyet (engelsmannens bäste vän) och funderade på hur det var att bo här under vintern med snö och halka...

I Clovelly hade man också en lokal tillverkning av tvål och ljus och den unge mannen i affären kände till Sverige. Det han kände till var surströmming... alltså på något sätt hade jag väl tyckt att det hade varit mer hedrande med Ingemar Bergman, Zlatan, heliga Birgitta eller så. Inte surströmming.  Köpte i alla fall med mig en Mucky Pup Soap hem, för jag har en viss känsla av att det kan behövas.

Efter allt detta klättrande var vi tämligen trötta och väl förtjänta av scones och te i Conservartoriet - vilket vi satte i oss med stor aptit!

Glitter och glamour

I vissa fall så går det ju utför - i andra inte. Jag är rätt så glad att jag är en kvinna i mina bästa år, det känns skönt att inte bry sig så mycket om andras åsikter, att veta vem man är och vara (för det mesta) rätt nöjd med det.

Men när det gäller det där med att vara lite tjusig och glittra lite.... nja...när jag var i 20-årsåldern så var jag lite mer noga. Det var lite mer målade naglar, lite mer make-up, och jag hade nog inte drömt om att gå och köpa mjölk ens utan åtminstone lite mascara på. Sedan händer ju Livet. Tiden och orken försvinner lite, man prioriterar andra saker. Länge hängde mascaran med, åtminstone när det gällde jobbet. Numera händer det dock att jag traskar dit med mina tämligen ljusa, tämligen glesa och tämligen oansenliga ögonfransar alldeles omålade - och tänk, det går bra det med!

Ibland vill man ju ändå flärda till det lite och har man då en alldeles osedvanligt snäll syster så kan man numera göra det på bästa sätt. Man tjoffar dit lite mascara och sedan viftar man med ringfingret och låter folk bländas!

Jo för titta vad jag fått! Bergkristallen kommer från pappa, gammal guldsmed som han var lämnade han ju lite sånt efter sig, men själva ringen har syrran låtit göra åt mig hos den silversmed där hon själv går på kurs.

Den är gedigen, tung och en ring som klart konstaterar "jag tar ingen skit!".

Nu ska här glittras och glamouras!

Novemberfredag

Och plötsligt blev det november och regn och kallt och rusk och man fick galoppera upp på vinden och hämta vinterkappan. Påvebesök hade vi också minsann i veckan, men det gick för vår del rätt obemärkt förbi. Avspärrningar i stan, joföralldel, men vi ägnade oss åt vårt och påven ägnade sig åt sitt. Tyvärr fick han ju inte möta lilla Loppan, vilket kanske varit roligt för honom?

Å andra sidan, vem vet om hon inte hade gnagt på ett eller annat påvligt som inte bör gnagas på? Igår satt jag i telefon och diskuterade Systematiskt Arbetsmiljöarbete (jojomen, så kul har jag det på jobbet!) varvid plötsligt personen i andra änden slutade prata såväl systematik som arbetsmiljö och lite tvekande sa att

- alltså, det låter lite konstigt från ditt håll, är det något fel på er telefoni?

Det självklara svaret var ju inte långt borta utan jag kunde upplysa om att det där ljudet, det uppstår när Valpen ihärdigt tuggar på det fotstöd som man har eftersom man är en sån där kortbening som inte når ner till golvet. Stödet är i gedigen plastkvalitet och det hörs när det gnagas på det - tuggtuggtugg... När detta var klarlagt kunde vi återgå till att vara mer systematiska.

Vi har också ägnat oss åt hundkurs i veckan, och lilla Loppan var laddad, minst sagt. Det var som att träna Tigger i Nalle Puh, har man en hund med spiralfjädrar i tassarna får man liksom passa på att träna när hon yr förbi i luften - pjong!pjong!pjong! låter det när hon studsar runt. När hon inte pjongar runt är hon dock väldigt tacksam och rolig att träna med.

Men nu, nu väntar helgen och den blir ju lite extralång eftersom vi slutade tidigare med tanke på att det är Alla Helgons Dag imorgon. Bara det borde ju vara värt lite  helgonförklaring kan man tycka. Sankta Ledig Eftermiddag.