Äntligen fredag!

Fredagar är alltid bra dagar! Men vissa fredagar är liksom mer välbehövliga än andra. Och denna är så inihoppsan välbehövlig att jag nästan dräglar av förtjusning över att den äntligen inträffar! Trots att jag bokat tvätt-tid men vem bryr sig? Lite tvätt är ett billigt pris för att njuta av fredagen. Dräglar gör jag faktiskt inte heller, för man är väl ändå lite uppfostrad, så det är liksom lite mer bildligt talat.

Men åh, nu blev jag nästan lite upphetsad igen, när jag skrev "uppfostrad". Vem, vem, frågar jag med stort eftertryck, har uppfostrat den yngre cykelgenerationen? Va!? Det cyklas på kors. Det cyklas på tvärs. Det cyklas på vänstersidan. Det cyklas med hörlurar i öronen och med ögonen stint riktade in i mobilen. Det är då jag önskar att jag, i stället för en liten gosig terrier, hade en rejäl rottweiler i cykelkorgen där fram. En som på anmodan kunde lägga upp ett avgrundsskall som fick alla cykelmarodörer att skingras för vinden där jag far fram.

Fast nu ska jag inte sitta här och gnälla, jag känner att jag är käpprätt på väg att bli en sån där gnällkärring, och vem vill vara en sån? Inte jag. Jag vill bara att folk ska låta bli att utgöra en allmän fara för sig själva, men i synnerhet för mig och Indy där vi trampar fram på livets cykelväg.

Veckan har för övrigt bjudit på tandläkarbesök och nu har jag lärt mig något nytt igen. Att om man drar ut en visdomstand i underkäken så börjar genast visdomstanden i överkäken breda ut sig och ta plats som faktiskt inte är dens. Likt en genomsnittlig studentcyklist i Lund, när jag tänker närmare på det. Så nu ska den dras ut någon gång i framtiden, och då ryker väl den sista rest av visdom som jag någonsin haft.

Det där med visdom, det får en ju osökt att tänka på böcker, ty av böcker blir man vis. Vi har ju en eller annan bok därhemma och tänk nu har vi hittat ännu ett användningsområde för dem (förutom att läsa dem, och att palla upp under Indys hundsäng så hon kommer närmare mattes klappar på nätterna). Jo för kolla; man kan ha dem som någon slags workout!

Vi har haft det oskrymtade nöjet att passa lilla Hjärtegrynet, och henne tar man inte där man sätter henne numera! Ånej, det ålas, det rullas, det transporteras runt - bl.a. med hjälp av att ta spjärn mot makens Idrottsboken.

Indy blev alldeles makalöst glad över att få besök av Hjärtegrynet, så till den milda grad att hon raskt klättrade upp i makens knä där redan ett styck barnbarn befann sig. Men maken, han hade plats för båda! Sedan satt Indy under barnstolen när Hjärtegrynet smällde i sig puread morot och palsternacka och slickade henne på tårna - alla lika nöjda alltså.

Ikväll blir det inte puread palsternacka, ikväll blir det wienerschnitzel med kapris, ansjovis och citron. Och kanske ett litet glas vin, någon belöning ska man väl ha efter tvättandet? Sen kan det ju råka hända att jag bakat en äpplekaka också; nu har ju hösten startat och då, då är det äpplekaketid. Så är det bara!

Så det blir nog en bra fredagskväll, det här. Lite stickning kanske också? Jag får erkänna att sedan Indy drog in i familjen har handarbetet blivit lite lidande, men nu är en ny liten kofta på gång. Det kunde varit större, för jag har börjat om fyra gånger. Så går det när mönstret är gammalt och skrivet för akrylgarn och jag stickar med Rasmillas yndlingsgarn i alpacka/bomull. Ingen akryl på mina stickor, inte! Stickorna är för övrigt i stl 2 - tur att det inte är en kofta till maken det handlar om.

Utveckling

Man ska inte stagnera här i livet, det har man ju förstått. Man ska utvecklas. Upptäcka nya världar, nya dimensioner, bli en bättre människa helt enkelt. Allt sånt verkar ju gå av sig själv när man är runt halvåret och utvecklingen går i raketfart! Ena dagen är man bara ett litet, litet knytt - nästa dag tar man sig runt genom ålning medelst hasning och rullning. Man får tänder, man upptäcker Moroten! Sen upptäcker man Hunden, människans bäste vän och blir så exalterad att man slår nästan knut på sig själv. Alltså vad har man att sätta emot det?

