Bloggandets makt

Man hör ju ibland om att bloggare har makt. Jag får nog erkänna att jag trodde detta gällde stora bloggar med triljoner läsare, inte en liten garn-å-hundblogg med en handfull som tittar in.

Fast lite makt verkar jag ha? Jag ryter i åt kung Bore och tramset med den värmländska snön och si på f-n! Det slutar snöa. Det börjar töa. Det blir farbart igen.

Så nu blir det långfredagsmiddag här med barn och barnbarn och tandläkare (eller tannapregare som vi sa när jag var liten, och man var så där skånsk av sig), kemister (dem benämnde vi inte alls, jag tror inte vi visst vad det var), ingenjörer, Gryn, nördiga makar och raggiga vovvar.

Herregud, tänk vad jag kanske kan uträtta om jag sätter den sidan till? Hm....

Men till dess: Glad Påsk! Förhoppningsvis en snöfri sådan.

När det inte hjäper med listor

Förvisso hade jag inte gjort något excelark över påskens planor, men listor hade jag skrivit och jag hade planerat; mat och sängkläder och bakning och inköp och det ena med det andra. Det var så att självaste maken var stolt och tyckte att nu var det äntligen lite ordning på hustrun.

Men vad hjälper all världens listor när kung Bore vägrar att inrätta sig i systemet och på ett högst elakartat sätt hävt snö över Värmland i natt i ohemula mängder?

Så det blir inget besök av sonen och hans flickvän idag för när man bara kan köra i 30 på motorvägen, det inte är plogat och ABS-bromsarna slår till hela tiden, ja då gör man säkrast i att stanna i Värmland. Trots mammas listor.

Ja vad kan man säga? "Glad Påsk" känns liksom inte det som först faller en in. "J-vla skit" ligger närmare till hands på tungan. (F'låt, man ska inte svära, men ibland behövs ett kraftord).

Så nu hoppas vi på ett snabbt och rejält töväder. Tur ändå att de inte hunnit längre iväg, för man ska vara rädd som sig i trafiken. Och vi håller tummarna och spar på långfredagsmiddagen till imorgon och ser om det går bättre då.

Kung Bore - gå och dra något gammalt över dig! Kryp in under din sten och stanna där tills nästa vinter!

Morfar strukturerar

Igår var Grynets mamma och pappa på lokal och åt delikat mat och drack vin och hade det säkert himla trevligt. Minst lika trevligt hade vi (som i all hast slängt i oss pasta med köttfärssås innan Grynet intog scenen).Grynet själv slevade i sig gröt och pasta med kyckling och sen var det dags att leka med burkarna (som, inom parantes sagt, bara är lite tuggade i kanten av en viss Loppa. Fast det gäller att mormor är på hugget när Grynet givmilt slänger ner burkarna till Loppan).

Grynet sorterade och plockade i och plockade ur, ivrigt påhejad av morfar och mig. Det är fina färger, olika storlekar, man kan stapla dem och stoppa dem i varandra - what's not to like, typ?

Morfar satt där och mös och pös och beundrade barnbarnet.

Men sen ryckte det i hans excelnerv. Den där som säger att b ska följa på a, efter 4 kommer 5 och allt ska liksom sorteras upp och göras systematiskt, och helst ska man pilla in alla variabler i ett excelark så att man verkligen kan njuta av systematiken. Nu satt barnbarnet där och stoppade helt anarkistiskt burk "6" i burk "9" utan att skämmas det minsta?

- nejnej, sa morfar pedagogiskt. - Först tar man den största och sen tar man nästa storlek och svävar du i tvivelsmål, Grynet, så står det siffror i botten på burken.
- Nu tar vi det från början. Ta den rosa och sedan den gula.

Grynet lyssnade högtidigt och tog den rosa burken först och stoppade sedan i den gula. Men sen kastade hon sig över den blå innan morfar hann blinka. Morfar hickade till av förvåning och pekade och demonstrerade.

Med viss hjälp blev alla burkar stoppade i varandra enligt det systematiska morfarsystemet och vi applåderade alla entusiastiskt.

