2016

Nu är det inte många timmar kvar på 2016. Ett konstigt år. På det personliga planet har det hänt så mycket fantastiskt och roligt, samtidigt som jag varit mer ledsen än jag varit på många år. Men det är ju så, hade man inte älskat sina djur så mycket, så hade man inte saknat och sörjt så mycket. Inte vill man gå genom livet i en slags beige lagomkänsla? Jag tror inte man kan känna så där himlastormande glädje om man inte kan känna sorg också. Och sorgen går så småningom över, men glädje finns alltid kvar.

Samma år som vi sa farväl till världens bästa lille Huligan fick vi två nya tandläkare, en Loppa och ett Hjärtegryn i familjen, så nog får man säga att på det personliga planet har året gått på ett stort plus!

När det gäller världen i övrigt känner jag mest för att leka struts och sticka huvudet i sanden; så mycket elände. Jag är så innerligt tacksam för att jag är så lyckligt lottad med hem och arbete och trygghet, en jättefin familj och en glad vovve, och inte är det för att jag gjort mig förtjänt av det mer än många andra som lever i fruktan och misär. Jag har dragit en vinstlott i det här livslotteriet och det hoppas jag att jag alltid ska vara tacksam för.

Mitt i alla dessa filosofiska funderingar återstår inte så mycket av 2016; lite matlagning eftersom vi ska fira avslutningen av året med syrran och Zoya. Bordet är dukat och naglarna är glittermålade. Snart är det dags att förbereda det sista men först ska jag sova en stund i fåtöljen med Loppan i knäet är planen. Loppans första nyår - jag tror och hoppas att hon ska klara det bättre än Huliganen som var grymt rädd för nyårsraketerna.

Snart är det 2017 och det blir spännande att se vad som händer då! Men först vill Loppan, maken och jag önska ett Gott Nytt År!

Hur många bilder kan man ha i ett inlägg om muffins?

Jag tycker om kakor. Man kan kalla mig kakmonster utan att komma alltför långt från sanningen. Sen tycker jag om att baka också. Hur det nu är, så är det ju ändå ännu roligare att baka när man har fina formar. Och just en fin form, det fick jag i julklapp. Alltså vanliga tråkmuffins - vad är väl det mot små blommuffins frågar man sig?

Nu är muffinsplåten invigd. Jag gick ut hårt med att göra äpplemuffins. Efter juldagarna så känner man ett litet behov av att vara nyttig, och vad är väl nyttigare än frukt kan man fråga sig. Så observera, jag kunde ha gjort chokladmuffins med hallon i. Eller muffins med vit choklad i. Men min inre renlevnadsmänniska slog till och bestämde att äpplemuffins, det fick det bli! Man kan kalla mig asket. Fast då kommer man väldigt långt sanningen.

Först ska man ju göra smet, så då gjorde jag det och hällde i formarna.

För att ingen ska sväva i tvivelsmål om hur det ser ut lägger jag in en bild. Därefter skulle muffinsen in i ugnen för att bakas. Det var andlöst spännande när man gick där och väntade. Men tadaa! Rätt vad det var kunde jag ta ut dem ur ugnen.

Jag behövde inte vara ensam i köket, ånej. Min trogna hjälpreda var där och höll uppsyn över mina bestyr. Hon var mycket intresserad och när muffinsen kom ut blev hon väldigt upphetsad och tyckte uppenbarligen att det luktade gott!

Lilla Loppan är oerhört spänstig och hoppar bättre än Stefan Holm på sin tid vill jag nog påstå. Herregud, vad klämde han sig över? 2.40, give or take någon centimeter hit eller dit tror jag. Jag vill nog påstå att Loppan, hon hoppar gladeligen sin egen höjd över havet x 2,5 eller så. Och då skulle väl i rimlighetens namn herr Holm spänstat över åtminstone 3.50 eller något åt det hållet. Vår egen privata teori är att man i den australiska terriern avlat in en känguru eller två någon generation tillbaka.

