Söndag med extra-allt

Ibland gör man ingenting alls, utan bara slafsar runt som en amöba som tappat all energi. Andra dagar skuttar man upp med tuppen och sätter igång att Göra Saker. Idag var en sån dag! I tämligen arla morgonstund (alltså, man ska inte överdriva, det är ju ändå söndag) var Loppan och jag ute i skogen och la spår. Dvs jag la spår - Loppan spårade. Nu var det två korta bebisspår, för hon är ju ny på det här, men allt som innebär att man får godis om man kör ner nosen i den skånska myllan, det är en bra aktivitet tycker Loppan.

Hon spårade (och åt små godisar) så det stod härliga till, och sen tog vi en liten runda på fri tass.

- Kan du hoppa upp här? frågade jag och tänkte att det kanske ändå var litet högt för en liten fröken? Men svisch! så stod terriern på stubben. Tänk om man varit så smidig ändå.

En sak kan jag dock som inte Loppan kan, nämligen att baka. Så vi åkte hem igen och jag bakade citron- och blåbärsmuffins, jo för det var dags för syträff hemma hos syrran. Det var fjärde gången med våra necessärer med utrymmet för sminkpenslar och idag blev vi färdiga! Wow, liksom. Nu är jag inte direkt någon sminkmatador och jag har nog inte så många sminkpenslar att stoppa i facken, men OM jag skulle införskaffa det, så kan jag nu göra det i trygg förvissning om att plats finnes.

Vi är alla olika i vår approach. Vissa är mycket noggranna och mäter och har sig, andra är lite mer "äsch, det blir nog bra så här!" och fräser iväg med symaskinen medan man lättsinnigt tänker att det ordnar sig nog på slutet. Och det gör det ju för det mesta, och det som liksom inte riktigt vill sig, ja där kan man ju sätta en applikation på. Om man vill.

Vi sydde efter samma mönster, men våra skapelser blev väldigt olika - men alla lika fina! Vi har skrattat och sprätt och lärt oss knutar och mätt fel och mätt rätt.  När man sytt allting nästan klart skulle man vränga hela necessären ut och in genom ett lite osytt hål i fodret. Det var väldigt pilligt och väldigt tajt, men det gick!

 Man blir hungrig av att sy! (och av att prata så att gomsegelbarometern visar på "storm" mest hela tiden) så efter väl förrättat värv gick vi ner i köket och fikade. Och pratade lite till.

Ja jag får säga att denna söndagen var en icke-amöbasöndag hela dagen lång.

R.I.P.

Jag är periodare. Inte som i alkoholist alltså, även om jag erkänner att jag tycker om ett glas vin eller två. (För att inte säga tre). Det jag syftar på är att jag tränar periodvis. Okej, jag erkänner att nuvarande period av icke-träning är ganska lång, men såvitt jag vet är 'period' ett varierande begrepp, så än vill jag inte kalla mig icke-träningsmänniska.

Nu är det inte så att jag inte behöver träna. Ånej. Tvärtom, skulle man kunna säga. Som tur är, har jag hund, och har man hund så är man ute i ur och skur och ränner runt. Hit och dit. Fram och tillbaka. Då behöver man rejäla doningar på fötterna så man orkar med allt rännande, i all synnerhet som man har lite vajsing med knän och fötter och sånt. Som tur är (igen) har jag bra skodoningar. Eller hade. Ett par supersköna Meindl vandringskor som varit med om mycket roligt. När jag hade 50-årsvandring för de närmaste väninnorna, till exempel, och vi vandrade runt med hundar och pratade ikapp och drack champagne och åt chokladpraliner vid fikapausen i skogen. Det var då det blev dominoeffekt på champagneglasen i plast och ena flaskan Pol Roger rann ut i mossan, ack ja. Det var tider det! Jag har vandrat Skåneleden, jag har tränat och tävlat hund, ja de har stått mig bi i vått och torrt.

Men nu, med bara 11 år på nacken så har de gjort sitt. Trots att de är i stort sett de enda par skor som jag vårdat, smort in, pysslat med och omhuldat så får man nog säga att det är dags, våra vägar skiljs åt och de får dra till de sälla jaktmarkerna.

