Korsstygnsbroderiet

Ibland överraskar jag mig själv. Ibland gör jag det inte. "Inte" kan man då förstå som det där att jag klipper av tyget innan jag mätt om det passar in i lämplig ram och upptäcker när jag broderat färdigt att nähä, det passade visst inte. Redig och innovativ som jag är så gjorde jag väl som så då att jag använde en gammal sticka som upphängningsanordning och fållade med hålsöm runt om - herregud, min gamla syfröken skulle ha gapat av förvåning.

Men däremot är broderiet klart och det kvalificerar sig absolut som varande en överraskning.

I knit so I don't kill people. Kom sedan inte och säg att stickning inte har en avgjort terapeutisk och helande inverkan!

Det terapeutiska behövs i hög grad nu när jag inlett en privat liten vendetta mot cykelförbrytarna i Botan. Botaniska trädgården gränsar till en kyrkogård. Mellan Botan och kyrkogården går en cykelväg som just nu är avstängd för renovering. I Botan får man inte cykla, men däremot får man leda sin cykel de cirka 150 meter som det gäller.

Redan första dagen blev jag omcyklad av en herre i kostym och portfölj (ja den sistnämnda var han ju inte klädd i såklart), och då sa jag vänligt att cyklar ska ledas i Botan. Döm om min förvåning om mannen säger oj, hoppar av cykeln och leder den vidare. Min tro på mänskligheten fick sig en rejäl boost och när jag därför strax efter möter en mamma och ett barn komma cyklandes säger jag lika vänligt att de kanske inte vet att cykling är förbjudet här? - Jodå det vet jag, säger mamman, men cykelvägen är avstängd. - Men du får ändå inte cykla här, säger jag då (för i Botan är man van vid att kunna strosa runt i sina tankar utan att hålla utkik efter cyklar som viner kring öronen, plus att det i närheten är en liten lekplats för små barn). - Jahaja, det är lätt att skylla på cyklisterna! fräser mamman då och trampar vidare medan Huliganen och jag står och gapar.

Och så där håller det på. Det är en tämligen strid ström av cyklister och alla har sina undanflykter, de som inte bara ignorerar och cyklar vidare:

- jag vet, men NU får man cykla här medan det är avstängt! (nej det får man inte)
- man får inte ha hund här heller i så fall så det så! (det får man om de är kopplade)
- nähä, men köra får man! (Statens Fastighetsverk som förvaltar Botan får lova att köra in just här)
- jag har inte tid att gå!
- på det asfalterade måste man väl få cykla!
- varför säger du till mig, säg till honom i stället (vilket jag gjorde strax efteråt)

Och så där håller det på, och jag känner mig som en tant som gnäller. Men det är förbjudet (jag har kollat med Botan), och jag förstår inte varför folk ska tycka att regler gäller bara andra? Ibland är det skönt att vara tant, och tänka att "jag tar ingen skit!" och våga säga ifrån.

Häromdagen kastade jag mig över en yngling som just kom in i Botan och sa "får jag prata med dig!"- Äh???va??? sa den unge mannen då, fullt förståeligt. - Du är den förste jag sett som självmant hoppat av cykeln och leder den, så bra gjort av dig! trumpetade jag. Den unge mannen såg förbluffad, men glad ut, och jag tänkte att det är uppenbarligen den yngre generationen som man ska sätta sitt hopp till. För de som mest flagrant bryter mot det här och som blir mest fnysiga och förnärmade är faktiskt tanter. Som jag.

Och jag förstår, när man blir tillsagd att man gör fel (om än i en vänlig ton, för jag är faktiskt vänlig, tro det eller ej), så är väl ens första instinkt att försvara sig. Men sen kan man väl ändå säga "hoppsan, det visste jag inte" och hoppa av?

Denna vecka har dock fått mig att ihärdigt muttra för mig själv I knit so I don't kill people innan jag traskar hem igen och terapeutiskt stickar vidare.