onsdag 14 september 2016

Om potträning och parkering

Livet är lite upp-å-ner just nu. Det har dragit in en vindil i våra liv, och trots att man haft hund i många år så tänker man "hoppsan! det var så här det var" när man galopperar efter sin valp som just dragit av en bit av tätningslisten på kontorsdörren. Medan man står där med gummibiten i näven har Hjälpredan herself redan dragit vidare mot nya äventyr. Det skrivs en himla massa rapporter på det ställe där jag förtjänar det dagliga brödet och Indy har väl visat ungefär vad hon tycker om kvaliteteten på dessa. Möjligen vikarierar hon som papperstugg, och i så fall borde väl lön utgå?

Vi får avvakta att ta upp det där med lönefrågan med vår VD; lilla loppan är mycket duktig men ibland så kommer det en otajmad skvätt. Igår, ett exempel som faller en osökt in, inledde hon med att kissa lite på mattan vilket hennes matte skrubbade rent och torkade upp, varpå hon någon timme senare utsåg ovannämnde VD:s vadderade ståmatta till Indytoa. Som tur var bara nr 1 - men i alla fall. Matte log urskuldande (detta känns bekant...) torkade upp och sa "hoppsan!". Därefter var det dags för vårt veckomöte, något som Indys matte leder. - Möten är tråkigt sa Indy och gick bort och gjorde nr 2 utanför en alldeles oskyldig kollegas dörr (och ja, jag hade varit ute med henne men det är så nytt så då kan man ju inte gå på toa). Som tur var förbarmade sig en annan kollega och tog ut henne på en runda medan jag ledde möte och skrev protokoll så att tangenterna glödde. Det kan ha varit win-win; jag fick andas ut och kollegan slapp mötet. Men i vilket fall som helst; jag tror vi avvaktar med lönediskussiner, det är nog klokast. Sen var lilla loppan trött och snarkade så det dånade medan jag fifflade med excelark så att siffrorna stod täta som Lützens dimma.
En annan sak som upptar en stor del av min tillvaro just nu är p-plats. Det låter ju hur oskyldigt som allra helst, i all synnerhet som jag haft körkort i 40 år. 40 sorglösa, bekymmerslösa år inser jag nu. Vi bor mitt inne i stan utan egen p-plats till huset. Det har löst sig hittills, men nu trodde vi att jack-potten ramlat ner! Vi har stått i kö till den närbelägna studentnationens underjordiska garage och redan efter ett drygt år fick vi en plats. Hurra! sa vi och skrattade av fröjd. Det skrattas inte så mycket numera kan jag meddela. Det hyperventileras. Det fås hysteriska utbrott. Det blir total hjärnsmälta. Jo, för det är trångt, trångt och med många och väldigt snäva svängar. Plus en motorcykel som helt sonika står ivägen, utanför ruta och allt. Nu har vi ju en ny bil. En som piper när man kommer för nära och det är ju alldeles väldigt bra och jag börjar lära mig de där pipen. Men när det piper i stort sett hela tiden, och på rött dessutom, ja då är det kallsvettigt. Det är så trångt att det går inte att köra piplöst och man måste lita på att jo, jag kommer igenom. Nätt och jämnt. Nu har jag inget djupseende, eftersom jag ser med bara ett öga. För mig ser det alltså hela tiden ut som att jag kommer att skrapa inte bara vår bil, utan alla bilar inom 2 kilometers radie och då är det ohyggligt svårt att tro att det kommer att gå. I all synnerhet när biluslingen gastar red alert, red alert! hela tiden. Maken kan. Och maken har ett oändligt tålamod måste jag säga. Vi tränar och tränar och emellanåt hyperventilerar jag och tjuter att det går inte, hör du det!!!. Jag ska väl lära mig. Hoppas jag. För jag vill ju kunna hämta bilen själv utan att ha en synnerligen pedagogisk make bredvid mig.

Det här, det skriver jag mest som terapi, och för att någon gång i framtiden kunna läsa tillbaka och tänka att oj så dum jag var, det där med att köra ut och in i garaget, det är väl ingenting? Alternativet är väl att köpa mig en mycket liten fiat. Jaja vi får se, det ska väl gå både med toaträning och p-plats hoppas jag.

Igår hade vi ändå en formidabel triumf! Vi har tränat Indy på att åka cykelkorg; först bara med att lyfta upp henne i den och få godis ett antal gånger, sedan med att leda henne (och få godis såklart) och igår tog vi premiärcyklingen; gatan fram och tillbaka några gånger. Gick fantastiskt bra. En bra avslutning på en något vajsig dag dittills.  Dessutom hann vi med ett bra besök hos syrran för en kopp kaffe och lite miljöträning också. Syrran har numera också det mesta uppflyttat utom Indyhåll och Zoya tackade för sig och gick upp på ovanvåningen, medan Indy for runt så att mattorna vajade.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar