Vad är det för fel på folk?

Det är lördagmorgon. Solen skiner. Huliganen har åter sovit hela natten utan att ha problem som krävt att man hoppar i foppatofflor, mjukisbyxor och drar runt Lunds gator med håret på ända och skrämmer studenter som ännu inte gått och lagt sig. Livet borde vara på topp, således!

Ändå sitter jag här och är så arg så att det pyser små röda djävlar ur öronen på mig och då kan man ju med visst fog fråga sig varför? Varför är jag inte en sinnebild av fryntlighet och godmodighet? Va?

Jo för Huliganen och jag tog en långsam morgonpromenad genom ett Lund som nyss vaknat. Vi njöt av att snusa på både det ena och det andra, och fundera över Livet och finna det vara gott. Ända tills vi stod vid Hemgården och avnjöt en ovanligt väldoftande liten fläck, matte stod i sina egna funderingar ända tills hon insåg att det närmade sig en stor brun labrador av hankön med siktet inställt på Huliganen och utan någon vidhängande ägare i koppel. Labradormatten kom nämligen strosande efter med kopplet i näven. Då förväntar jag mig att matten ska kalla in sin hund, men det gjorde hon inte, inte förrän jag stampat i marken och vrålat "gå hem!" till hunden vilket kanske egentligen borde varit "gå till matte!" men när man ska reagera snabbt så kan det bli lite fel.

Hunden, som hette Attila, förstod jag av mattens milda "Attila kom hit", hade inte alls för avsikt att gå till matte, men däremot tyckte han att jag var en ganska ogästvänlig figur så han gjorde väl en liten lov innan han tänkte att nä minsann, den där västgötaspetsen ska nog ha lite på moppe ändå, så han morrade dovt och kom IGEN. Då tror man ju att matten ska inse allvaret och verkligen försöka koppla sin hund? Men då tror man fel, och det rytande jag uppbringade borde ha skrämt kor i sken i sju härader.

- Kan du KOPPLA DIN HUND!! sa jag då, möjligen med tillägg av några invektiv. Och det var väl ungefär här jag tappade tron på den hundägande mänskligheten, jo för då svarar människan att detta var ett socialt beteende hos hundar, att hundar inte är människor och att de måste få utlopp för sina instinkter. Att det var min osäkerhet som hundägare som gjorde att jag blev så arg.

Tja vad säger man? I mitt eget fall så blev jag ju inte direkt vänligare efter det, och jag påpekade med emfas att om man inte vill ha en annans hund kring sin egen, så är det den andra mattens förbannade skyldighet att ha koll och pli på sin hund och inte komma med något svamlande om hundars sociala behov.

Då säger matten att hon är i alla fall nöjd med sin hund, varpå jag svarar att det tycker jag hon ska vara - men däremot ska hon inte vara nöjd med sig själv som hundägare, för det är hon rent ut sagt urusel på. Sen går vi hem, Huliganen och jag. Huliganen har under allt detta varit så förbluffad att han inte sagt vare sig bu eller bä, men jag tror han är rätt nöjd med att matte tog hand som situationen.

Men oj så arg jag blir, sådär så att man efteråt tänker "varför sa jag inte så? Eller så?". Man tänker ut en massa bra argument som man inte kom sig för med i stridens hetta.

Jag har full förståelse för att man vill kunna gå med sin hund lös, och jag vet att det finns hundägare som tycker att det ska man få göra i alla situationer. Fine - men då ska man ha koll på sin hund! Den ska inte springa lös lite som den vill och ha fritt utlopp för sitt sociala beteende. Det må så vara att Attila säkert är en snäll hund, men jag vet ju att de flesta hanhundar retar upp sig rejält på Huliganen och jag vill inte att fler ska hoppa på honom. Någonsin. Då hoppar jag hellre själv på andra oansvariga hundägare. Jämfota om så krävs.