 Utan skor kan man ju inte klara sig, så jag knallade iväg till Naturkompaniet och påtalade att jag vill ha ett par likadana. Varför ändra ett vinnande koncept? Men tänk, då hade de inga sådana?! Va??!! Efter diverse konsulterande, vägande för-och-emot:ande, begrundande och provande så landade det på ett par Crispi, som känns väldigt sköna får jag säga.

- Vill du ha i brunt? De finns i rött också, sa den trevliga expediten.

Ha! Vilken fråga! Livet blir så mycket roligare med färg så detta var vad man kan kalla en icke-fråga (även om jag är den första att erkänna att brunt, det är också en färg). Nu ska jag bara gå med dem hemma också, för att riktigt känna efter att det är rätt, eftersom det är 30 dagars öppet köp.

Jag ville ju ändå avsluta mitt förhållande med mina kära gamla Meindl i stil, så eftersom det faktiskt varit ett härligt väder idag tog jag meindlarna, solglasögonen och Loppan och drog ut till Revinge hed. Där traskade jag fram i stilla mak medan Loppan fräste runt som en tok, grävde efter sork, sprang som en vinthund (nåja...) bara för att det är så härligt att känna vinden i pälsen.

Jag tycker nog att vi fick en fin final, meindlarna och jag. Nu hoppas jag på många bra år med crispisarna!

Om en timme eller så ska jag gå och laga lite mat till maken och mig (ja han är hemma igen, hurra!), iförd mina röda skor. Det kommer säkert att sätta extra piff på kycklingen!

Gräshund

Vi är övergivna, Loppan och  jag. Nu är det inte fullt så dramatiskt som det låter, det är inte så att Maken packade alla sina 1,5 ton böcker i det mest skilda ämnen, från skalbaggar till danska medeltidsstäder och drog sin kos, lämnandes en tomt gapande bokhylla, en sorgsen fru och en övergiven vovve.

Nej, maken är på seminarium i dagarna tre och således är jag gräsänka, vilket i konsekvensens namn torde innebära att Loppan är gräshund? I onsdags var första kvällen på egen tass och då infinner sig ju med en gång frågan; vad ska vi göra nu? Är det Gräsänkablues för full sprätt så jag blir vissnare än cissusen måntro? Ska Loppan och jag leva loppan i Lund? Slå klackarna i taket, hjula runt Domkyrkan och kolka champagne tills man svävar bort i en moln av bubblor? Alltså, möjligheterna är ju oändliga!

Med facit i hand, vad gjorde vi? Det visade sig vara ledigt i tvättstugan, så jag körde ett par maskiner med benäget bistånd av Loppan som snabb som en vessla snodde den tvätt som jag tappade när jag plockade ur maskinerna. Vi åt skinksmörgås och drack te. Vi mailade ordförande i bostadsföreningen. Vi lyssnade på musik, stickade några maskor, pratade med dottern i telefon och gick och la oss före kl 22. Ingen kan beskylla mig för att vara partyprinsessa precis.

I ärlighetens namn gjorde jag faktiskt en semifreddo också och körde in den i frysen. Igår väntade vi nämligen besök av mattes gamla gäng, kompisarna från gymnasiet, och då kan det behövas såväl fisksoppa som semifreddo. Ibland kan det kännas jobbigt att få besök en vardagskväll, man ska hinna fixa och dona och laga mat och förbereda, men det här gänget, vi känner varandra sedan vi var i 16-årsåldern och det är så himla okomplicerat; ibland har man tid att rassla runt med kastrullerna och gå all-in med dukning och sånt, ibland har man det inte. Fisksoppa är bra på så vis att det oftast blir väldigt gott (det blev den här!), men det tar ju inte en väldig massa timmar att sjuda och bryna och filea och ha sig. En gång när det var min tur hann jag överhuvudtaget inte laga mat och då ryckte maken in och fixade en köttfärspaj. Den här gången var han inte hemma så då körde jag fisksoppa vilket gick bra det med. Det viktigaste är ju att träffas och prata, och det gör vi! Pratar alltså.

Det var första gången Loppan och gänget träffades, och hon blev väldigt i gasen. Varenda gång det ringde på dörren studsade hon dit och tyckte att "jag känner inte dig, men du är nog min bästa vän? Väl?" Mycket duktig var hon, inte en sko tuggade hon på. Gästerna kunde så småningom lämna lägenheten med helt o-terrierserade prylar.