Sen jämför man med valpen. Där händer det också saker minsann! Man är på upptäcktsfärd i stora vida världen och lär sig att umgås med andra hundar och springa jättefort på korta ben, man blir rutinerad cykelkorgsåkare, man slutar (ibland) att tugga på skor när matte harklar sig, man upptäcker Bebisar och blir så exalterad att man nästan slår knut på sig själv. Det händer saker, man lär sig och livet är en enda fest!

Sen rannsakar man sig själv. Har jag lärt mig något nytt? Tveksamt känner jag. Har jag utvecklat mig? Nja, jag är väl glad om det inte går bakåt i alla fall. Har jag blivit en bättre människa? Har jag motionerat? Ätit sunt? Lärt mig någon ny konst, slå saltomortaler till exempel? Hm.

Jag får nog jobba lite vidare på det där känner jag. Men EN sak har jag i alla fall gjort, jag har varit och fått min overlock demonstrerad hos den lokale symaskinsmånglaren. "Trä här, peta igenom där, akta kniven, pilla där och vad du än gör; använd alltid kvalitetstråd!". Hm. Det känns inte som att jag har allt på mina fem fingrar, men det såg ju himla roligt ut, om jag bara får till det där tråditrädandet. Så kanske man kan säga att jag haft en liten, liten utveckling ändå?

En insikt har jag i alla fall; antingen har jag en ganska liten vovve, eller också är gräset ovanligt högt.

Vill du bli min nya vän?

 Jag fick ju en fantastisk present när jag fyllde år; en overlockmaskin! En sån har jag bara sett på håll, aldrig använt och vet egentligen inte hur den fungerar. Nu har jag en egen, och med tanke på mängden valp i huset har jag inte haft tid att göra så mycket åt det än - men nu är den uppackad! Längre än så har jag inte kommit, jo för symaskinsförsäljaren hade strängt sagt att - "säg nu åt henne att inte göra någonting innan hon kommit hit så jag får visas hur den fungerar".

Men packa upp, det får man väl ändå? Sedan såg jag att förutom bruksanvisningen så låg det ytterligare ett papper i kartongen...

Får inte användas av personer med reducerade fysiska, sensoriska eller psykiska färdigheter, eller av personer som saknar erfarenhet och kunskap. Oh my. Alldeles oavsett det sensoriska och sådär, så kan ju ingen påstå att jag har vare sig erfarenhet eller kunskap.

För övrigt tycker jag ju att den pryder sin plats! Den är liksom liten, knubbig och söt. What's not to like, typ.

Det får nog bli ett besök hos  Bernt (symaskinsförsäljaren) på lördag. Men till dess kan jag klappa lite på den och fundera på vad jag ska sy. Om jag nu lär mig, alltså. Annars får den bara stå där och se imponerande ut.

Ett eget litet bonuspack fick jag också till! Det blir spännande, det här

.

Det är roligt med valp!

Att ha en valp är att skratta mycket, fundera en del, oroa sig lite, rädda saker från att tuggas på - och få komma ut i friska luften .

Igår var vi och träffade en annan aussie, fast en australian shepherd som är 2,5 år och det var himla trevligt men det hanns inte med några foton, för det gick liksom undan hela tiden!

Idag har vi varit ute med syrran och Zoya och det var ganska mycket sprätt då också. Onödigt mycket sprätt, såg det ut som att Zoya tänkte.

Stackars Zoya! Men det lugnade ner sig och de kunde skutta sida vid sida och snusa sida vid sida också vill jag tala om. Även om det blev ett och annat extraskutt av livsgläde däremellan. Himla skönt att komma ut i skogen ett tag, det tyckte vi allihop. Även Zoya, hoppas jag.

Emellanåt undrar jag dock; är det en valp? Eller är det en fågel jag köpt?

Möte med Fru Fortuna

Jag tycker att jag är en lyckligt lottad människa. Jag har världens bästa familj, jag har dragit vinstlotten när det gäller att födas i ett fredligt och välmående land, jag har haft en fantastisk västgötaspets och och nu har det dragit in en ny liten underbar vindil i familjen. Så jag är så nöjd och tacksam med mitt liv!

