Valborgsmässoafton

Just nu skiner solen och det är väldigt vackert - jag vet inte om jag ska tycka att det är jättebra, eller om det var bättre som för några timmar sedan när det regnade lite och var svinkallt? Det har ju ändå en något dämpande inverkan menar jag.

Valborg firas rejält av vissa i Lund - i Stadsparken räknar man med uppemot 30 000 som festar och det är rätt mycket, och det blir mycket skräp och glassplitter. Jag vet, ty jag gjorde för något år sedan dumheten att cykla ner till Stadsparken den 1 maj för att gå en promenad i solen med hunden. Det var varken bra för hunden eller cykeldäcken. I år har man satt galler och spärrat av vissa delar, det är säkert ankorna i dammen glada för. Jag tror inte ankor vill dela damm med massor av fulla studenter och en himla massa skräp. Vem vill det, när jag tänker efter?

Maken och jag firar lite lugnare. Just nu har jag firat genom att dammsuga till exempel. Det kändes kanske inte jättefestligt, men det är rätt skönt att dammsuga upp resterna av två fällande hundar; det räckte nog till en lagom stor Grand Danois kändes det som. En luddig Grand Danois.

Sen ska vi äta rester. Och det är helt okej, när det är en rest av oxfilet som jag hade i frysen. Och sen traskar vi nog bort till Gröningen och tittar på bålet. Villaföreningen här brukar anordna ett bål till Valborg och jag har kluvna känslor. Jodå, jag slänger också det gamla julgransliket där, och diverse avklippta grenar, men samtidigt så får jag lite lätt ångest när jag tänker på igelkottarna. Jag hoppas att de har vett nog att hålla sig därifrån.

Huliganen får också följa med och titta på bålet. - Det är bra miljöträning, säger jag då och bortser från att han borde vara färdigmiljötränad vid dryga 12 års ålder. Huliganen tycker det är intressant och extra intressant blir det när dvärgschnauzern från grannområdet också är där. Båda de äldre herrarna tycker liksom att det är deras bål, och deras kväll och att den andra i största allmänhet borde gå och dra något gammalt över sig. Detta talar de om med stort eftertryck medan schnauzerhussen och jag ler urskuldande mot varandra.

Det är ju ändå rätt fantastiskt; imorgon är det maj! Och maj, då är det ju vår så det spritter om det!

Det är nu man håller tummarna

...för att det inte ska regna.

Hagelbyar och snöstormar är också mindre önskvärda. Sen håller vi också tummarna för att ingen ramlar ner. (Fast jag har sett att säkerhetslinor används och det känns ganska bra).

Eftersom man numera är en rutinerad sån-som-snart-ska-få-ett-nytt-tak:are så säger man bara lugnt och rutinerat när det dyker upp vita champinjonliknande blaffor under taket: "typiskt getingbo". Ingen hysteri här inte.

Visst var det Perch's vi skulle till

Förvisso är det numera söndag, och dagen har tillbringats med att rensa ut en himla massa saker som en gång i världen var "bra-att-ha" men som nu har degenererat till Gammalt Skit och som alltså förpassades till sopstationen. Jodå, i den här familjen vet vi hur man roar sig!

Men i fredags, så åkte jag inte till tippen iförd träningsbyxor, nej då var jag ju i Köpenhamn med syrran, och säga vad man vill om hur befriande det känns att bli av med en massa mög, för att tala ren skånska, lite bubbel och afternoon tea det känns ändå lite lyxigare. I all synnerhet som jag inte var iförd träningsbyxor.

Förra gången jag var i Köpenhamn med maken så snöade det på tvären, och förra gången jag var där med syrran så regnade det så att det rann små niagarafall av oss, dropp-dropp-dropp - så det var med stor (men glad!) förvåning jag noterade att i fredags, då sken solen i Köpenhamn!

Lite shopping hann vi med också, syrran var så effektiv att hon hann köpa tre par skor fortare än en gris blinkar. Shopping gör en hungrig, så sedan gav vi oss med raska steg av mot Perch's Tehandel.

Efter att ha lusläst menyn bestämde vi oss för Den Store Ceremoni; alltså vem vill tacka nej till lite bubbel? Scones? Små snittar? Inte vi i alla fall, och vi smorde kråset grundligt och omsorgsfullt. När vi inte åt så pratade vi. Eller också gjorde vi båda saker samtidigt, har man simultankapacitet, så har man.