Sen visade dock Grynet att även mormor har satt sina spår i genuppsättningen och hon tindrade med ögonen och tyckte att "äsch, tänk utanför boxen gubbe - man kan visst stoppa den blå i den rosa och sen toppa med en gul även om de inte passar i storleksordning! Sen man man vispa till högen så att allt far i golvet också börjar man om igen. Det här är kreativt! Det är skapande! Jag låter mig inte låsas in i färdiga lösningar". Sa Grynet och plirade pillemariskt.

Morfar suckade lite, men höll sedan med om att så kunde man ju också göra - och han applåderade lika entusiastiskt Grynets kreativa skapelse som vi andra.

Loppan applåderade inte - men hon var mäkta intresserade och hade gärna sorterat lite burkar själv. Med eller utan excelark.

Bra torsdag det här

Rent generellt är ju torsdagar bra dagar; kanske inte fullt av samma klass som fredagar men bra ändå, liksom.

Sen finns det ju då torsdagar som är ännu bättre, dagens torsdag till exempel. Dels är det ju skärtorsdag och då är man lite extra ledig (+), sen så fyller ju dottern år (+++!) och så ska vi få passa Grynet ikväll medan hennes mamma och pappa ska smörja kråset på annan lokal (massor av +!).

Grattis på dej du, kära dotter! Det blir paket och sång när vi ses, det hoppas jag du ser fram emot!

Imorgon är det ju då fredag, och då kommer sonen och hans flickvän och just nu skriver jag listor och planerar mat och köper blommor och känner att det är massor med plus i kanten här också.

Så har jag precis färdigställt makens ill-randiga strumpor! Vassego' käre make. Med ränder och allt. Sedan har jag också lagat den strumpa som gått sönder i tån. Imorse var det ett annat par som fått hål som ska lagas. Jag är lite kluven, det är jag. Å ena sidan är jag så glad att maken gillar de strumpor jag knörplar ihop åt honom med flitiga fingrar på ett högst hustruligt vis, å andra sidan vill jag ju gärna slippa laga dem. Det är ju roligast att sticka dem första gången menar jag. Jag tror det kan bero lite på garnet också, de allra som mest finaste och mjukaste garnerna är nog inte så kompatibla med makens strumpnötande, det vill nog lite kraftigare doningar till. Vi får se med de nyaste, de känns stadiga och bra. Än så länge, får jag kanske tillägga.

Lite påskpynt på det, ja då har vi en mycket bra torsdag!

Vi väntar vidare

Igår var jag djärv nog att plocka fram vårjackan när jag cyklade till jobbet. Jo för det blev ju ändå soligt då i söndags eftermiddag, och lite lagom naivt så tänkte man väl att "tjolahopp, nu är det vår!". Idag åkte vinterjackan fram igen. Kalla mig klemig, kalla mig mjäkig men när det viner arktiska vindar runt öronen så föredrar jag ett mer kraftigt skydd mellan mig och de yttre elementen.

Så vi väntar vidare. Men medan vi väntar så kan man ju ändå tänka på den där söndagseftermiddagen när det var vår. När möblerna kommit fram och maken slitit i sitt anletes svett i en 20-30 minuter med att toppdressa och så i gräsmattan så blev det årets första utefika! Hade det nu varit någon ordning och reda på mig som bloggare så hade jag ju då serverat kaffet i små fina gamla koppar och dukat upp fotogeniska bullar eller små cupcakes på ett lite fint kakfat. Nu blev det kaffe i vita plastmuggar och sockerkaksbitar i en melaminskål. Fast det smakade ändå underbart, hur kan det vara annat när solen skiner och man sitter där och tittar på magnolian i grannsträdgården som är på god väg att slå ut, när man har en hund som lyckligt fräser runt så att det vajar i tulpanerna och när Solen gassar en rakt i nyllet?

Även om träd och buskar ännu inte slagit ut helt och hållet (och det är ju faktiskt bara början av april) så blommar det ändå både det ena och det andra. Påskliljor, pärlhyacinter och förgätmigej och då blir man lite lycklig, det blir man.