Idag kommer dock Maken hem igen och det ser vi fram emot, Loppan och jag! Även om det ibland är skönt att vara hemma på egen hand/tass så blir det tomt utan vår egen boknörd som sitter där och prasslar stillsamt när han vänder blad i en av sina böcker. Så välkommen hem, käre Make!

Hade vi haft en cissus - vilket vi inte har - så hade den säkert klarat den här gräsänkeperioden, det är jag tämligen övertygad som.

Jag är en flexibel kvinna

Jag känner att det är viktigt att inte fastna i gamla rutter. Inte hålla fast vid en ståndpunkt med en mulåsnas envishet. Inte vara en sån som säger att "nu blir det så här för det har jag sagt". Okej, man vill ju inte vara en vindflöjel heller. Inte vända kappan efter vinden. Ingen mespropp, det är inte det jag säger.

Jag säger bara att ibland så får man försöka se saker ur olika perspektiv. Hitta nya lösningar. Titta utanför boxen.

Ikväll hade jag till exempel tänkt mig att sitta i min fåtölj och sticka.

 

Men herregud, jag sitter ju lika bra i en annan stol och stickar när jag tänker närmare efter.

Nu undrar man kanske varför detta lilla inlägg illustreras av tre bilder på samma vovve i samma fåtölj? Fast hur ska man kunna välja vilken bild av denna raggiga rarhet som ska visas upp? Va?

Jag läste nyligen på en uppfödares hemsida att denna aldrig ställde ut fler gånger för en domare som i samband med australisk terrier nämnde ordet "elegant". En aussie ska inte vara elegant. Den ska vara liksom lite bonnig till sin apparition. "He must have a hard bitten, and to use the words of the standard, “rugged appearance”. Och rugged appearance, det är just precis vad Loppan har, och jag tycker att hon klär så bra i sin raggig ruggighet som allra helst. Så hur kan jag då skyffla bort henne ur stickfåtöljen, det går ju bara inte. Då är det bra att vara flexibel.

Söndagspromenad

Söndagen har varit lika grå och mildfuktig som lördagen. Men man kan ju inte sitta på sin (alltför) breda bak och häcka inomhus för det. Jag blir otroligt rastlös om jag inte får komma ut och lufta mig ordentligt åtminstone en gång under helgen - det är nog så bra med hundpromenader i närområdet, men det behövs mer! Dessutom behöver Loppan blåsa ur systemet, och med en matte som haltar fram som en skadskjuten anka vill det till att hon kan blåsa ur sagda system på fria tassar. Alltså tog vi oss ut till heden i gott sällskap av syrran och Zoya som också trotsade det gråmulna.

Jag kan inte påstå att det känns som så himla mycket vinter, det där som huserar utomhus. Det är ändå stillsamt vackert i all sin gråa prakt. Hade jag fortfarande aspirerat på att måla akvarell hade jag väl blivit lyrisk och jamsat på om vått-i-vått för att inte säga grått-i-grått - men som det är nu nöjde jag mig med att prata på med syrran allt medan vovvarna rusade/promenerade runt på egen hand så att raggen fladdrade och det kan väl hända att det provsmakades på en eller annan komocka när inte matte hade ögonen med sig.

Jag älskar lilla Loppan varmt; men vissa av hennes vanor finner jag aningens äckliga får jag säga.

Sen åkte vi hem igen, leriga, blöta och med lungorna fulla av luft. Och - som sagt - vissa med lite koskit i magen.

Eftermiddagen har ägnats åt skidtittande, stickande, lite kalkylerande och nu blir det snart sparrissoppa och helstekt kotlettrad.

En grå, men utmärkt söndag får jag säga.

Grå lördag

Alltså, helgen inleddes på bästa sätt med sen solig fredag med någon extra timmes ledighet på eftermiddagen, för att sedan övergå i en synnerligen grå lördag. En sån där dag när man tittar ut genom fönstret och möts av åsynen av en grå gröt.

Fast nu kan jag ju ändå tycka att en gråmulen dag har sin egen tjusning (i all synnerhet om den inte kallar på hela tjocka släkten så att man får en hel bunke med gråmulna dagar, då får jag nog säga att den där första förtjusningen raskt går över).

Det blev ingen promenad ute på heden med Loppan, vilket nog är rätt bra eftersom jag har en vänsterfot som krånglar och gör sig löjlig, förmodligen för att jag har pga artros i högerknäet har snedbelastat den. Att jag sedan som grädde på moset går och vrickar vänsterfoten gör ju att en dag med stickning, vinsterstudion på tv och promenader mer i närområdet kändes som en bra plan.