Till slut återstod bara en mycket liten rest av en chokladeclair... som sedan försvann den också. Då var vi tämligen mätta kan jag säga. Salladsbladen lämnade vi dock. Man vill ju inte verkar girig, menar jag.

Man kan inte tro det, men vi åt faktiskt mer i fredags. Vi tog tåget hem och sedan blev det årets första grillning. Inte dumt det heller!

I går blev det en annan årspremiär för min del, det blev årets första golfrunda. Det är himla märkligt, för den där första rundan, då är det precis som om man glömt hur svårt det faktiskt är, så då går det alltid så oförtjänt bra. Kanske man skulle sluta nu, när man är på topp?

Och sen blev det ännu mer mat! Fast hemma hos Ellenfamiljen den här gången. Himla trevligt och väldigt gott!

Så nu kan mana faktiskt se måndagen an med tillförsikt. Det lär väl inte bli något afternoon tea... men å andra sidan så lär det väl heller inte bli någon tripp till tippen.

Den kunde inte tåla sig

Magnolian. Och det är nästan en vecka till Valborgsmässoafton, så hur har den tänkt klara det? frågar man sig. Dessutom blåser det i den, så det är omöjligt att ta en skarp och fin bild. Jag kan inte påstå att magnolior är så värst samarbetsvilliga, hur vackra de än är. De gör visst lite som de vill? Ungefär som en västgötaspets skulle man kunna säga.

Själv har jag ingen (magnolia alltså. Som tur är har jag ju en västgötaspets!) Jodå, jag har försökt, men den dog pronto. It pulled up it's daisies, kan man säga. Så det är ju tur att grannen har en, som vi kan njuta av ändå. För med sån blomning så förlåter man dem ändå det mesta.

Inne i vår trädgård börjar äppleträden grönska så smått. Pärlhyacinter pärlar på och kungsängsliljan jag fick av syrran förra  året blommar beredvilligt i all sin rutiga glans.

Man får nog säga att det är en skön tid i trädgården nu - även om man har den full av byggnadsställningar. Kanske inte så vackra, men de kommer ju att leda till ett nytt och fint tak, och det är inte det sämsta, det är ju faktiskt mer nytta med det än med en magnolia som inte ha vett att ta det lite lugnt och fint.

Man kan, med visst fog, undra varför jag sitter här en fredagsförmiddag och bloggar och inte arbetar i mitt anletes svett?

Det beror på att om en liten stund kommer syrran och Zoya. Zoya får stanna här medan syrran och jag drar till Köpenhamn! Det är afternoon tea och lite shopping som lockar. Och hur bra jag än tycker om mitt jobb, så får jag nog säga att en fredag i Köpenhamn slår att sitta på kontoret.

(Nästan) shopping

 Maken är ju ingen shoppingmatador precis. Så fort man börjar mumla något om att han kanske skulle köpa sig någon ny skjorta... par nya brallor... en ny soffa - ja då får han något jagat i blicken och slår ifrån sig med båda händer. Han har vad han behöver, tack så mycket,  låter han meddela och försvinner sedan i panik mot horisonten fortaren än man hinner säga flasklock. (obs! detta gäller såklart inte när det handlar om böcker - böcker, det är en helt annan sak och man kan aldrig få för många sådana är hans credo då).

Nu är det så att vi behöver en ny soffa. Och har behövt i ett antal år, den vi har är så nedsutten att man får knäna vid hakan ungefär när man landar där. Men att handla en ny är ju inte gjort i en handvändning och ärligt talat; jag är inte heller överdrivet förtjust i att lägga mina dyrbara lediga timmar på att ränna in och ut ur affärer.

Men så fick vi chansen att låna en lägenhet i Gamla Stan, alltså "Gamla" som i skitgammal och då blev det helt plötsligt en utfärd och man kunde känna historiens vingslag vina kring öronen. Och då, ja då är det en helt annan sak! Tänk att få sova i ett 1600-talshus! Nämligen det hus som syns längst fram till höger precis före valvet.

