Det där med ben

Alltså, man inser inte hur tacksam man ska vara över sina ben innan man försökt sig på att ta sig fram genom livet genom att liksom gå bara på ett ben, och det i en takt som får en lus på en tjärad sticka att te sig som en sprinter i storform.


Men så vaknar man en fredagsmorgon och känner att ja, jo, visst haltar man och visst är det ömt; men det har vänt! Heureka! utropar man då och väcker skoningslöst maken och säger att snart, snart kan han inte kalla en för Ankan längre. Maken riskerade nämligen livet igår genom att när jag stånkade över hur ful man känner sig när man rullar fram genom tillvaron som en båt i storm lite försiktigt säga att han tyckte att jag storligen påminde mer om en anka; lite rund om ändan och synnerligen vaggande. Man såg att han var beredd att kasta sig åt sidan med ett pantersprång när han sa det, trygg i förvissningen om att jag inte hade kunnat kasta mig efter. Fast jag tyckte det var roligt, och förresten är väl ankor ganska gemytliga figurer ändå? I alla fall om de inte är koleriska och heter Kalle.


Nåväl, Ankan är förhoppningsvis snart ett minne blott och det var därför med ett leende på läpparna som jag ilade hem till lunchen, med skinkmacka och solsken i blick. Väl hemma möttes jag av Huliganen och sedan hade vi lite dragkamp innan vi drog oss ut mot köket. Och där föll ovannämnda blick på Huliganen. Han var avgjort halt. Vänster framben sprätte liksom lite som det ville och dessemellan höll han ömkligt upp det.


Jamen vad är det här?! Är det så att vi ska ha ett konstant tillstånd av ont-i-benet i Huliganhemmet utropade jag och slet mitt hår.


När jag slitit färdigt klappade jag deltagande om Huliganen. Kände igenom benet, kände igenom tassen som så ömkligt hölls upp... och vad hittade vi väl där om inte en hundmatskula som den glupske fyrbeningen liksom försökt inmundiga genom att stampa på den? Kära hundar som läser här; tag lärdom. Det går inte, inte säger jag, att få i sig maten genom tassarna. Använd gammal beprövad teknik och glufsa i er maten. Hundmatskulan är nu utpetad och uppäten och Huliganen är o-halt.


Fredagsfriden sänker sig över Huliganhemmet.