Har man en bra plan, ja så ska man ju absolut sätta den i verket! Så det har tittats på när Charlotte Kalla och Markus Hellner kom trea, den Hostige Maken och jag vågade oss ut i dimman för att köpa rosor och ett skrivbordsunderlägg i läder, och det har tillbringats en del tid här där det har stickats på såväl lettiska som ugglevantar. Jag är så glad för mitt syrum, det rum som maken aldrig tröttnar på att kalla pigkammaren med ett pillemariskt leende. Syrum, pigkammare... spelar ingen roll, det är så skönt att ha ett rum där man kan koppla av och pyssla med garntåtar så mycket man vill.

Sen har vi haft skönhetssalong också, det har vi varje helg. Fast det är inte så mycket ansiktsmasker, massage och sånt, det är mer att kamma, rycka och borsta tänder. Jag har ju inte haft trimhund förut, så det är inte så att jag direkt vet vad jag gör men Loppan finner sig med sitt vanliga jämnmod i mitt fumlande. Därför tänkte jag nu göra som i veckotidningarna, lägga in en "före" och en "efter"bild. Observera särskilt bissingarna, de är alldeles nyborstade på den senare bilden. Lite fantasi får man ha för att se det, men hundrackaren vägrade att säga cheese och visa upp garnityret i ett glatt leende.

Ikväll skulle vi egentligen haft gäster, men i dessa virusbemängda tider så gick det som det gick; feber och halsont så maken och jag, vi får äta röding på egen hand. Det kan nog hända att maken löper ner i källaren och hämtar upp en vinflaska också det är ju ändå lördag menar jag.

Planen, den inbegrep egentligen inte att stryka skjortor, men det har jag faktiskt också gjort. Två. Till maken. Jag är en god (och något självbelåten) hustru.

Ständigt dessa val

Det är söndag eftermiddag. En bra söndag, ja en bra helg helt och hållet får jag nog säga. Bland annat hittade jag den gummiplopp som helt plötsligt saknades på mina hörlurar till mobilen. Hur jag än tänker kan jag inte komma på något finkänsligare sätt att meddela hur den hittades än att säga att Loppan bajsade ut den. Hel förvisso, men den ploppen kommer aldrig mer att sitta i mitt öra.

Sen har det ätits mat, stickats, och idag har Loppan och jag varit ute på Revinge hed med Susanne och Lisa som är 10 dagar äldre än Loppan men väger tre gånger så mycket. Å andra sidan väger jag mer än Susanne (fast förhoppningsvis inte tre gånger så mycket) så det kan ju jämna ut sig. Terriern och labradoren fräste runt i 190 i det kyliga solskenet i en och en halv timme så efter det har friden sänkt sig över hemmet. Det tar på krafterna att leka!

Men så är frågan; vad ska man sticka medan terriern tar sig en liten tupplur? Det finns ju de nya ugglevantarna som jag visst råkade lägga upp till, för man kan aldrig ha för många ugglevantar, det är min paroll! Och det är ju himla rolig stickning, det är det! (Tänk att det är JAG som säger det, jag som för ett drygt år sedan hävdade att tvåfärgsstickning och jag, det var totalt oförenliga storheter. Det var då det. Tur man är kvinna nog att inse sina misstag och ändra sig).

Sedan finns det ju det här... Samma strumpa som jag för ett litet tag sedan stickade om tån på, sedan Loppan visat ett alltför närgånget intresse för hur man stickar strumpor. Fast nu är det ju hälen, och den här gången är det faktiskt inte terrierterroristen som slagit till. Dessa strumpor är stickade i Onion sock, ett ullgarn förstärkt med nässelfiber och  hur trevligt det än är att slippa inslag med syntet så blir det inte lika hållbart. Vilket härmed har bevisats.

Denna häl är stickad som en istickshäl så det går ju att dra upp och göra om. Det gör det. Men hur inspirerande och kul är det på en skala? Eller förresten, glöm skalan, det är inte inspirerande alls! I all synnerhet som jag tänker att har ena hälen gått så går väl den andra så snart också. Jag kan ju sticka ett par nya färgglada strumpor till maken? Det uppskattar han säkert. Turkost eller så. Eller grått eller blått. Om han nu ska få vad han vill ha menar jag.

