Men det har varit en bra helg; förvisso släpade jag med mig maken ut på stan igår och vi hann inte längre än en bit ner på lilla Algatan förrän snögloppet började piska oss i ansiktet. Maken såg ut att undra varför inte befann oss inomhus framför Vinterstudion på tv till exempel, men följde godvilligt med för att först gå till Gleerups (alltså, att locka med en bokhandel brukar vara ett säkert kort, ungefär jämförbart med att vifta med en chokladbit framför ansiktet på undertecknad) och sedan till torget för att köpa lite tulpaner. Herregud, man måste ju förbarma sig över dessa stackar som stod där och hukade sig i februarirusket.
Tja sen gick vi väl hem och jag sydde lite, stickade lite och sen greps jag av en synnerligen märklig känsla.
- Jag har inget att hitta på! utropade jag som en trulig femåring och det är verkligen inget som jag brukar känna, tvärtom finns det alldeles för lite tid för allt som jag vill göra. Jag tittade mig omkring för att se om något litet projekt som kändes lite lockande liksom svävade omkring av sig själv, men nix, inspirationen infann sig inte. Nåja, man kan ju alltid sova i fåtöljen en stund, i all synnerhet om man vaknat klockan fem på morgonen, en bra tid men onekligen åt det tidigare hållet
Efter en stärkande tupplur vaknade jag och var avgjort hungrig. Dock var det inte läge att gripas av panik, nej för vi var bjuda hem till dottern och svärsonen på middag och då gör man bäst i att komma lite hungrig. Välkammade och med en tulipan i näven dök vi upp på överenskommen tid och sniffade uppskattande i luften, för det spred sig ljuvliga dofter ifrån köket. Ankbröst i grönpepparsås! Det var enbart med uppbådandet av sista resterna av sin viljestyrka som man avhöll sig från att slicka tallriken. Huliganen fick inte heller slicka några tallrikar (ja, jag erkänner, han är så bortskämd att det är löjligt den hunden) eftersom såsen var synnerligen god men förmodligen lite för stark för en vättemage. Det tyckte Huliganen var upprörande, men sen förbarmade sig svärsonen och Huliganen serverades eget ankbröst utan sås. Då blev Huliganen synnerligen nöjd och inhalerade ankbröstet innan man hann blinka; tänk om någon skurk hade snott hans mat. Därefter tyckte matte att Huliganen skulle vara nöjd, men det tyckte inte hunden som med stor emfas påtalade att det fanns mer ankbröst i köket, jojomen han må vara döv men luktsinnet är det inget fel på.
Därefter spelades det kort och jag ledde länge, förmodligen beroende på åöverlägsen skicklighet och stor slughet men på något sätt lyckades ändå svärsonen prångla sig förbi på slutet och vinna hela konkarongen. Eftersom jag var mild och blid efter den goda maten nöjde jag mig med att blänga bistert, annars hade jag nog kunnat förfalla till att sparka honom på smalbenen, bara lite, lite.
Söndagen inleddes med en litet anfall av söndags blues, men sen insåg jag hur fånigt det var och satte rullkniven i litet tyger och sydde nya bordstabletter. Aktivitet är det bästa botemedlet mot bluesiga känslor så sedan putsade jag till och med köksfönstret, men kom på att fullt så mycket aktivitet var nog ändå inte nödvändigt. Fönsterputs är nog bra, men det är ack så mycket bättre om någon annan utför den. Någon annan = inte jag, alltså.
Det blev en lunchpromenad på St Hans backar med syrran och Zoya och Huliganen tyckte det var roligt att komma tillbaka till gamla jaktmarker det märktes. Sedan fick han för sig att äta hästskit och det tyckte inte jag var en god idé, men fick bara till svar att så går det när man inte får tillräckligt med ankbröst att äta. Sådetså. Han är mycket bra på att få sista ordet, Huliganen.
Hemma här blir det inte ankbröst ikväll, det blir laxlasagne med spenat och det är minsann inte dumt det heller.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.