Sedan skulle Zlatan spela boll, så maken drog sig temporärt upp till tv:n för att hålla koll på att Zlatan skötte sig på plan, men Loppan och  jag, vi stannade kvar ute i trädgården. Inte vill man gå in, nu när man äntligen skalat av sig yllelagerna? Inte ens Zlatans lockrop kunde slå den här soliga eftermiddagen i dragningskraft. Nåja, jag har i ärlighetens namn inte så svårt att avstå från fotboll om vi nu ska vara helt sanningsenliga.

Loppan var strängt upptagen med vad nu en terrierfröken håller på med när maken gick, men hon hörde när porten slog igen. Nu finns det en port in till trapphuset och en dörr ner till källaren och eftersom maken då ränt upp och ner från källaren tidigare med krattor och manicker så beslöt sig den lilla terriern att det var där han gått in, hennes husse. Hon satte sig och väntade på källartrappan. Efter ett tag gick jag dit och sa att husse är inte där, han är uppe hos Zlatan begriper du väl? Men nä, hade terriern bestämt sig för att husse var i källaren så var han, och då tänkte hon vänta på honom. Så det så. - Jag är en trogen hund, sa hon och nickade så att topknoten vajade. - Trogna hundar väntar på husse, så det så! fortsatte hon sen.

- Du får gärna sitta här om du vill sa jag vänligt då och gick och plockade fram stickningen. Det var nästan som ett Kinderägg, tre bra saker i samma förpackning; sol, fika och stickning. (Man undrar bara vem som snodde chokladägget? Inte var det jag i alla fall).

Årets första utestickning, hur härligt är inte det? Nu finns det ju en till i familjen som älskar stickningar på ett synnerligen brutalt och påtagligt sätt, så helt plötsligt upphörde Loppan att troget sitta och vänta på husse och kom galopperandes och undrade - va' gör du? Får jag hjälpa till? Snälla?!

Eftersom jag fortfarande har oläkta själsliga sår från minnet av de fyra hemstickade strumpor som Loppan "hjälpt till" med fick hon inte det. Men titta lite fick hon. Man vill ju inte vara alldeles avig och ogin när solen skiner.

Vän av Ordning kan nu fråga sig "ska hunden verkligen vara på bordet?!" i en tämligen amper ton. Och det rätta svaret är väl att nej, det ska hunden värkeligen inte. Fast hon är ju så söt. Och rar. Och ganska vig.

I väntan på solen

På fotot sitter Loppan och väntar på att matte ska ha tagit klart fotot, och här sitter jag och väntar på att den där solen som SMHI har utlovat ska komma fram igen. Imorse var den framme och då for Loppan och jag ut och traskade runt vid skogarna och fälten runt Krankesjön medan vi väntade på att maken skulle ha tittat färdigt på Formel 1, för sen ska vi nämligen ut och slita och släpa med trädgårdsarbete. Gräsmattan ska fixas och det lär ju säkert ta en halvtimme eller så. Slit och släp, som Kronblom sa. Vi vill ju dock slita i sol, så därför sitter jag här nu och bloggar så det är inte direkt så att jag är sysslolös.

Dessutom håller jag på med strumpstickning - och eftersom jag är som jag har har jag två par strumpor på gång. Inte till lille, lille bror utan ett par till maken, son är klara exklusive hälarna och ett par till mig där en hällös strumpa är klart och resåren startad på den andra.

Det torde inte vara svårt att gissa vilken strumpa som är makens och vilken som är min? Jag tycker ju att makens förvisso är randig, men på ett väldigt dämpat och nästan inte-randigt-alls vis, men makens reaktion när han fick syn på dem var att hoppa högt och utbrista: - de är inte så diskreta! va?

Käre make, du är modig som ett lejon på många sätt och vis, men när det gäller strumpor går du inte först i ledet och testar nya mönster direkt.

Sen slog det mig att herreminje, det är ju snart påsk! Och hur står det till på påskpyntfronten frågade jag mig oroligt? Inte så värst bra kom jag på - jag har några harar och några påskägg med frivoliteter som min mamma gjort en gång i världen. Det är ju en god start, men lite till vore nog inte fel?