Men när det gäller det där med att ha tur i spel och lotterier - not so much. Ni vet när man var liten och gick på tivoli och  mer än allt annat ville vinna en sån där stor docka med stellockigt hår och volangklänning i blankaste syntet? Aldrig att det blev en sån (vilket man nu kan tycka var lika bra, nu när man inte är så inne på syntethår och vassa volanger). Hade man tur vann man en liten torr chokladbit. Lotto, Keno, Trisslotter - aldrig så mycket som en krona. Vilket ju kan bero på att jag aldrig köper lotter, men i alla fall alltså. Amerikaarv från snusrika men hittills okända släktingar som droppar in? Totalt obefintligt.

Men nu, nu har jag vunnit! Häromveckan var det en utlottning inne hos Frida på ett valfritt överkast från Oscar & Clothilde och eftersom vi (läs: maken) faktiskt bäddar sängen varje dag tänkte jag att man kunde ju alltid... så jag deltog och tänkte att vinner jag, då blir det pluspoäng hos maken! Så roligt för honom att få bädda med ett nytt fräscht överkast! Och så roligt för mig att få titta på en säng med ett nytt fräscht överkast. Win-win när det är som bäst.

Så jag cyklade iväg till vårt utlämningsställe och fick ett stort paket! Och inne i paketet låg en påse som var ihopknuten så att spänningen steg ytterligare... Raskt knöt jag upp, och där låg det ju, överkastet! I milt brunt som passar så bra nu till hösten och vintern. Maken sken upp och bäddade raskt om sängen (tur att man hunnit gå upp, annars hade man väl blivit nerbäddad där i rena ivern).

Så glad jag blev, tänk att få vinna ett helt dubbelöverkast bara sådär. Och tänk vilken fröjd för maken! Vår gamla off-white är nu tvättat och får vänta till sommaren när det kan vara trevligt att ha ett ljusare överkast, men nu, nu är det dags för höstmys och lite dovare färger!

Om potträning och parkering

Livet är lite upp-å-ner just nu. Det har dragit in en vindil i våra liv, och trots att man haft hund i många år så tänker man "hoppsan! det var så här det var" när man galopperar efter sin valp som just dragit av en bit av tätningslisten på kontorsdörren. Medan man står där med gummibiten i näven har Hjälpredan herself redan dragit vidare mot nya äventyr. Det skrivs en himla massa rapporter på det ställe där jag förtjänar det dagliga brödet och Indy har väl visat ungefär vad hon tycker om kvaliteteten på dessa. Möjligen vikarierar hon som papperstugg, och i så fall borde väl lön utgå?

Vi får avvakta att ta upp det där med lönefrågan med vår VD; lilla loppan är mycket duktig men ibland så kommer det en otajmad skvätt. Igår, ett exempel som faller en osökt in, inledde hon med att kissa lite på mattan vilket hennes matte skrubbade rent och torkade upp, varpå hon någon timme senare utsåg ovannämnde VD:s vadderade ståmatta till Indytoa. Som tur var bara nr 1 - men i alla fall. Matte log urskuldande (detta känns bekant...) torkade upp och sa "hoppsan!". Därefter var det dags för vårt veckomöte, något som Indys matte leder. - Möten är tråkigt sa Indy och gick bort och gjorde nr 2 utanför en alldeles oskyldig kollegas dörr (och ja, jag hade varit ute med henne men det är så nytt så då kan man ju inte gå på toa). Som tur var förbarmade sig en annan kollega och tog ut henne på en runda medan jag ledde möte och skrev protokoll så att tangenterna glödde. Det kan ha varit win-win; jag fick andas ut och kollegan slapp mötet. Men i vilket fall som helst; jag tror vi avvaktar med lönediskussiner, det är nog klokast. Sen var lilla loppan trött och snarkade så det dånade medan jag fifflade med excelark så att siffrorna stod täta som Lützens dimma.