Det blev ingen muffins till Loppan, men maken och jag har provsmakat dem.

Jag borde nog ha haft lite mindre smet för de blev lite väl runda under fötterna (i icke-alkoholistisk mening). Men goda blev de! Av rent bloggtekniska skäl var jag dock tvungen att skära av lite så att de kunde se snygga och balanserade ut, och sen, ja sen fick jag väl äta upp de bitarna också. Men enbart av estetiska skäl, inte för att jag är speciellt glupsk. Ånej.

Och svaret på frågan i rubriken är uppenbarligen nio. Så nu vet man det.

Lokala stormvindar

Först tänkte jag att det här inlägget kanske skulle heta något i stil med "slow life" för jag tycker de här mellandagarna, de går i den stilen; julen är slut, skinkan är slut, julmusten har druckits upp, man har nyårsafton bakom hörnet och det är läge för att varva ner, greppa stickningen som överhuvudtaget inte kom fram alls under julen (om man bortser från att lilla Loppan fick tag i en nerfallen hemstickad strumpa på julafton...och behöver jag säga mer? Hon gjorde processen kort kan man säga).

Det är helt ok också att det inte varit så många lediga dagar, även på jobbet kommer man in i en lugnare rytm där den galna finishen före jul nu har övergått till att avsluta och förbereda. Alltså "2017" låter det inte väldigt konstigt? Så fast det är lite sorgligt att familjeliv och maratonätande och paketprasslande är slut, så är det också på sitt sätt vilsamt och lugnt.

Skulle man kunna tycka. Om man nu inte varit hembjuden till en granne häromkvällen på lite ost och vin, den dagen då stormen Urd drog in över Skåne.

- Ta med lilla vovven! sa grannen gästfritt. Hon gillar Loppan och det är ett ömsesidigt gillande, så maken, Loppan och jag vattenkammade håret, tog hissen ner och ringde på dörren.

- Välkomna! sa vår värdinna då lika gästfritt och innan hon ens hunnit fram till "-na" så var Loppan inne och drog runt som en orkanvind av hög magnitud. Grannen har flera barnbarn, så det finns gott om roliga saker om man nu är en liten raggig fyrbening. Rätt vad det var kom Loppan galopperande med en gepard i munnen. Rutinerat kastade jag mig som en panter över henne och slet geparden ur gapet.

- Nähä, aldrig får man ha något roligt sa Loppan och stannade tillfälligtvis upp medan hon scannade av omgivningen för att hitta något annat att göra eftersom nu geparder uppenbarligen var förbjudet. Rätt vad det var såg jag att det tindrade till i ögonen; grannen hade på en hylla i låg höjd passande barnbarn ett litet tomtelandskap för barnbarnen att möblera runt med. - Tomtar!!! sa Loppan förtjust då och övergav alla tankar på geparder utan greppade raskt närmaste tomte och rände iväg, väl medveten om att matte förmodligen tyckte att Satt Tomte Sitter. Grannen har en sån där lägenhet där man kan springa runt, runt mellan bibliotek, vardagsrum, hall och matsal, och det blev lite som i visan "så går vi runt kring ett enerissnår, enerissnår, enerissnår...", fast det var inte så mycket går som rusar, och inte så mycket enris som gran -  runt, runt alltmedan jag mellan flåsandet utstötte ursäktande ljud åt alla håll och kanter. På något sätt var det väldigt mycket flashbacks till när vi var på kalas med Huliganen i hans krafts dagar.

Nu kan man ju tycka att man kunde gett den lilla terriern något annat att sysselsätta sig med, ett tuggben eller så - men det är så att hon haft lite tjall i magen de senaste dagarna, och går på sträng risdiet. Det finns ju någon form av övre gräns för hur kul man tycker det är att ångtvätta mattor, menar jag. Så tuggben, grisöron var out of the question. Så till slut kopplade jag lilla Loppan medan vi smällde i oss ost och drack vin som om det inte fanns en morgondag. Loppan låg där och höll ett vakande öga på tomtarna medan hon suckade längtansfullt då och då.

