När man får efterlängtat besök

Ända  sedan vi var och besökte Sue och Mark i England förra året har vi pratat om att de skulle besöka oss. Okej, vi har inte så många stately homes, men vi har ju spettekaka och Nils Holgersson (för att inte glömma gåsen) så lite att titta på finns det ju ändå.

Nu var det äntligen dags! I måndags kväll damp de ner på Kastrup och efter en natts stärkande sömn började sightseeingen. Vissa av oss började tidigare, de av oss som har lättare att kliva upp på morgonkulan. Så damerna i sällskapet, dvs Sue, Indy och jag inledde med att åka ut till heden för att morgonspankulera. Fast först inledde vi med ett morgondopp. Vissa av oss.

När alla sedan hade blivit blöta eftersom någon envisades med att ruska av sig vattnet på samtliga i sällskapet traskade vi ut på heden. Där blev vi också blöta eftersom gräset var fullt av dagg, men vem bryr sig om blöta fötter när man har massor att prata om?

Sen drog vi oss tillbaka till Lund och eftersom övriga i sällskapet nu sagt farväl till Jon Blund traskade vi ut för att se Lund - och var börjar man väl bättre än i Botan? Blommor, blader, fika vid dammen, vaktlar i växthuset och praktfulla blommor, vad mer kan  man önska sig?

Vissa blommor är så tjusiga att man känner sig som en liten grå mus från landet i jämförelse, andra plantor är liksom så skruttiga och skrafsiga att man nästan vill klappa dem på huvudet och sucka medlidande. Fast då ska man veta att den där risbusken längst ner, den är ett Oerhört Sällsynt Träd så man ska faktiskt baxna av förtjusning och nästan stå i givakt när man ser det. Märkligt det där med blommor och blad får jag säga.

Man kan ju bli hungrig av mindre så mer mat stod på agendan, nämligen en svensk kräftskiva! Planen var att pynta rejält, men det där gamla lyktorna på vinden, de hade lite väl många år på nacken så det blev en eller annan fjuttig liten lampa... men å andra sidan blev det kantarelltoast, havskräftor och västerbottenpaj, öl och snaps. Och visor! Vi sjöng så att inget öga var torrt och Sue dokumenterade det hela med sin mobil. Jag har dock strängeligen förbjudit henne att publicera detta skakade dokument på något som helst socialt media, vi vill ju inte skrämma hästar i sken direkt.

Såvitt jag förstår äter man inte kräftor på detta vis i England, men våra gäster grep sig frejdigt verket an med god aptit och öppet sinne.

Äntligen blev det en sådan sommarkväll när man kan sitta ute utan att frysa öronen av sig. Faktum är att det blivit tämligen varmt och soligt, nästan lite tryckande, så dan därpå slog vi två flugor i en smäll och åkte till sydkusten för att titta på Ale stenar; lite havsfläktar skulle friska upp tänkte vi. Fast det var väldigt stilla och varmt, men det är alltid en speciell stämning där när man kommer upp högt ovanför vattnet och strosar runt bland får, fåglar och stenar under en klarblå himmel. Vissa ville mer än gärna springa lös och jaga får, men fick nöja sig med att njutningsfullt rulla i fårskit i stället, så hon var nog rätt så nöjd ändå.

Det är väldigt behagligt det där med att ha en extra semestervecka så här i slutet av sommaren och i behagligt tempo njuta av lite sightseeing i gott sällskap. Grundligt bortskämda har vi också blivit, med fina presenter som trädgårdstomte till exempel... Loppan fick en boll och blev överlycklig, så pass överlycklig att bollen is no more. It's as dead as a dodo. Men rolig så länge den varade, det var den!

Man ska inte ropa hej

Där sitter jag och skriver så trosvisst och förhoppningsfullt om att jag ska gå till frisören och bli av med risbusken och man hinner inte mycket mer än trycka på "publicera" så ringer telefonen och en röst säger "hej det är från frisören". Man inser att de ringer knappast för att tala om att man är deras jubileumskund och att man ska få klippningen gratis och nä, så är det ju inte. Alltså har jag fortfarande en katastrofzon på huvudknoppen.

Då får man lugna själen med andra saker; som att plocka lite björnbär och göra marmelad med björnbär, äpple, kanel och timjan.

Ibland slår jag på stort och hivar i lite portvin i marmeladen också, även om det inte står i receptet.

- Står det inte i receptet?! säger maken då och hyperventilerar lite, för han är ju av tron att recept ska följas till punkt och pricka.

- ja, vadådå?!, svarar jag som är av en mycket mer anarkistisk läggning, i alla fall när det gäller recept får jag kanske tillägga. Alltså, vad skulle inte bli bättre med en skvätt portvin? Nu har jag inget portvin så då får man klara sig utan.