Vi ångade således iväg till Hufvudstaden och tog en liten kort, men härlig, minisemester. Vi rände gata upp och gata ner, och vi har provsuttit soffor och fåtöljer och klappat på skrivbord så att det varit en fröjd åt det!

Emellanåt behövde vi vila fötterna, att vackla runt på medeltida stenläggning kan vara något av en provning, och då blev det en cappucino på Östermalmshallen. Eller, för all del, en delikat middag på Pastis, en liten men naggande god restaurang som vi fått oss rekommenderad. Liten, ja det kan man lugnt säga, men maten! Vi åt så magen stod i fyra hörn och sedan ramlade vi bara runt hörnet och landade i den där 1600-talslägenheten och snarkade oss raskt igenom natten.

När vi vaknade igen så kände vi trots allt att vi nog kunde klämma i oss lite frukost, så då knallade vi iväg till Brända Tomten för att stoppa i oss frallor, yoghurt och te. Medan vi satt där och pratade om hur många 1600-talshus vi övernattat i så kom vi att prata om Christinehofs slott (1700-tal, dock, rykande modernt således) och Christina Piper och det ena med det andra. Rätt vad det var så såg jag hur maken studsade till och började bli upphetsad.

Jo för medan jag satt och petade i mig min fralla på ett högst okulturellt och ovetenskapligt sätt så hade makens falkögon fastnat på en plakett på huset utanför fönstret, det som syns bakom min axel.

Och vad stod det är? Vem hade byggt detta hus (detta är en s.k. retorisk fråga, inte begär jag att folk ska ha fullständig koll på byggherrar i Gamla Stan, i all synnerhet som jag själv har synnerligen dimmiga begrepp om det). Jo denne herre och fru!

Olof Hansson Törne och Margareta Andersen. Och vem är då detta kan man med visst fog undra. Jo, nämligen Christina Pipers föräldrar! Hon var ca 1 år när de flyttade dit.

Alltså, för en historiker var detta ju nästan som en våt dröm. Maken petade i sig sin müsli och såg salig ut. Sånt får man minsann inte njuta av när man tuggar i sig sin frukost hemma i Lund.

Sen, ja sen promenerade vi och provsatt några fåtöljer till, vilket kändes som en alldeles lagom behaglig sysselsättning när man är såväl tvärmätt som trött i fötterna.

Stockholm visade sig från sin vackraste sida; solen sken, körsbärsträden blommade och den beridna högvakten red förbi.

Okej, ingen soffa köpt än - men vi börjar i alla fall närma oss ett beslut!

En ny vårhatt

Att jag gillar hattar är nog ingen större överraskning. Jag är, i princip, alltid beredd att åtminstone överväga att köpa mig en ny. Gärna röd.

Men ibland får man vara generös. Inse att det är någon annans tur. Så jo, i stället för att jag stoltserar runt i en ny skapelse får huset en ny mössa. Inte röd, mer en chict grå. Med lite volang, typ.

Som tur är, är det inte maken som ska krypa runt däruppe och snickra och ha sig. Jag gillar maken, och allra mest när han befinner sig på terra firma. Med båda fötterna.

Så nu har vi en snickare, ibland två, som river och bygger upp med samma goda humör. Någon planka behövde bytas ut och då gjorde snickaren en Upptäckt inne på krypvinden, och det var ingen koffert med ett glömt Amerikaarv i. Nänä. Något vitt, lite blaffigt sådär.

Han tyckte inte att vi behövde vara oroliga, men föreslog ändå att vi skulle låta Anticimex ta sig en titt.

Ja, jag vet att man i sådana lägen, i alla fall om man är lite hypokondriskt lagd av sig, inte bör googla på  vit-blaffa-förmodligen-dödsstöten-för-hus. Men självklart gör man det i alla fall, och medan man höll för ögonen för att slippa se alla räliga bilder så insåg man att det är bara att bränna ner hela rasket. Hussvamp diagnostiserade jag raskt. Eller snarare °!%&"#€!!! hussvamp!!!

Anticimexgubben kom idag. Han förhörde sig om det ena och det andra och maken och han balanserade ut på krypvinden, medan jag hyperventilerade nere i köket.

Sedan kom maken och Anticimexgubben ner med resterna av Den Vita Blaffan.

- fundamentet till ett mycket gammal och mycket dött getingbo. Alltså inte själva boet, utan bara en mycket liten och mycket sorglig rest.

-Tihi, fnittrade jag då och såg ovanligt blond (men lättad) ut. Så huset får stå kvar. Med snart ny hatt i all sin glans.

Förvisso måndag

men inte vilken måndag som helst.

För idag fyller hon år! Dottern alltså. Det finns saker hos henne som jag tydligt ser att hon fått från sin far; sin ihärdighet och sina sena kvällsvanor, till exempel. Sen finns det saker som kommer från mig; den imponerande längden (knappa 1.60), och jag tycker mig även känna igen ett visst envist drag...

Men det mesta har hon liksom kommit på alldeles på egen hand; klokskapen. Noggrannheten. Modet att flytta helt själv till främmande länder. Dessutom har hon begåvat oss med en alldeles förträfflig svärson.

Hon är min bästa fikakompis. Vi har delat många intressen, allt från hästeri till syende. Andra saker får hon ha på egen hand, det där med kemi har jag till exempel aldrig lyckats begripa mig på.

Jag är så glad att det är just hon som är dotter i den här familjen! Den bästa man kan tänka sig.

Och idag fyller hon år! Vi skickar henne många varma kramar - och det ligger något paket och väntar.

Odlarglädje

 

Det lär inte bli några EU-bidrag för de huliganska odlingarna. Det lär heller inte vara så att mitt knåpande med att peta ner små fröer i myllan kommer att resultera i prunkande odlingar över det skånska landskapet. Men visst är det ändå något tillfredställande i att se hur ens egenhändigt nerpillade slingerkrassefrö nu har resulterat i ett litet försagt och skrynkligt blad som kikar upp? När jag välvilligt klappat på slingerkrasseembryot vänder jag blicken mot mina (plats för triumferande trumvirvel!) övervintrade pelargoner!

Jodå, jag har övervintrat pelargoner minsann. I tvättstugan i källaren. En enda gång tidigare har jag försökt mig på detta konststycke, då betalade jag ett antal tusenlappar i uppvärmningskostnad i växthuset för att pelargonuslingarna skulle trivas över vintern och sedan komma igång med en prunkande blomning så fort våren anlände. De otacksamma rackarna dog prompt allihop. Nu håller jag tummarna för att dessa ska sköta sig på ett mer tillfredsställande sätt.

Dagen har annars gått i ett behagligt och makligt tempo. Jag cyklade ner till stan och mitt när jag stod och inhandlade födelsedagspresent till dottern så ringde hon. - Lägg på omedelbart! röt jag, vem vet om hon på något sätt kunde spionera genom telefonen vad mamma inhandlade. När jag handlat färdigt ringde jag dock upp, då var ju ändå grunkorna inslagna och jag räknade med att min hemlighet var i säkert förvar.

Dottern skulle sedermera ner till stan och äta glass, lät hon meddela. Själv föll jag för kardemummbullarnas lockelse och handlade två stycken med mig hem. En till mig och en till maken. Hunden lät påskina att jag räknat fel, åt det snåla hållet. Ett tag funderade jag på lite glass även till mig, men sen tog jag mig i örat och avstod. Just nu undrar jag vad det skulle vara bra för?

Sen handlade jag blommor på torget. Gula freesior, för att de doftar så ljuvligt. Och vaniljfärgade nejlikor för att de är så rart skrynkliga, typ.

Men som sagt; för övrigt har vi tagit det tämligen lugnt. På alla håll och kanter.

Själv har jag det alldeles förträffligt behagligt. Maken har låtit meddela att han lagar mat ikväll, så att jag kan känna mig alldeles väldigt uppassad och omhändertagen. Inte minsta lilla potatis skulle jag behöva skala framhöll han. Allt skulle han göra!

Så i skrivande stund är han på väg att hämta thai-mat. Prata om att man är bortskämd!

Spring has sprung

 Och det är väl himla bra. Vem kan låta bli att gilla lite ljumma vindar, sol och angenäma temperaturer? Man får nog säga att på popularitetsskalan så slår en solig aprildag en jämmerregnig novemberdag stort. Det vore som om Usein Bolt och undertecknad skulle tävla på 200 meter - han skulle försvinna i fjärran (nåja, 200 meter bort, men det är fjärran om man är lite sådär beroende av progressiva glasögon) innan jag ens hann kollapsa efter en 10-15 meter.