Så det var en mycket trevlig, men kanske inte så lugn kväll. Och mitt förslag är att nästa storm döps till "Indy", möjligen med "Loppan" som runner-up.

I ärlighetens namn får man väl dock erkänna att hon är lugn emellanåt också. När hon vilar upp sig inför kommande orkananfall.

Första

Nu är det annandagens seneftermiddag, det haglar och stormar utanför och man är lite lätt sådär småseg efter en hel massa julmat, en hel massa julfirande och en väldigt diarréig hund. Det finns roligare saker att vakna till en annandagsmorgon när man tycker att man fått sova ut lite längre än vanligt än att inse att orsaken till att Loppan sov så länge kunde återfinnas ute på hallmattorna. Men nu är hon pigg igen och har just lustmördat kaninen som  hon fick i julklapp av sonen och hans flickvän. Full sprätt!

Sonen sitter på tåget på väg hem och vi hoppas att stormbyarna inte ska lägga hinder ivägen för att han ska komma hela vägen hem till Karlstad där det ryktas att han ska utfordras med såväl bernaisesås som annat. Nog är det konstigt, när dottern bodde i Skottland, ja då var man alltid orolig för vulkanutbrott och snöstormar som lade hinder ivägen för att flyga hem, men inte trodde man att det ska vara sånt krångel med att transportera sig med tåg inom Sverige? Fast vänta nu - det är SJ vi talar om... okej, en del krångel får man nog vänta sig.

Det var i alla fall himla roligt att ha sonen hemma, vi har ju inte sett honom sedan i början av september. I vanlig ordning får han slita och släpa när han är hemma, den här gången med att hjälpa maken att montera vinställ.
- Gick det bra? undrade jag som samtidigt ägnat mig åt att laga grönkålspaj till lunch.
- Absolut! svarade sonen, - fast "någon" hade mätt fel.
Nåja, "någon" muttrade kanske lite, men vinstället fick helt enkelt stå på en annan hylla i källaren så det gick så bra det med.

Nu är julen avfirad och imorgon väntar jobb. Men det är då det, än så länge lullar man runt behagligt avslappnad, drogad av saffransångor och glöggdoft.

Det var ju en premiärjul på många sätt; såväl Hjärtegrynet och Lilla Loppan firade sina första jular och det gjorde de med besked! Vi hade knytkalasjul hemma hos Hjärtegrynet och det kan jag säga, att det saknades inte många kalorier på det julbordet, som för övrigt var jättefint dukat! Hjärtegrynets farfar fick många pluspoänger hos Loppan när han generöst delade med sig av rökt hjort. Överhuvudtaget var Loppan i gasen och tyckte att det var toppen; massor av prylar, massor av människor varav en i alldeles lagom slickhöjd. Lite småkinkiga var ju de större människorna, inte fick man sno nappen, inte fick man slicka bebisen i ansiktet, inte fick man tugga på allt - men Loppan är lite som en sån där rysk docka, hon reser sig hela tiden även om hon blir lite åthutad emellanåt.

 

Vi gick ut hårt med att dricka glögg, äta saffransbullar och äta clementiner. Vissa av oss gnagde sig igenom skalet och det går ju det med.
- oj, det trodde jag inte hon kunde, utbrast Hjärtegrynets mamma förvånat. Men herregud, har man sex nya oförbrukade tänder så tar man väl sig in i en clementin?

Sedan spelade vi spel och jag tror aldrig jag begrep reglerna, men det var lika kul för det. Lite förbluffad var jag när jag insåg att jag liksom transporterat min robot runt i en loop och avslutade spelet bara ett steg från där jag började. Tror knappt det var meningen?

Hjärtegrynet vandrade ur famn i famn - ja när hon inte transporterade sig runt för egen maskin såklart! Hon var hos farmor och farbror och morfar och mormor - och alla andra också såklart. Jag var mycket nöjd när jag insåg att jag och Hjärtegrynet var tämligen färgmatchade såhär till jul.