Vad som dock är inspirerande, det är den bok jag fick i julklapp. Kofteboken 2 av Lene Holm Samsoe och Liv Sandvik Jakobsen. (Fick och fick, det kan hända att jag köpte den själv. Fast maken lade in den, det gjorde han. Rätt ska ändå vara rätt). Den är knökafull av fina koftor i flerfärgsstickning. Och det kan ju hända att jag på senaste stickcaféet köpte ullgarn. Så nu är frågan; laga strumpor? Eller börja sticka kofta? Hm...

Mitt samvete går en hård kamp med sig själv. Ska maken behöva frysa om fossingarna, bara för att jag är så himla sugen på att sticka kofta till mig? Är det riktigt försvarbart? Sen så har vi ju ugglevantarna, och jag har ju faktiskt bara kommit till magen på första ugglan.

Än har jag inte givit in. Helt och  hållet i alla fall. Det är gastkramande spännande, det här!

Nu får väl ändå SAS skärpa sig!

Hade det inte varit för deras idiotiska regler (ja, jag tar bladet från munnen och säger som det är, och jag hade faktiskt kunnat använda ännu starkare uttryck utan att ta i för mycket) så hade jag fått tillbringa mycket längre tid med Hjärtegrynet igår.

Nu var det så här att Hjärtegrynets föräldrar skulle gå på disputation och därtill hörande doktorsmiddag, och självklart ville mormor och morfar passa Hjärtegrynet då! Fast mormor skulle ju till Stockholm på möte och hade bokat flyg hem som skulle landa kl 19. Hur kul är det, då Hjärtegrynet förmodligen skulle sova som en liten ängel när mormor ångade in genom dörren? Och vem tycker egentligen att det är en jättebra idé att lägga ett möte i Stockholm en fredagseftermiddag? Ja om man nu inte är stockholmare förstås. Det är man inte.

Syrran ryckte in (att rodda litet barn och ganska ung hund som måste ut med jämna mellanrum kan vara lite småsvettigt för en tämligen nybliven morfar) så medan jag mötte på passade de Hjärtegryn så det stod härliga till.

Sedan slutade mötet tidigare än planerat och vi tog oss ut till Arlanda. Till all lycka hade vi ombokningsbara biljetter och jag kastade mig som en panter över en SAS-personal och undrade om det fanns plats på det tidigare planet och kunde vi boka om? Här fanns ju en möjlighet att hinna med lite extra umgänge med litet barnbarn! Det fanns plats sa personen, och man fick boka om mot en avgift. - Men det måste vara en timme innan flyget går, och ni har bara 45 minuter. Så det går inte fortsatte denna fyrkantiga regelfascist.

Däremot fick vi gärna köpa nya biljetter till ett pris som närmade sig rövaraktiga proportioner. Alltså, är detta klokt? Det finns plats. Vi är villiga att betala en avgift för att boka om. Men det saknas 15 minuter? Tjyv- och rackarspel, det är vad jag vill kalla SAS metoder. Och då uttrycker jag mig som sagt väldigt hovsamt.

Till slut landade vi dock på Sturup och jag fräste iväg mot Lund, mot make och hund och syrran och Hjärtegrynet som sov i famnen på morfar.

Sen hade jag ändå tur, för Hjärtegrynet vaknade efter en stund och ville ha välling, och sen, ja sen bytte vi om till lussekattpyjamas och busade i mormor och morfars säng tills klockan var en bit efter 10. Jag har en svag misstanke att Hjärtegrynet egentligen skulle ha sovit då, men en av fördelarna med att vara mormor är att sånt kan man sätta sig över. Sen blev hon dock trött igen och då tyckte morfar att han skulle introducera Jönssonligan för henne. Jag var tveksam. Utsätta ett oskyldigt barn för Sickan & Co?! Är det inte att gå långt över anständighetens gräns? Det gick bra ändå är jag glad att kunna rapportera. Hjärtegrynet löste dilemmat på egen hand och sov sig igenom buskisen i morfars famn där han ligger och dricker svartvinbärssaft (så att ingen tror att han kolkar i sig rödvin i dricksglas med barnbarnet i famnen). Inte vår vanliga fredagsrutin - men väldigt mysigt!

