När man gör en skakande upptäckt om English tea

Måndagen inleddes på bästa sätt med en full English breakfast på Johns - när man är på semester behöver man ju inte inleda dagarna med att sorgmodigt knapra på ett knäckebröd. Vi tog en promenad i byn och sedan ville vi upptäcka vad som fanns i grannskapet. Och vad fanns väl där om inte Tapely Park? Det tillhör inte National Trust utan är privatägt och  man får inte komma in i huset men det finns en fin trädgård, en liten vemodig hundkyrkogård, glada grisar, vad mer kan man önska? Jo kanske lite highland cattle och även denna önskan uppfylldes!'

Vi överraskades av en liten brittisk regnskur när vi var där, men lägligt nog fanns det en liten, tja jag tror ordet var toot där vi kunde skula undan de onödiga dropparna. Det tog inte lång stund och vi satt där och tittade på himlen som uppvisade klara indikationer på blått. Enough blue to mend a parrott's trousers sa våra värdar och vi log och skakade på huvudet och fnissade inombords åt engelsmännen och deras märkliga uttryck. Ända tills vi insåg att det var vi som hörde märkligt, för det var nog för att laga a pair of sailor's trousers (som ju var blå och vita). Jaha. Men det var roligare med papegojorna enades vi om, så så fick det bli.

Highland cattle i all ära - man ville ju utforska vidare! Vi åkte alltså ner till Instow, byn tvärs över estuaryn (märk hur obehärskat jag svänger mig med engelska fraser!) där vi, eftersom det var lågvatten, tog en promenad längs stranden som nu var bred och lång. Det var vi, en oherrans massa glada vovvar och en massa båtar på torra land. Alltså det där med ebb och flod, det är faktiskt himla fascinerande. En härlig och blåsig promenad var det!

Av så mycket frisk luft blir man ju hungrig - och vi hade nu varit flera dagar i England utan afternoon tea! Detta måste ju avhjälpas och det gjorde vi på Johns i Instow - den uppmärksamme inser nu att detta är en megakoncern med en affär/café i Appledore och en i Instow. Jojomen. Mycket trevligt ställe för övrigt som varmt rekommenderas om ni är i närheten.

Och det var då vi upptäckte det! Att te i England inte alltid är te! Maken beställde nämligen in lemon tea, eftersom han gillar citron. När han fick sin lilla kanna och hällde upp såg han lite tveksam ut och sa att "är det inte väldigt ljust"? Lemon tea är nämligen, enligt dessa britter med sina parrott's trousers, en infusion och teblad har inget med saken att göra. Det är typ varmt vatten med citron utan te. Och varför det då kallas te, det fanns det inget svar som en icke-britt riktigt förstod. Dock gick detta afternoon tea inte av för hackor, och vi lyckades faktiskt inte klämma i oss alla finger sandwiches, scones och kakor, utan fick med oss en liten doggybag tillbaka till en kväll framför brasan. En doggybag utan dog kan man kalla det.

 Fortsättning följer... (man klarar inte av Devon på några småfjuttiga inlägg)

När ens inre anglofil gör sig påmind

 Vi kände att det gått alldeles för lång tid utan att våra själar fått sin anglofila näring. Det finns en bortre gräns för hur länge man klarar sig utan afternoon tea, clotted cream, jolly nice och engelsk artighet. Vi behövde skåda böljande kullar, skummande hav. Och se en eller annan scones i vitögat.

Så vi åkte till England! Närmare bestämt till Appledore i norra Devon där vi hyrt ett hus tillsammans med Sue och Mark. Alltså, det där med att semestra med infödingar, det är så otroligt lyxigt! Man blir hämtad på flygplatsen. Man körs omkring. Man serveras den ena underbara sevärdheten efter den andra. Man sitter i companionable silence och läser, stickar, dricker te eller vin. Det får nog bli flera inlägg för även om jag raderat ett rejält antal av mina 507 bilder så kan man inte klämma in hur mycket som helst i ett fjuttigt inlägg.

På lördagsmorgonen åkte vi från Bath i strålande solsken och anlände sedan till Appledore i inte fullt så strålande solsken... men vad gör väl det? Lite regn räknar man med i England! Fast det var faktiskt den enda rejäla regneftermiddagen, sedan fick vi en eller annan liten skur på oss men för övrigt bra väder!

Appledore är en charmig liten by som ligger vid floden Torridges mynning - eller estuary som vi lärde oss att det heter. Vi hade rika tillfällen att fascinerat beskåda tidvattnet (som var av rejält slag) i denna estuary, ty i huset vi hyrt alldeles vid vattnet fanns ett ypperligt conservatory där man kunde sitta och beskåda skådespelet. Och sticka. Eller dricka vin. Eller både-och, eftersom man nu är en sån multi-taskande figur.

Vi traskade runt i regnet lite, tog en stärkande fika på the Coffee Cabin och njöt av tillvaron! Sedan blev det fish and chips på kvällen vilket kändes som en ypperlig och brittisk inledning på resan, innan vi knoppade in medan månen gick upp över Devon.

När man är på resa vill man ju ut och upptäcka! Raskt packade vi in oss i bilen dagen därpå (eller raskt och raskt, när de manliga deltagarna hade vaknat. Arlington Court ville vi upptäcka och det gjorde vi också. Ett fantastiskt stately home, som skänkts till National Trust av den excentriska miss Chichester (med antavla tillbaka till slaget vid Hastings) som var den siste ägaren. Såvitt vi förstod fick påfåglarna traska runt fritt inne i huset - numera håller de sig utomhus.

Vi tittade intresserat på allt; hus, trädgård, tea rooms (man blir hungrig av att upptäcka!), the walled garden (jag har en soft spot för walled gardens, det har jag) samt stallet, där det pågick en demonstration av hur man använder arbetshästar i det dagliga arbetet på Arlington Court. Och tänk, damen pratade mycket om hur bra "the Swedish harness" är, och då nickade vi och log belåtet, precis som om det vore vår förtjänst! Och nu kom jag på att jag har en soft spot även för kallblod med lurviga fötter.

Dessutom fanns det en fladdermusgrotta - men där fick man inte gå in i det allra heligaste och störa de små liven, man fick se dem på intern-tv i stället, samt i stickad form. Och det var kanske inte så dumt för det fanns en Woollen Wood också, även om jag får erkänna att det okej, det var fint, men det var inte fullt så överväldigande som jag trott. Men ull är ull och det är ju alltid en bra sak.

Nu kom jag på att jag glömde att berätta att man kunde klä ut sig! Och det tilltalar ju alltid ens inre barn, så inte vill jag undanhålla dessas tjusiga bilder. Mig själv i hatt var det svårt att få på bild (gudskelov...) men så här såg vi ut i alla fall. Jag tror Miss Chichester hade varit stolt över så stiliga gäster!

Sen, ja den var det dags att bege sig tillbaka till Appledore. Det var Pimms o'clock, dags för en brasa och att put up ones feet medan man beundrade regnbågen över Instow tvärs över floden.

 Fortsättning följer...