 Sen var det dags för Tomten! Egentligen var Hjärtegrynet himla trött och undra på det - men när tomten kom piggnade hon till avsevärt. Lite avvaktande mot den där långe vitlockige som pratade småländska så att Åsa-Nisse fått tårar i ögonen av hemlängtan, men väldigt roligt med paket var det. Och märkligt nog var de allra flesta paketen till Hjärtegrynet som fick många fina saker. En liten nalle av morbror och hans flickvän, till exempel.

Sen knoppade Hjärtegrynet in, och vi andra åt lite till, tills vi var tvärmätta, jättenöjda och tämligen sömniga och sen var den julaftonen slut. Hjärtegrynet och Loppans första. Själv har jag hunnit upp till ett något större antal. Nu är det ett år tills nästa gång!

Fjorton

Ända sedan jag började blogga har jag skrivit ett inlägg på lillejulafton där jag gratulerat Huliganen på födelsedagen! I år skulle han ha fyllt 14, men i stället är det exakt ett halvår sedan maken och jag gjorde den tunga resan till veterinären varifrån vi reste ensamma tillbaka med ett tomt koppel.

Jag kommer aldrig att glömma den midsommaraftonen när vi promenerade runt i Lund i mörka solglasögon så ingen såg hur rödgråten man var.

Fortfarande saknar jag vår lille Huligan något otroligt, samtidigt som jag så innerligt glad för vår lilla Loppa. Jag tror Huliganen gillat Loppan! Även om han möjligt tyckt att hon var väldigt, tja, valpig.

I veckan hämtade jag dock något på posten. Något som är både juligt och vårigt och roligt och fint på en och samma gång. När jag var liten tyckte jag att sådana där små glober där det snöade inuti om man skakade dem var så fina. Nu har jag en sådan. En där Huliganen sitter bland lavendeln och det snöar på honom. Jo för så kan det vara - lavendel och glittersnö på en och samma gång, toppat av världens bäste Huligan.

Jag tror du har det jättebra där du sprintar runt och slickar folk på tårna, får äta så mycket lammstek du vill och får skälla precis hur mycket du vill! Grattis på dig du, din lille krabat - du var världens bästa Hampus, så är det bara.

Nu har det vänt!

Nu blir det bara ljusare och ljusare. Dagarna blir längre och rätt vad det är dansar vi kring midsommarstången och sjunger om små grodor och koack-ack-ack så att trumhinnorna bågnar i skräck - men först medan det fortfarande är mörkt och sådär ska vi fira jul.

Idag inledde jag min julledighet, vid lunch loggade jag ut och knatade hem så fort jag kunde för därhemma, där väntade dottern och Hjärtegrynet och maken som hade varit så himla flitig hela förmiddagen; handlat julmat och varit i Landskrona och diskuterat sin blivande gallstensoperation. Jo för maken har en sådan sten nämligen och den bekymrar honom inte direkt nu, men man vet ju hur det är; rätt som man ränt iväg på en liten trevlig vinresa eller så så väser gallstenen "memento mori" eller vad nu gallstenar säger och vips så var den resan förstörd. Inget kul. Själv opererade jag bort min gallblåsa för några år sedan och jag har då inte saknat den alls får jag säga.

Men nu var det inte gallstenar vi skulle avhandla, utan julledighet! Som då började på bästa sätt, med världens gulligaste bebis på besök. Och detta, det är en helt opartisk åsikt. Om man nu kan säga "bebis" om en liten fröken som har 6 tänder och som är på god väg att börja gå.

Här skulle man då kunna tycka att det vore på sin plats med en liten bild på världens som sagt gulligaste bebis - men hur ska man kunna välja en fjuttig bild? Det går ju bara inte. I synnerhet inte om hon nu har sex tänder. Som förvisso inte syns, men som man får tänka sig. 