Fast nu lämnar vi Usein Bolt åt sitt öde och ägnar oss åt våren. Ja, jo, det är bra, det är det. Men måste den springa på så jädrans fort?

Imorse promenerade Huliganen, Zoya och jag ut på morgonpromenad innan hanen ens hade hunnit gala. Lite lätt småsömniga (mer om det sedan) men vid gott mod. Rätt vad det var studsade jag! Herregud - en magnolia som håller på att slå ut? Det är väl ändå att ta i, magnoliorna ska blomma utanför Universitetshuset när studentsångarna står och brölar om vintern som rasat och sköna maj välkommen och allt vad det är. Dit är det tre veckor. Det var inte minsta lilla studentsångare ute nu och kvintilerade.

- Besinna dig! sa jag till Magnolian. - Ta det lugnt! Det är ingen hets, ingen svår panik.
Magnolian svarade inte. Jag tror magnolior kan vara lite svårkonverserade, faktiskt.

Huliganen uppfattade att matte var lite misslynt med magnolian och visade solidariskt sitt stöd för matte-sidan genom att pinka lite på den. Det ska väl lära den att ta det lite lugnare hoppas man.

Sen gick vi vidare; milda matilda, här blommade såväl vitsippor som blå nunneört! Det är vackert, men man hinner ju inte med. Man kan bli svårartat stressad för mindre.

Så småningom kom vi hem till maken som låg och snarkade i godan ro. Man gör det om man ramlat i säng vid fyratiden. Maken hade nämligen efter-kurs-fest hemma igår.

- Åh så trevligt! sa jag när jag fick reda på planerna. Nostalgiskt mindes jag 70-talets studentfester när vi knytkalasade ihop sallader, drack billigt rödvin, rökte cigarrer, hade velourbyxor och näbbstövlar och löste världsproblem och livet och meningen med det hela tills gryningen ljusnade över Hamburgerstället vid Botulfsplatsen.

Nu visade det sig att det var lite färre velourbyxor och näbbstövlar, men trevligt var det och vissa var nästan uppe tills gryningen skymtade vid horisonten. Andra, typ sådana som är så kvällströtta att det nästan gör ont att hålla ögonlocken uppe efter klockan tolv, knallade i säng. Huliganen var också nästan vindögd av trötthet så han snarkade gott innan han ens landat i sin säng. Zoya, däremot, höll koll på vad som hände utanför sovrumsdörren och tjoade "nu går någon på toaletten!", eller "nu gick någon ut i köket", bara för det inte skulle passera obemärkt. Men till slut somnade även lilla fröken och sen vaknade vi tidigt.

Maken vaknade inte tidigt. Han vaknade när vi serverade frukost på sängen (såna är vi, serviceminded och snälla, i synnerhet om vi får säga det själva). Huliganen serverade i och för sig ingen frukost, men han tiggde till sig ost och det kan väl vara ungefär samma sak.

I köket svämmade bänkarna över av disk. Odiskad disk. Maken hade bokat in en tidig golfrunda och försvann ursäktande ut genom dörren. Ibland är han nästan lite för smart för sitt eget bästa.

(Vän av Ordning undrar kanske varför inlägget pryds av en ros, när det är magnolior som jag brett ut mig om. Men nu var det så här att jag hade ingen kamera med mig på promenaden. Bajspåsar? Jajamen. Frolic? Självklart. Men kamera? Njet. Som i nix, alltså. Därför blir det en bild på en ros. En väluppfostrad ros med koll på kalendern, som alltså inte blommar än. Men man får drömma sig bort till tider då rosorna blommar. Jag lägger nu, helt wild-and-crazy, in en bild på Huliganen också. Han är inte väluppfostrad. Men söt!)

När man har lite tur

Ibland har man lite tur här i livet. I år, till exempel, har jag turen att vara gift med någon som fyllt lite lagom många år. När man fyller lite lagom många år, så får man en fantastisk present av sina barn och svärson; och tänk vilken tur, då fick jag följa med, trots att det verkligen inte var jag som varit jubilar!