En annan sak som upptar en stor del av min tillvaro just nu är p-plats. Det låter ju hur oskyldigt som allra helst, i all synnerhet som jag haft körkort i 40 år. 40 sorglösa, bekymmerslösa år inser jag nu. Vi bor mitt inne i stan utan egen p-plats till huset. Det har löst sig hittills, men nu trodde vi att jack-potten ramlat ner! Vi har stått i kö till den närbelägna studentnationens underjordiska garage och redan efter ett drygt år fick vi en plats. Hurra! sa vi och skrattade av fröjd. Det skrattas inte så mycket numera kan jag meddela. Det hyperventileras. Det fås hysteriska utbrott. Det blir total hjärnsmälta. Jo, för det är trångt, trångt och med många och väldigt snäva svängar. Plus en motorcykel som helt sonika står ivägen, utanför ruta och allt. Nu har vi ju en ny bil. En som piper när man kommer för nära och det är ju alldeles väldigt bra och jag börjar lära mig de där pipen. Men när det piper i stort sett hela tiden, och på rött dessutom, ja då är det kallsvettigt. Det är så trångt att det går inte att köra piplöst och man måste lita på att jo, jag kommer igenom. Nätt och jämnt. Nu har jag inget djupseende, eftersom jag ser med bara ett öga. För mig ser det alltså hela tiden ut som att jag kommer att skrapa inte bara vår bil, utan alla bilar inom 2 kilometers radie och då är det ohyggligt svårt att tro att det kommer att gå. I all synnerhet när biluslingen gastar red alert, red alert! hela tiden. Maken kan. Och maken har ett oändligt tålamod måste jag säga. Vi tränar och tränar och emellanåt hyperventilerar jag och tjuter att det går inte, hör du det!!!. Jag ska väl lära mig. Hoppas jag. För jag vill ju kunna hämta bilen själv utan att ha en synnerligen pedagogisk make bredvid mig.

Det här, det skriver jag mest som terapi, och för att någon gång i framtiden kunna läsa tillbaka och tänka att oj så dum jag var, det där med att köra ut och in i garaget, det är väl ingenting? Alternativet är väl att köpa mig en mycket liten fiat. Jaja vi får se, det ska väl gå både med toaträning och p-plats hoppas jag.

Igår hade vi ändå en formidabel triumf! Vi har tränat Indy på att åka cykelkorg; först bara med att lyfta upp henne i den och få godis ett antal gånger, sedan med att leda henne (och få godis såklart) och igår tog vi premiärcyklingen; gatan fram och tillbaka några gånger. Gick fantastiskt bra. En bra avslutning på en något vajsig dag dittills.  Dessutom hann vi med ett bra besök hos syrran för en kopp kaffe och lite miljöträning också. Syrran har numera också det mesta uppflyttat utom Indyhåll och Zoya tackade för sig och gick upp på ovanvåningen, medan Indy for runt så att mattorna vajade.

Vad Indy kan

Nu har det gått en vecka sedan vi fick vår nyaste lilla familjemedlem och det börjar väl bli dags att summera hur det varit? Om inte annat så att när jag, den dag hon blir gammal, lugn och klok kan läsa här och tänka att "ja just det, det var så det var när hon var valp"...

Indy kan;

• springa jättefort på stora tassar
• borsta tänderna. Inte själv, ånej någon måtta får det väl vara på talangerna
• tugga på mattorna. Inte en konst vi behöver utveckla känner jag
• vara inredningsarkitekt. Med försmak för att ha allt tuggvänligt på hög nivå
• sitta i cykelkorg. En stadium på vägen till att bli cykelhund
• charmera alla i sin omgivning. Möjligtvis med undantag för Zoya som tycker att ja, jo - men var det verkligen nödvändigt med en valp? Va?
• hoppa jämfota jättehögt för att få tag i bladen på palmen på kontoret
• vara kontorshund och därmed ha vissa rättigheter. Som att sno folks inneskor och tugga lite på. 
• och när det visar sig vara otillåtet, visa sin flexibilitet genom att försöka sno folks hörlurar
• sova i knäet så att man blir varm om hjärtat (och i famnen) och sitter kvar i obekväm ställning fast benen domnar - bara för att hon är så hjärtskärande rar
• sno mattes foppatofflor. Och alltid lämna en på mattan under matbordet
• bara göra någon liten olycka inomhus, men för det mesta göra det som ska göras utomhus

Hon är trygg, glad, tillgiven - och envis som synden när hon är lite trött. Jag ska villigt erkänna att jag lite glömt hur det är att ha valp, att man ständigt ska finnas i närheten, att man inte bara kan säga att "nu går husse och jag ut och äter lilla stumpan, så ses vi om någon timme". Men den tiden kommer - och till dess njuter jag av min glada, roliga, tillgivna och något tuggiga valp!