 Som sagt, en alldeles utmärkt inledning på julledigheten! Sen fortsatte jag med att tvätta (kanske inte lika roligt, men a girl's gotta do, what a girl's gotta do alltså. Skinkan är gjord och provsmakad och befunnen god. Och en liten fika med saffransbulle (ett nytt recept som syrran bakat när vi var där häromveckan och som jag själv nu provat. Det saknas inga kalorier i dessa bullar kan jag ju säga, men de är väldigt goda och är det jul så är det. Magrare tider kan stunda i januari eller så.

Imorgon kommer sonen hem. Han kanske får en saffransbulle han med, vem vet?

Jul. Jag vet inte vem som kom på det, men man får nog säga att det är ett himla bra påhitt ändå.

När det inte är som i sången

Titta det snöar, titta det snöar
allting är vitt, vitt, vitt 

Tja, då befinner man sig inte i Skåne kan jag ju säga. Här är det mer grått, grått, grått. För att inte säga dimmigt, dimmigt, dimmigt. Eftersom man då (gudskelov) inte kan gå ut och åka skidor eller snöra på sig skridskor (dubbelt gudskelov på det) så får man ju i stället släpa med sig hund och make ut i skogen. Jajamensan, maken följde med! Alldeles frivilligt dessutom. Kameran fick också komma ut och lufta sig, men mest blev det grådimmiga bilder där man ser något suddigt rusa förbi.

Jo för det har sprangs. Hit och dit. Fram och tillbaka. Det där med att posera, däremot, var det något sämre med. - Har inte tid med sånt! hörde man någon flåsa när hon ångade förbi. Emellanåt råkade hon dock stå still en liten stund och det är då man upptäcker att en australisk terrier, hon är rätt så kamouflagefärgad i en skånsk natur. Och alldeles bedårande.

 

Så vi traskade runt där och maken såg ut att tycka att det var rätt så ovant med så mycket frisk skogsluft, men tämligen skönt ändå. Jag gick där och pratade, om det ena för att inte säga det andra. Maken lyssnade intresserat. Trodde jag. Ända tills det visade sig att han gick där och grunnade på var Braharna hade sin släktgård i Knebildstorp någon gång under medeltiden. Det funderade inte jag på, kan jag ju säga. Men någon ska ju tänka på sånt kan jag storsint erkänna.

Men mest såg det ut så här när något suddigt ångade fram.

Sen åkte vi hem igen och maken sjönk belåtet ner i soffan och tittade intresserat på folk som ihärdigt motionerade med skidor på olika sätt. Han såg ut att vara mer än nöjd med sin egen friluftssatsning och ansåg att hans personliga motionskvot var fylld.

Loppan och jag, vi har promenerat lite mer. Sen har jag varit i en av stadens lokala hattaffärer och roat mig med att prova igenom en ansenlig del av deras utbud. Hattar är roligt! Den jag hade bespetsat mig på visade sig ge mig en touch av fru Karl-Johanssvamp, så den blev det inte utan en annan liten korsning mellan mössa och hatt fick följa med hem.

Lite stickning på det, snart blir det adventsljus (fyra, jojomen man har väl koll på sakerna), lammgryta och ett glas vin, och kanske lite kaka till kvällskaffet. Och sen går vi in på upploppet.

Minnen

Ibland tänker jag på hur det vore om man blev av med alla sina minnen. Alltså, om man blev av med allt man ägde så nog vore det så att det som skulle göra mest ont vore att bli av med fotoalbum och alla andra minnen från förr (nu pratar jag om dinousariernas tid, alltså pre-nätbaserade fotoalbum). Men även om så skedde så skulle man ju ändå ha minnena kvar långt därinne i hjärnbarken någonstans där de trasslat in sig i någon hjärnsynaps.