Hipp hurra för Bamsefar som är så snäll och rar

Dagen började med sång. Ja-må-han-leva och allt det där. Dock ingen present, för det hade liksom inte hunnits med. Den lilla terrierflickan såg förundrad ut när matte dånade igång, att matte sjunger på morgonen i högan sky är hon inte van vid. Fölsegrisen och jag är å andra sidan inte van vid att husets hund är tyst när det skrålas; Huliganen hade ju mycket vältaliga åsikter om sådana tilltag.

Terrierflickan var som sagt tyst, men hämnades genom att tugga på en av mattes nystickade vardagsvantar (som tur var inte den lettiska i fyra färger stickade på 2:or - då hade matte blivit en liten våt pöl av förtvivlan. Som det nu var hotade hon bara att sälja Loppan på fläcken, för att sedan bli så till sig av tanken på ett terrierfritt hem att hon var tvungen att tvångsgosa hunden ett bra tag för att komma över denna sorgliga tanke).

Alltså; ingen present men däremot ett besök på en av Lunds bästa restauranger; Mat och Destillat. Rekommenderas varmt!

Det blev bubbel och ryggbiffar och någon intrikat del av iberiska grisar som jag just nu glömt namnet på; spanskt vin till maken och en chianti till mig. Och sedan en söt bordeaux till blodapelsinsorbeten. Värre kunde man ha det!

Sedan traskade vi hem genom Lundagård där fullmånen sken över Kungshuset och Domkyrkan var så där lite lagom upplyst. Hem till Loppan som tillbringat kvällen hemma hos bostadsföreningens ordförande, närmare bestämt i hennes knä. Alla var således mycket nöjda med kvällen! Möjligen med undantag av den iberiska grisen som blev uppäten.

One of those days

Alltså, ibland är det bara så att man vaknar och allt känns lite olustigt. Det har varit en väldigt bra helg hittills, att få några extradagar ledigt är ju definitivt ett plus! Det har varit mat och vin och stickning och hund och Tour de Ski, fika med syrran, sol och snö.

Men nu är det grått. Halt och grått. Både ute och lite i sinnet. Jag har stickat kattvantarna färdigt och alla katter är på rätt håll, tummarna sitter där de ska och färgerna är inte spegelvända. Det är märkligt hur mycket bättre stickat blir när man tvättat det, maskorna jämnar ut sig och det ser så mycket färdigare ut.

Sen har vi städat ut julen idag. För det mesta brukar jag bli väldigt rastlös och vill hiva ut allt ganska snart, men i år har jag gillat att ha granen ståendes. Den har också trivts och sköt ljusgröna skott omkring sig så vi kunde kanske fått en hel granskog i vardagsrummet om vi haft tålamod? Fast idag var det ändå dags och alla kulor och änglar och fåglar och glitter är numera nedpackade i väntan på nästa jul. Trollpilen hade också börjat gro, det hade kunnat bli rena djungeln härinne!

Sen kom Stina Nilsson trea efter en heroisk insats uppför sista backen, det var så nagelbitande spännande att jag fick gömma mig bakom stickningen! Det var väldigt roligt, men ändå hade jag fortfarande den där olustkänslan i kroppen.

Då finns det bara en sak att göra; baka. Så jag bakade muffins med hallon och vit choklad - och förvisso gick någon lite sönder (som sagt, det är en sån dag) men de flesta blev fina och det för bli en fika strax när herrarna ska stånka sig uppför backen. De hade nog också hellre suttit i soffan och krängt muffins än plågat sig på det viset.

Datorn behagade tycka att den inte hade internetanslutning och sen bara tuggade den på; runt, runt. Nu är den dock igång igen så jag får passa på att blogga medan den är på det humöret.

Lilla Loppan har just kissat på köksgolvet. Det går ganska bra med rumsrenheten får jag säga, men ibland blir det bakslag. Idag blev det det. Jag skulle bara vänta på att muffinsen blev klara, sen skulle vi ut i det gråa och halkiga.

Jaja, det är så det är. Hon är så himla söt ändå, och nu är granen ute, muffinsen ska snart provsmakas och det kunde varit värre, det kunde det. Och  när jag tänker på att det kunde ju varit jag som skulle plåga mig uppför backen med skidor på fötterna (eller ännu värre; åkt utför) ja då känns livet ju helt plötsligt som en solskensdans! Tack gode gud att jag slipper åka skidor!