Det blev till att öppna garnskåpet och se vad man hittade där. Jag har en liten idé, det har jag så vi får se vad som hinns med om det nu inte blir så där soligt som SMHI lovat, då ska det påskpyntas å det ihärdigaste här.

I en lugn och fridfull bubbla

Ibland behöver man lite avkoppling, lite omväxling och gärna lite lyx dessutom. Därför hade vi bokat in oss på Kronovalls vinslott för att slå alla tre flugorna i en och samma smäll. Ungefär samtidigt som vi gav oss iväg dit skedde terrordådet i Stockholm, och det gjorde ju att man fick ett helt annat perspektiv på vad som behövs och det kändes märkligt att samtidigt som vi  njöt av tillvaron i en solig och fridfull skånsk slottsmiljö slog panik, skräck och fasa till i Stockholm. Jag grips av sån avsky och vrede för all sorts fundamentalism, terror och våld - vad får människor att ta sig rätten att utsätta andra, helt oskyldiga människor för detta?

Jag är så tacksam för att den 7 april 2017 för mig innebar detta; att få bo i ett fantastiskt rum på ett vackert slott, äta god mat, umgås med maken och njuta av livet. Andra är inte lika lyckligt lottade.

Kronovall, där har vi bott tidigare, men det var senast för 10 år sedan och vi visste inte om det var lika bra? Lika god mat? Lika charmiga rum? Men jo! Vi fick bo i Muscat (alla rummen är döpta efter druvsorter) och det visade sig vara bröllopssviten. Nu är det snart 37 år sedan maken och jag knöt hymens band, men vem är jag att skåda given bröllopssvit i munnen? Vi tackade och tog emot! Att få sova i himmelssäng, att ha en lite fin soffgrupp där man kunde sitta och sticka, att ha massor av kvadratmeter att bre ut sig på, det tackar man inte nej till. När man bor i slottsbyggnaden har man inte egen toalett och badrum, utan man får en härlig morgonrock och tofflor och sen strosar man runt i slottskorridorerna när man behöver pudra näsan. Vi bodde dock bredvid ett av badrummen, så det var rätt snabbstrosat, det var det.

 

Vi fick kaffe och kaka innan vi knallade ut i solen och tittade på omgivningarna. Jag tvingade maken att promenera Kärleksstigen med mig, men han var rätt lättövertalad tycker jag nog. Sen tittade vi på vitsipporna, spanade efter vildsvin som dock lyckligtvis uppehöll sig någon annanstans, och försökte motionera lite innan det var dags för kvällens middag. När vi var här senast var det en av Sveriges bästa kockar som svingade kastrullerna, men nu var det en ung man som rörde i samma kastruller och vi undrade om det skulle bli lika bra? Vi kände att det nog ändå vore ett klokt drag att göra plats för avsevärda mängder mat.

Fast först var det dags för lite slottsinformation, och även om maken som ju är historienörd av rang ställde sig något tveksam till en del av informationen så var det trevligt och dessutom bjöds vi på bubbel - och får jag bubbel då kan jag ta en och annan historisk felaktighet, faktiskt.

Sen var det dags för middagen, och jag får säga att det började lovande redan när vi såg utsidan av menyn; rött lacksigill och fint papper, bara det sände ju ut positiva vibbar! Som raskt infriades.Vi åt och vi drack goda viner i 3 timmar och sen vacklade vi ut i biblioteket och drack kaffe innan vi slumrade in i vår himmelssäng.

Det var en väldigt skönt liten tripp, och jag kan varmt rekommendera ett besök om man befinner sig i krokarna av Fågeltofta och gillar atmosfär, god mat och vita morgonrockar framför ett strömlinjeformat modernt hotell.

Sen, ja sen var det dags att styra kosan mot Lund igen, hämta upp Loppan som kamperat hos syrran och Zoya och som slog knut på sig själv av förtjusning när matte kom, även om hon haft det synnerligen bra. Zoya drog också en lättnadens suck när hon fick säga adjö till sin besvärliga lilla kusin.