Det gick bra det med, kan jag meddela nu när marmeladen är kvalitetstestad och befunnen god. Så nu har vi fyra burkar med o-anarkistisk björnbärsmarmelad och det är ju inte så  illa. Även om vi dessutom har en riskbuske till hår.

Fryntlig fredag

Vips så var det fredag och trots att man vaknar med ryggvärk och knävärk och går som en ostbåge så visar humörbarometern på solsken i sinne. Det är fredag som sagt. Senare ikväll är ett frisörbesök inbokat och förhoppningsvis ska den katastrofzon som håret utgör tuktas och rätas in i ledet.

Naturen visar upp spetsformationer som slår vilken spetsstickning som helst och där inga maskor tappas - ett saligt tillstånd som vilken stickerska som helst kan blir grön av avund över.

Snart är det en semestervecka och besök och utflykter och mat och prat och lek med den lilla terriern som väntar.

Igår var det företagets årliga bouleturnering. Kloten for som popcorn över Stadsparksgångarna och lagens kämpaglöd lyste upp skymningen. Det är spännande att spela boule i Stadsparken. Ett år dök en skata ner och snodde åt sig lillen, i år var det en liten flicka som med beslutsamhet i ögonen kastade sig fram för att sno åt sig ett klot medan henne föräldrar tjoade "nej!  låt det ligga!" efter henne. Råkorna stjäl chips, reglerna tjafsas om, det mäts,  häcklas och hejas i allsköns samförstånd. Till slut korades en vinnare. Ett lag kom sist, och någon ska ju göra det, är man en schysst och snäll kollega så ser man ju till att andra slipper nesan att vara jumbo. Jag är schysst och snäll (om än med hår som en risbuske - ett tag till).

Så själen morrar inte det minsta idag, idag är den fryntlig och blid och totalt omorrig.

Dagar med morr

Vissa dagar är bara sådana. Man vaknar är på dåligt humör redan från början.
Håret har passerat bad-hair-day med råge och närmar sig total-katastrof-område med stormsteg.

Termometern visar på 10 svala grader och dimman hänger i luften på morgonpromenaden medan man känner den omisstagliga aningen om en annalkande höst hånskratta en i nacken, ungefär som att "trodde du det skulle bli sommar i år också? Va? Ha!".

Man har tappat en massa maskor i en stickning som man lite försiktigt trodde skulle närma sig sin fullbordan.

Vågen hånskrattar också och vägrar att röra sig neråt trots att man ätit på ett synnerligen präktigt sätt den senaste tiden. Däremot kastar den sig med ett jubelrop mot hittills oanade höjder bara man så mycket som tänker på en kanelbulle.

Knäet värker på ett högst osolidariskt sätt trots att jag samvetsgrant böjt och stretchat och balanserat och haft mig så att sjukgymnasten skulle ha jublat av fröjd om hon sett det.

Vissa dagar är liksom av sekunda kvalitet redan från början och det känns nästan hopplöst att försöka stå emot. Lika bra att kasta in handduken med en gång och inse att den här dagen, den är körd som dag betraktat.

Men även morriga dagar går över. Man kan plocka in sensommarblommor från trädgården och som en liten oväntad bonus spottar vädret upp sig och det blir, kanske inte varmt direkt, men ändå soligt nog för att ha en av sommarens alltför få grillkvällar. Till all lycka hittar man lite vildsvinsstek i frysen, det finns tomater och potatis och basilika och man gör tabberas på creme fraiche och andra rester i kylskåpet och gör en sås på den med en skvätt majonnäs, vitlök och persilja.

 Sen sitter man där med maken och Loppan och äter och tar ett glas vin och känner lite försiktigt efter; har det vänt? Börjar livsandarna återvända? Och ja, det gör de nog kan man konstatera.
Loppan, som fortfarande inte får mat vid bordet, har inte gett upp hoppet utan tigger skamlöst ändå - och varför skulle hon inte det? Rätt vad det är så är matten glömsk och senil och stoppar vildsvin i Loppans mun tänker Loppan förhoppningsfullt. Men inte än, än är matten (någorlunda) vid sina sinnens fulla bruk och äter snålt upp allt vildsvinet själv.

Bland grönsaker och kardemummabullar

Allting gå ju i perioder; ibland tar man massor av foton av rosor, t'exempel. Sen är det Grynet som ska fotograferas. Eller hunden. Rätt många bilder på både Gryn och hundar har det ju blivit genom åren. Ett eller annat semesterfoto också där det figurerat både glass och vinglas och fönster (jag har ju en viss svaghet för gamla fönster, dock ska man inte tolka detta som att jag tycker om att putsa fönster. Det gör jag inte). Jag tycker det är kul med foton, och jag gillar att fotografera även om jag nogsamt undviker att lära mig saker om ISO och skärpedjup och slutartider och sånt; - spontant ska de' va'! utropar jag och maskerar på så sätt min lättja.