En del minnen vill man väl inte direkt ha kvar; pinsamma ögonblick från ens tonårstid till exempel. Men när jag tänker på julen när jag var liten så är det vissa saker som finns där; adventskrubban med den snea stjärnan i guldpapp på stallets tak; kyrkan i trä med belysning inifrån som sken genom fönster klädda med tunt rött silkespapper och med kyrkfolk som gick genom bomullssnön fram till kyrkporten. Och där det något otippat stod en stor gris mitt i snön. Bonaderna som mamma broderat. Klenätterna hon bakade, chokladbröden och mandelmusslorna. Ingen kunde göra så tunna pepparkakor och mandelmusslor som min mamma. Själv har jag vansläktats å det gruvligaste när det gäller såväl tunna pepparkakor som mandelmusslor.

Men när jag väntade dottern (en liten aprilflicka) roade jag mig med att brodera en julbonad till henne den vintern när jag blev tjockare och tjockare. Folk påpekade att den väntade bebisen ju var en vårbebis, så varför denna tomteverkstad? - Ha! sa jag då och log för mig själv. Jag insåg ju att det skulle komma fler jular och då, då skulle tomtarna finnas där i dotterns juleliv. Ja jag visste ju inte att det skulle bli en flicka, men alla barn mår bra av en tomte (eller sex) till jul, för att inte tala om kissekatt, kor och häst.

Och så blev det. Sedan blev dottern stor och flyttade hemifrån, först bara inom Lund, senare till haggisens förlovade land (innan hon flyttade hem till Sverige igen). Hon bodde i studentrum och små lägenheter och sedan hittade hon sin make och sådär. Jag frågade väl någongång om hon ville ha sin julbonad, men hur det var så blev den liggande hemma.

Nu finns det ju dock ett litet Hjärtegryn i familjen igen, och helt plötsligt slog dotterns julbonegener till med full styrka.  Det sms:ades om bonaden och eftersom det gått en flytt och jag var osäker på var den befann sig försökte jag först hävda att hon redan fått den. Och nog för att det sägs att den som söker, han skall också finna, men det gällde uppenbarligen inte denna bonad.

Så kunde vi ju inte ha det! Klart Hjärtegrynet ska omges av tomtar (här höll jag på att skriva "tomater" och det är nog så nyttigt och bra, men helt irrelevant för sammanhanget). Så mormor löpte upp på vinden och hittade bonaden. Förunderligt nog i den låda där den borde ligga. Undrens tid är inte förbi.

Så nu hoppas jag att den ska bli en del av Hjärtegrynets minnen också.

(medan jag skrev detta kom maken in och tittade på bilden, funderade en stund och sa sedan tomtar på loftet. - äähhh, va? sa jag då och tänkte "vem pratar han om?!" Men sen inser jag att han har rätt. Det finns uppenbarligen ett loft och det kommer ner tomte därifrån.)

Självklart finns det en bonad som är sonens också. Som rekorderligt ligger i samma låda tills den dag han också grips av lust att omge sig med tomtebonad till jul.

Egentligen är det en lite konstig tid, den här

Samtidigt som man vill ha en sån där Bullerbyjul där man stöper ljus och gör korv i långa banor, eller en Fanny och Alexanderjul med röd sammet och bamsegran med levande ljus och husjungfrur som kilar runt så vill man vara lite laid-back och inte hetsas med i en do-it-yourself jul där man gör allt, som i A-L-L-T intill minsta lilla egenkrusade julgransgirlang. Man vill också äta sundare (men inte mindre choklad!), man vill inte vara en konsumtionshysterika (men tycker det är kul med paket). Man ger ambivalensen ett ansikte

Det är mycket jobb (ja på jobbet, alltså) ibland grips man av en lätt panik och tänker att jamen-herre-du-milde, det är bara 9 dagar kvar till jul och inte har jag skaldat ihop minsta lilla julrim. Andra gånger står man stilla ute en kylig tidig morgon i Botan medan voffsan letar harlortar (vi har alla våra svagheter) och tittar på hur grenverket avtecknar sig i svart mot gryningshimlen och tänker att det är allt bra fint ändå.

