Höstsöndag

 

 

Det är verkligen höstsöndag ute; milt, grått, fuktigt - ganska underbart tycker jag! En dag som gjord för att sitta inne och sticka, läsa, dricka te och äta bullar. Värre kan man ha det! Vartenda år skriver jag här på bloggen att jag är höstmänniska, och det kan kanske bli tjatigt i längden, men det är ju sant! Förvisso gillar jag väl mest kalla, klara, krispiga dagar men en sån här grådisig mild dag är definitivt bra för själen också.

 

Lika underbart som det är att se träden knoppas på våren, lika fantastiskt är det att se höstfärgerna nu. Kikar jag ut genom fönstret i det som jag kallar syrummet och maken envisas med att kalla pigkammaren (ibland lever han farligt, den mannen) har jag utsikt över det här trädet på grannagården, visst är det vackert?

Häromdagen var Huliganen och jag och fotograferade träd i Botan, och det blir nog ett inlägg av det också. Jag är ganska svag för träd och då att ha turen att bo just bredvid en trädgård där det finns 1700 stycken av varierande exotiskhet och storlek, ja det är ju ganska fantastiskt.

 

Igår var också en bra dag. Jag bakade på förmiddagen och sedan hade vi besök av dottern, svärsonen och the in-laws på eftermiddagen. Då bjöd vi på te och det nybakade och jag kände en viss nervositet.  Jag hade nämligen bestämt mig för att baka chokladkolakakor vilket jag gjorde och det blev bra. Då bestämde jag mig raskt för att baka kardemummakaka, helt utan att ta hänsyn till att jag hade alldeles för lite kardemumma vilket jag upptäckte en bit in i processen. - Äsch, jag är väl en kreativ bagerska! utropade jag  bästa Kajsa Warg-stil, greppade hurtigt kanelburken och dängde i en rejäl skvätt. Inte förrän jag tyckte att "kanelen" såg misstänkt mörkbrunröd ut insåg jag att jag hivat i en rejäl mängd chilipulver. Ooopss.

 

Först tänkte jag bryta ihop lite. Sen tänkte jag att jag gör en ny kaka. Sen insåg jag att jag hade vare sig ägg, mer kardemumma och bara lite kanel. Så vad gör man? Man försöker rensa undan all chilin och slänga i den kanel man faktiskt har (efter att ha kontrolläst fyra gånger på burken) och sen avsvär man maken ett tysthetslöfte.

 

Därefter tycker man ändå att det var ganska roligt så man berättar själv om sin fadäs, varpå maken ganska berättigat påpekar att man ju avkrävt honom att för evigt hålla tyst om detta. - Just det, svarar man raskt då, och ser hur maken tänker att han inte alls förstår sig på min logik. Nu heller.

Det får vara hur det vill med logiken, vi hade trevligt hur som helst, och på kvällen hade vi mer besök, nämligen av vår väldigt coola granne. Hon fyllde 85 häromdagen och är nog en av de häftigaste damer jag känner. Vi åt lamm, delade en flaska vin, pratade om böcker, latin, katolicism, musik och hur  hennes make poeten vann hennes hjärta genom en bukett gullvivor. Huliganen tycker också om henne och inbjöd sällskapligt till att ha dragkamp med en av hans leksaker, men där lade jag in mitt veto - han må vara liten men han är stark och Mikaela är både liten och kanske inte jättestark. Det vore ju snöpligt om man bjöd in till lammstek och det slutar i ett lårbensbrott - och då inte på lammet utan på gästen.

 

Nu har jag dock inte tid att blogga längre, nu ska det stickas lite tror jag. Läsas lite. Pussa lite på maken och klia hundmage. Det känns som att det kommer att bli en bra söndag det här.

Kardemummakakan? undrar man kanske. Jodå, den blev inte så värst chilifierad, utan ganska mild. Fast lite tam tycker jag nog ändå. Vet inte om det är mer kardemumma som krävs, eller trots allt en skvätt chili?