Vi började med att ta tåget till Göteborg, maken, dottern, svärsonen och jag. Väl på plats gick vi först till hotellet för att packa upp och byta om. Först gick vi lite fel, det visade sig att Göteborg liksom är knökfullt av hotell och av alla dessa hotell var det bara ett som var det rätta. Men vi kom fram, och drog på oss feststassen, vi skulle ju ut på galej! Sonen kom och mötte upp oss, ja först efter det att han också gått fel. När vi alla slutat gå fel, så traskade vi iväg med bestämda steg i vårsolens glans.

Nu är man säkert andlöst nyfiken på vart vi skulle? Och det ska raskt avslöjas, här har vi inga hemligheter minsann. Vi skulle nämligen hit, till Göteborgsoperan för att se Kristina från Dufvemåla.

Först åt vi! Det var förrätter och huvudrätter, små aptitretare och goda viner - vi satt där och hade utsikt ut över vattnet och solskenet och mådde utomordentligt bra. Så småningom var det dags att leta sig upp till våra platser högt upp under taket med en fin utsikt över orkestern och scenen. Fast först uppsökte dottern och jag toaletten, sånt ska ju också till, ska man koncentrera sig på skönsång så vill man inte bli distraherad av andra saker. Men visst är det märkligt? Det är alltid jättelånga köer in till damernas, medan jag aldrig ser samma fenomen in till herrtoaletterna? Är mäns blåsor konstruerade på annat sätt, undrar man?

Föreställningen var fantastisk! Det sjöngs så att taket nästan lyfte och så att håret reste sig på armarna - fyra timmar gick otroligt snabbt och det kändes nästan lite konstigt att komma ut från Karl-Oskars och Kristinas värld ut i Göteborgskvällen.

Efter att ha snarkat gott hela natten blev det hotellfrukost och jag ska erkänna att jag klämde i mig två (2) croissanter. Är det födelsedagsfirande (om än någon månad senare och inte min födelsedag) så är det. Sen sammanstrålade vi med sonen igen och åt lite lagom lunch (vi var fast beslutna att inte riskera att dö svältdöden och inte gå miste om några kalorier på den här resan) innan vi tog tåget hem till Lund igen. Fast först ville jag ha en liten avskedsbild. - Ställ upp er, titta hit och se glada ut! förmanade jag. Men kan någon tro att dessa tämligen välutbildade och intelligenta människor kunde lyda en så pass enkel instruktion?

Nåja, jag har ju vissa lejondompteringstalanger så till slut stod de där ändå; världens bästa barn och svärson, och en mig närstående och kär make.

Vilken toppenpresent! Det var en jätterolig tripp.

Huliganen? Han kamperade hos syrran och höll noga koll på hennes grannar som flyttade marktegel. Sånt kan man inte få göra utan att överste västgötakommendanten har åsikter.  Vi har numera hämtat hem honom (så att grannarna får lite lugn och ro), och hade turen att bli bjudna på kvällsmat av syrran. Väldigt gott! Och nu ska jag inte äta den närmaste veckan, tror jag.

Huliganen fick åka cykelkärra hem. Det tyckte han var lite upprörande. Och en upprörd Huligan, han genljuder ju liksom så det hörs vida omkring. Lite som när vi såg Kristina på Göteborgsoperan. Fast inte lika välljudande.

Långfredag

Jag tycker ofta man hinner med alldeles för lite om dagarna. Man gör upp storstilade planer på allt som ska åstadkommas, man kastar sig med ett pantersprång ur sängen på morgonen, kavlar upp ärmarna....och sen är dagen slut och man har massor kvar på agendan som inte hanns med.

Därför är det så himla bra med långfredagar. Det hörs ju på namnet, det är då man hinner med!

Så vad har hunnits med idag? När jag tänker efter? Jag vaknade, det minns jag bestämt. Det var en strålande solig morgon och eftersom vi rantade iväg ganska tidigt, Huliganen och jag, så var det mest bara vi ute. Det var väldigt bra, för då kunde Huliganen som numera är tämligen döv, gå okopplad. Vi tog god tid på oss, snusade på allt som var värt att snusas på, gladdes åt att se att det börjar slå ut nu!

