Jag är en omtänksam fru

Kanske inte så blygsam men omtänksam, det är jag.

Det har varit en ganska pissig vecka med förlov sagt. Mycket jobb, mycket av allt och ett knä som bara totalvägrade att bete sig som väluppfostrade knän ska. Jag tycker inte jag begär mycket, jag begär inte att mina knän ska vara vackra och sitta mitt på långa tjusiga ben, och det gör de ju inte heller. Men jag tycker det är bra när det går att böja på dem och när man kan gå utan att halta som en skadskjuten anka.

Inte fanns det direkt tid att blogga heller, vilket nog var tur. Vem vill läsa inlägg som heter Huliganmattens sorger och vedermödor eller Blandat gnäll eller Ack och ve? Inte jag i alla fall. Men så började tillvaron spotta upp sig; jag knallade t'exempel in på apoteket och utropade "hit me' era starkaste droger" och sen blev det fredag och maken och jag började göra små planer för helgen. Inget vilt, inget upphetsande men ändå lite sådär. Livet tedde sig med ens så mycket bättre.

Idag vaknade vi dock upp med och insåg att maken drabbats av något influensaliknande. Det var ihåliga hostningar, pulserande huvudvärk och höga temperaturer. - Men käre vän! utropade jag och utsatte honom omedelbart för mina mest ihärdiga omsorger innan han hann värja sig.

Sedan rände jag iväg ner till stan och tog en sväng inom apoteket igen (man börjar bli stamkund känner jag). - Maken är sjuk! meddelade jag personalen. - Det är synd om honom! fortsatte jag sedan. Personalen nickade deltagande och sålde halsmedusin till mig, medan de försäkrade mig om att detta var det bästa apoteket hade att erbjuda. Klart maken ska ha det bästa!

Sedan var jag på väg att ila hem igen när jag passerade Brunius café....hm.... stans bästa och fluffigaste kanelbullar! Jag lade pannan i djupa veck och överlade med mig själv. Det är nog så bra med ipren och halsmedikamenter, men nog borde det bli ännu bättre med en kanelbulle till? funderade jag. Sedan slog jag till på två kanelbullar.

Till eftermiddagsfikat serverade jag sedan generöst såväl kaffe som bulle. Men maken var inte riktigt på hugget kan man säga. Han åt en liten, liten bit bulle och sa sedan att han inte orkade mer. Jag ville ju inte att han på något sätt skulle se bullen ligga där och blänga på honom så att han fick dåligt samvete, nu när jag ränt stan runt för att uppbringa bullar menar jag. Så ja, jag fick väl göra min plikt som en god hustru och äta upp hans bulle också.

Jag köpte inte bara bullar, jag köpte även glass när jag var i stan. Onda halsar ska ha glass, det är min fasta övertygelse. Och skulle det nu vara så illa att maken inte orkar någon glass heller, ja då kommer ju min omtänksamma sida fram igen såklart. A wife's gotta do, what a wife's gotta do, alltså. Här ställer vi upp!