En av fördelarna med att bo där vi bor är att man på lunchen bara skuttar (nåja) över gatan och kommer rakt in i Botan - gillar man blommor och blader, och det gör man, ja då är det ganska angenämt att strosa runt där. Ännu bättre när man har en eller två hundar som sällskap, och ibland, om man har tur har man även en make med sig. Idag var det en sorglig brist på makar, men solen sken i alla fall! Gräset var grönt! Blommorna blommade och folk satt i klasar på bänkar och gräsmattor och åt medhavd lunch.
Bitvis var marken ljust blålila av blommande tidlösa och jag gick där och tänkte på hur ljuvligt det faktiskt är och hur bra allting var och, tja, liksom finemang på alla sätt och vis. Uti skogen ska vi gå, jopphejdi, jopphejda gnolade jag, fast det var ju inte det minsta sant på något vis, det var vare sig skog och eller jopphejdi, och hundarna såg ut att skämmas för mig när jag gnolade för mig själv. Jag tror inte de riktigt begriper sig på det där när man bara måste brista ut i skönsång för att det är så vackert och fint. Eller åtminstone sång. Skön- kan man kanske stryka. Själv kände jag dock hur naturälskaren inom mig krävde att få utlopp. Här måste fotograferas så jag slet upp mobilen! Sedan tittade jag ner och såg den lille lurvige vännen, han som numera äter njurmedicin och inte har tvingat ut sin matte en endaste natt den här veckan, duktig hund! Han såg ut att beundra blomprakten han också, och jag kände mig så nöjd att jag har en hund som uppskattar det vackra här i livet.
Tjugo sekunder efter det att bilden tagits tog han några bestämda steg och satte sig och bajsade mitt bland tidlösorna. Detta dokumenterades dock inte på bild. Man kan uppskatta en blommande gräsmatta på mer än ett sätt uppenbarligen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.