Sen har vi hunnit med att tvätta tre maskiner tvätt - efter att dessutom ha rensat silen. Där låg en enkrona, så nu är börsen påfylld igen. Känns bra.
Vi har torkat lakan ute i solskenet.
Vi har letat frolic i gräsmattan.
Vi har ränt runt St Hans backar med syrran och Zoya.
Vi har ätit chokladmuffins.
Vi har stickat.
Vi har letat efter våra nya röda Chiaogoo-rundstickor. (Det gjorde vi först. Sedan stickade vi).
Vi har hunnit med en liten sväng på Konstrundan när maken kom hem från golfandet. Där lade vi pannorna i djupa veck och försökte se djupsinniga ut medan vi beskådade alsterna. Fåglarna som syns på bild nr 2 gillade jag mest. Maken gillade en färgglad målning med ett gäng galanta damer i hatt på gardenparty.

Dessutom har vi hunnit med att laga lammstek och väntar just nu på att rödvinssåsen ska reduceras.
Ja jag säger ju det; långfredagar är aktiva dagar!

Notera dessutom att jag i år har knörplat ihop trenne påskharar. Jag är mäkta stolt och känner mig så påskaktig som allra helst.

Men nu väntar rödvinsreduktionen på lite aktivt handhavande. Stompen ska stompas. Så nu hinner jag inte sitta här och diskutera påskharar.

Glad Påsk!

Aprilväder

Skärtorsdag. Och april. Jag promenerade genom stan imorse, solen sken och jag gick och tänkte på vilken vacker stad Lund är. Jag har bott här hela mitt liv (om man bortser från en kort sejour till en av byarna runt stan något år), och jag tröttnar aldrig på denna stad.

I vilket fall som helst, jag gick där, mitt mål var en ny frisör. Härom månaden hade jag en hårresande (!) upplevelse hos min vanliga frisör och jag fick den sämsta klippning jag någonsin haft. Om man bortser från ett eller annat självfriserande när man var i sisådär 5-årsåldern och då bekymrade det en inte så mycket hur hårtestarna såg ut. I januari fick jag en ny frisör som var osäker, som inte riktigt visste vad hon gjorde och resultatet blev förfärligt. Nu blev hon så himla ledsen så jag var tvungen att trösta henne med att det kunde varit värre; man kunde varit en förföljd minoritet i Syrien till exempel. Let's face it; hår är hår och det växer ut igen. Men trots allt kände jag att det var dags för något nytt, en ny frisör. Jag hamnade hos en bestämd och rolig dam. - Jag gillar inte öron, sa jag. - Jag vill inte ha för kort hår, för då syns öronen meddelade jag vidare. Frisören lät förstå att det var inget fel på mina öron och förresten tyckte hon att jag skulle klä förträffligt i en kort frisyr så det där örontramset fick jag sluta med. Nu har jag en kort frisyr. Och trivs förbluffande bra med det.

Nåväl, solen sken som sagt. Jag kom hem igen, greppade Huliganen, solglasögonen och tänkte mig en härlig vårpromenad. Då blåste det iskalla vindar! Då började det hagla! April. Jag säger bara det.

Men hagel eller ej. En ledig skärtorsdag är ändå en ledig skärtorsdag.

Vi var och handlade mat, maken och jag. Äta bör man jui, även på torsdagar. Och för en gångs skull kom jag att tänka på att det är ju faktiskt skärtorsdag, och då kommer det små påskkärringar och vill ha godis. För det mesta tänker jag inte på sånt och otaliga är de gånger då jag fått stå där med skammens rodnad på mina kinder och säga "vill ni inte ha ett äpple? Ta en banan åtminstone!". Men nu, nu handlades det godis. Inte för mycket, man vill ju ändå tänka på de små magarna. Jag har fördelat godiset i små påsar med lila rosetter.

Men nog är det konstigt, inte en endaste påskkärring har knackat på dörren. De har väl farit till Blåkulla allihop. Det är inte lönt att de kommer imorgon, för då lär maken och jag ha satt i oss alltihop.

Ikväll blev det dock inte godis (man vet ju inte, det kan ju komma någon senfärdig påskkärring menar jag). Det blev Caesarsallad. En av mina favoriter. Jag äter ofta det när vi är på restaurang, men med risk för att låta självbelåten; det finns inte så många som går upp mot min egen. Det ska vara mycket vitlök och sardeller när man gör majonnäsen. Då blir det bra. Och det blev det ikväll.

En mycket bra dag! Trots hagel.