Vi har också hunnit hälsa på hos Hjärtegrynet och springa oss trötta i trädgården. Hjärtegrynet tycker att Indy, det är något alldeles väldigt roligt och tappar intresse för både mormor och morfar när Indy är i närheten. Och Indy i sin tur tycker det är roligt med en annan liten valp - en som har napp! Kan detta vara något för en valp med kli i tänderna månne? (Och om någon får rysningar längs ryggraden av bakterieskräck är det kanske bästa att jag påtalar att denna napp, den är inte längre. It's gone. It's pulled up its daisies. It's kicket the bucket. Dead as a dodo).

Nu är det som det ska igen

Nu tassas det runt i lägenheten igen, eller rättare sagt det dundras runt så att mattorna ligger på tvären och det är korsdrag i hela lägenheten. Ja när det inte sovs och snarkas förstås. Just nu snarkas det under skrivbordet. Hon är här nu! Indy-pindy. Liten, raggig och alldeles hjärtskärande ljuvlig. Det ska vara en hund i vår familj, så är det bara.

Nu har hon bott här i två dagar och det är ju ingen evighet direkt; men hon smälter in så bra och det ser inte riktigt ut som det brukar när det bara var vi, eller när det var vi och en något äldre fyrbent gentleman. Nu står det skor i bokhyllan, toapappersrullarna finns inte i frestande valphöjd längre, det sitter en barngrind för en öppning och det ligger tuggpinnar och leksaker lite överallt. Och mitt i allt en snäll och sprallig liten tornado!

När vi hämtade henne i söndags hade vi nästan 40 mils körning hem och jag hade förberett mig på spyor, kiss, gnäll och oro. Det blev en resa med en intresserad vovve som tittade ut för att sen tvärsova och sova gott långa stunder under resan. Hon är så cool, Indy! För att inte säga liten, raggig och förtjusande!

Från att ha bott i lummig lantmiljö med hästar och hundar blev hon helt plötsligt stadshund. Förvisso är inte Lund någon storstad direkt, men har man inte traskat runt på asfalt och gatsten förut så kan det nog ändå vara lite överväldigande. Men hon tar det mesta med intresse och gott humör. Betongkatten i trädgården fick dock veta att den levde, ligga där och vara katt liksom. Sånt kan ju inte gå obemärkt förbi.

Nu har vi promenerat i Botan och velat hälsa på alla, vare sig de vill eller inte. De flesta vill - för vem kan motstå en glad valp? Vi har hälsat på grannarna. Vi har blivit kammade, vi har börjat klickerträna och vi läser Kontaktkontraktet av Eva Bodfält, dock med olika metodik. Jag är mer för att läsa bokstäverna, Indy försöker tugga i sig kunskapen.

Idag har hon även träffat Hjärtegrynet, vilket var en ömsesidig succé! Hjärtegrynet skrattade så hon nästan kiknade och Indy gjorde lekinviten och ville gärna busa med den där lilla parveln. Sen har vi varit på utflykt till Revinge hed med syrran och Zoya och det var härligt att få springa lös på heden, käka koblajor (något Indy var mer intresserad av än matte...) få vind i pälsen och springa så fort man kunde på korta ben. Indy försökte få med Zoya i leken, men Zoya tyckte nog att den där lille krabaten var lite väl mycket valp för hennes smak. Det gick ändå bra, och det känns skönt, de kommer ju att träffas en hel del framöver de där två.

Nu ska vi snart laga mat. Indy ska äta kulor och vi ska ha laxpasta är det tänkt. Sen blir det väl lite kvällskiss och lite valpryck innan vi somnar, med Indy i sin säng nedanför min. Nära så att jag bara kan sträcka ut en hand när hon behöver lite klapp om hon vaknar och känner sig ensam.

Det känns så rätt! Och tänk vilken tur; först har vi världens bästa Hampus och nu verkar vi ha fått in en piggelin som kommer att bli världens bästa Indy. Och så är hon ju så förtjusande raggig och söt - nämnde jag det?