Jag vet liksom inte hur jag ska tänka? Är det bra med det julpyntandet som skett (och där, inom parantes, lilla Loppan varit alldeles oerhört duktig och inte gnagt på granen alls), och räcker det om jag bakar lite mer saffransbullar och en sats flapjacks och kanske lite chokladkolakakor? Den första omgången saffransbullar är ju numera ett kaloristinnt minne blott? Ska jag anstränga mig mer, eller ska jag bara ta det lugnt?

Jag tänker att det är nog bra ändå. Det blir en del klappar, för jag tycker det är roligt. Både att ge, men också att få. Det blir nog några fler amaryllisar och hyacinter. Och bullar, som sagt.

Det blir inga levande ljus i granen, den enda gång jag testat detta i ett missriktat ryck av gammalmodighet tog det fyr i granen. Och i ärlighetens namn; jag vill en gran som står där och tindrar för sig själv medan den barrar stillsamt, jag vill inte behöva sitta och starrbliga på den för att se om det börjar pyra lite väl vilt bland grenarna.

Det saknas en adventsstjärna eller en adventsljusstake i fönstret i vardagsrummet, men det blir säkert jul ändå. Om nio dagar.

Och medan vi väntar så har lilla Loppan blivit stor! Hon löper för första gången, och både hon och vi är lite frågande inför vad det är som händer. Lite dämpad är hon, förutom häromkvällen när vi mötte en glad hanhund som tyckte tjena bruden, ska vi gå hem till mig och titta på etsningar varpå min lilla väna tik fräste stick och brinn din store dromedar!

Jag känner efter om  det känns lite stressigt och sorgligt att det är så få lediga dagar i jul (och att mina semesterdagar är slut), men det känns rätt ok ändå. Det kommer fler tillfällen att vara ledig och jag kommer att träffa barn, barnbarn och övrig familj lite utspritt över den närmaste veckan. Jag kommer att klämma in tid för stickning, läsning och hundpromenader och jag tycker det ska bli skönt.

Det har funnits jular när jag stått och gråtit av stress över julmaten och allt har känts bara som too much innan man landat där vid matbordet och äntligen fått gå ner i varv och prata och skratta. Lite skönt är det väl ändå att bli gammal och klok(are), åtminstone lite. Ingen blir glad av en hyperstressad värdinna, minst av allt hon själv. Det som är viktigt är stämningen; att alla har det bra och trivs, att man har tid för varandra och för sig själv. Man behöver inte laga mat med de mest fantastiska krumelurer och krusiduller, man behöver inte ha matchande färgtema från hunden till granen till dukningen. Det blir jul ändå. Om nio dagar.

Okej, jag är beredd - bring it on!

 Julgranen är pyntad, med lagom mängd pynt i terrierhöjd. Adventsljusen brinner. Det är hyacinter och  hjärtan och änglar och tomtar i långa banor. Glögg har druckits.

Julstämningen puttrar på, ackompanjerat av det stilla morrandet från en papillon som tycker hon fått nog och övernog av lilla Loppan, tackar-så-mycket.

Sagda lilla Loppa skrämde dessutom slaget på sin matte när vi nyss var ute på promenad - rätt vad det var såg jag att Loppan intresserat tuggade på något. - Byta! utropade jag då rutinerat och grävde i fickan efter en godisbit, ty Loppan är väl tränad i byteshandel, det krävs när man bor i studentkvarter där man hittar såväl det ena som det andra. Nu ville Loppan inte släppa.... jag böjde mig ner och fick se en svans och fyra små tassar som stack ut ur terriergapet. Jag kan säga att hjärtat slog saltomortaler i bröstkorgen och hyperventilerandet låg på lut.

Och visst var det en råtta. En mycket naturtrogen men dock i plysch. Hjärtat sitter numera på sin rätta plats igen. Hoppas jag. Kanske bäst jag tar lite glögg till. Av rent medicinska skäl menar jag.