Idag skulle vi äta kyckling

Var det tänkt. Men nu var ju maken lite kreativ och spontan när han handlade senast så det får nog bli pasta med räkor och lax tror jag, och det funkar väl lika bra en tisdagskväll.

Och det är så skönt att det är just det. Tisdagskväll. Inte morgon. Inte lunch. Nej, nu är det kväll och jag har sytt lite, kliat Huliganen bakom örat och pussat lite på maken. Jag är så trött att jag gäspar käkarna ur led.

Annars har det varit en bra dag. Kall men fin och vårkänslorna börjat spritta när vi haltar fram genom Botan, Huliganen och jag. Klorofyllen börjar bubbla, det märks. Än är vi väl inte framma vid att blåsippan står ute i backen och niger (alltså, niger, gör någon det nuförtiden?), men det är ändå avgjort på gång.

Sen så har jag varit hos min bestämda frisör för att försöka få lite fjong på frisyren. Jag är en sån som alltid vill ha något annat. Och nu är jag trött på att ha det alltför kort. Samtidigt så får det inte vara för långt. Just nu är jag i det där skedet där det liksom bara ser ut som en golvmopp. En råttfärgad golvmopp. Det känns ju inte så himla chict så jag överlämnade mig i Johannas händer och sa "gör något". Hon suckade över det råttfärgade och innan jag hann blinka var jag inkletad i bikarbonat och marockansk lera och nu är jag lite mer guldig och kort i nacken men ändå med lite längder uppe på skulten.

Nu är jag en sån där bloggerska som gärna vill dela med mig, så jag försökte väl ta en bild för att visa upp det guldiga. Men milda Matilda så himla svårt det är att ta foto på sig själv!! Man ser ju inte klok ut - när jag inbillar mig att jag ler ett världsvant leende ser jag ut som en lobotomerad skalbagge. När jag försöker se själfull ut ser jag ut som en gris med magknip. Så jag gav upp. Det blir inte bättre än så här - men tro det eller ej, jag är ändå nöjd. Även om det kanske hade varit lite piffigt med långa kastanjefärgade korkskruvslockar?