Vi är en kombination av behagligt avslappnade och ganska trötta idag

Jag har haft några helt fantastiska dagar; dagar som man kommer att ha i ett eget litet skrymsle i minnet och plocka fram när man är gammal och skruttig och det är november och hällregn. Eftersom jag fyllde onödigt många år åkte vi till Varberg för att gå på spa och ta det lugnt. Vi fick med oss hela familjen; barn och partners och lilla Hjärtegrynet så det var ett rejält följe som intog den lilla kuststaden. Hjärtegrynet och hennes föräldrar vann nog på mest packning, tror jag.

Vi bodde på Varbergs kusthotell och det gjorde vi himla rätt i. Det var större än jag trodde och fullsmockat med mer eller mindre muskulösa män från ett byggföretag som hade kickoff, men det gjorde alls inget för vi ägnade oss åt saltvattenspool och massage, medan de hängde i krokig arm i en ställning ute i havet. Each to their own, säger jag bara.

Tre nätter bodde vi där och vad gjorde vi? Vi kopplade av!

 Det var promenader längs havet och det var solglitter och nyponbuskar och vågskvalp, ja alla ingredienserna var på plats!

Sen var det massage, vilket var så skönt att jag nästan dräglar bara jag skriver om det. Men bara nästan, för jag är nu en mogen kvinna som beter sig (någorlunda) hyfsat. Också badade vi! Saltvattenspool och 34-graders pool och bubbelpool och den 14-gradiga poolen. Med "vi" i det sistnämnda fallet menar jag inte mig själv och maken. Däremot badade vi i havet! Jomenvisst, vi var på tångbastu och då ingick det ett dopp i havet mellan bastusittningarna och grupptrycket gjorde att även jag sänkte min lekamen i septemberhavet. Det kan hända att detta gjorde mig något mallig och att jag möjligen skröt och skroderade om det.

Det blir ingen bild på mig i baddräkt, detta är inte en blogg för att skrämma hästar i sken; och dessutom finns det inga bilder på det. Däremot blir det bilder på den saltaste bönan i poolen; Hjärtegrynet! Där var en som inte räddes lite vatten i ansiktet och som tyckte att det där med bad, det var minsann himla kul! Fast sen blev man ju lite trött och det sovs både till höger och vänster i vilstolarna.

Vi åt ju mat också, fattas bara annat! Och så blev jag alldeles väldigt uppvaktad; det var ett av de största paket jag fått! Och så överraskad jag blev! Nu är jag en mycket lycklig innehavare av en overlockmaskin, nu ska jag bara hinna lära mig hur den funkar också, men det får bli något senare, av skäl som avslöjas senare.

Nu var det faktiskt inte bara ett liv i sus och dus, ånej! Vi promenerade minsann in till Varberg också en eftermiddag. En väldigt vacker strandpromenad som bara misspryddes av ett onödigt litet regn, men det gav med sig efter en stund.

Vi åt lunch på restaurangen vid fästningen och sen tittade vi på det mycket lagom stora muséet så nu har vi beskådat såväl kulknapp som Bockstensmannens kalsingar. Ett rikt kulturellt utbud!

Sen var vi och fikade också; vad är det för semestertripp om man inte fikar? Det blir ju helt misslyckat! Så vi klämde rådigt in en fikapaus och jag kan avslöja att sekunderna efter det att Hjärtegrynet fått syn på pappas budapestbakelse hade hon greppat tag i hela härligheten och lyckats peta in såväl grädde om papper i munnen. Hon såg ut att ge bakelser högsta betyg!

Sen, ja sen var det dags att åka hem! Ta farväl av hav och böljor och Hjärtegrynet som busat mycket med mormor och morfar de här dagarna.

Det var så alldeles väldigt fantastiskt att få ha hela familjen omkring sig och bara njuta av tillvaron! Då gör det inte så mycket att man blir alldeles onödigt många år gammal. Och på hemvägen (eller rättare sagt med en ganska stor omväg) hämtade vi en annan liten dam som nog kommer att hålla mig i trim framöver! Men mer om det senare. Jag kan bara avslöja att jag imorse vaknade med båda morgonskorna i sängen och det har  då aldrig inträffat förr.