Men emellanåt blir jag ännu latare och det blir bara mobilbilder i bloggen och det känns ju lite småtrist. En skärpning får det bli!

Innan denna skärpning har infunnit sig så kan man ju då roa sig med att se om det finns något som helst att ha på bild här i bloggen som döljer sig i sagda mobil?

Ett foto som maken tog med sin mobilkamera och sedan delat med mig (och det tog ett tag innan jag liksom fick snurr på hur jag hittade den bland mina googlefoton kan jag ju säga). Denna bild den föreställer alltså yours truly som är på torget för att handla grönsaker. Att bo nära torget, det är minsann en bonus med att bo inne i stan. Man känner sig så sund och präktig på något vis när man strosar runt där bland grönkål och morötter och väljer och funderar. En eller annan ros har också fått  följa med hem.

Observera också min tjusiga gröna Hinzaväska som jag nyligen köpt för att ha till stickväska när stickcaféet drar igång igen. Nu är det ju en multitaskande väska kan man säga, för den funkar lika bra att ha grönsaker i. Den observante ser nog också att man även kan köpa surdegsbaguetter och transportera i sin perstorpskasse som de ju hette på då när det begav sig. Här tänker vi utanför boxen minsann.

Vad har jag mer för fängslande bilder i min mobil, undrar man såklart. Tja, så här ser jag ut när jag böjer mig ner för att fotografera rabatterna i Botan som nu börjar prunka i höstiga rödgula färger och råkar komma åt selfieknappen. Loppan tycker jag är fjollig och låtsas som att hon inte alls hör ihop med tanten som står dubbelvikt över rabatten.

 Sen kan det ju hända att det finns ett eller annat foto på Loppan. Något annat vore ju inte möjligt när man är så söt och raggig och skuttig liksom.

Och något enstaka foto på Grynet. Hon är inte så värst raggig, men söt och skuttig så det räcker och blir över.

Lite sånt har jag i min mobil. Men det får nog ändå bli lite mer seriöst fotograferande ändå känner jag, för nu känner jag att jag saknar min kamera. Det kan ju hända att det blir väldigt många tillfällen här inom den närmaste tiden, för snart får vi englandsbesök minsann! Och då vill vi ju visa lite av vad Skåne har att erbjuda. Förutom kardemummabullar som är en nog så viktig ingrediens och som vi inte kan hoppa över den här gången heller.

Att komma till insikt om sig själv

 Jag har alltid sagt att jag är ingen samlarmänniska. Maken, han samlar på böcker och emellanåt insekter och annat som får folk att se förbluffade ut, men jag är en rationell person som inte samlar på frimärken och mortlar och sånt. Ja, jo, en eller annan handväska har jag väl... men det är ju nyttosaker och då räknas det inte.

Så jag går där och myser självbelåtet och hävdar som sagt att maken är den som säger den-gamla-prylen-kan-vi-inte-kasta-för-man-vet-aldrig-när-den-behövs medan jag är den som hojtar ut-me'-skiten-vi-kommer-ändå-aldrig-att-hitta-den-om-den-mot-all-förmodan-skulle-behövas.

I denna tro har jag levt ända tills jag häromdagen städade i mitt garnskåp... Då har jag ändå ett rätt så modest garnskåp tycker jag, med gott om luft och plats för handarbetsböcker och lite tyg och sådär. När jag plockat ut allt garn och lagt det på skrivbordet för att sortera efter kvalitet insåg jag att jag a) behöver inte mer garn. Inte på ett långt tag. samt b) kan ägna mig åt att sticka randiga strumpor intill tidens ände genom att utnyttja de strumpgarner jag har samt c) att det där med att jag inte skulle köpa mer garn känns som en ren utopi.

Jag tycker ändå att det är ett ganska harmlöst samlande. Jag kunde tillhört Cosa Nostra och samlat på avhuggna huvuden från andra mafiosos. Eller så kunde jag samlat på droger och fått smyga runt med nerdragen slokhatt längs husväggarna. Jag kunde ha samlat på pirayor. Eller krokodiler. Och i skenet från det så tycker jag nog att ett antal meter garntåtar är en piss i Mississippi.

Om man ska helt transparent och ärlig och allt sånt som visar vilken fin och rekorderlig människa man är så kan jag väl också passa på att säga att detta är inte allt garn jag har. Nejnej, det finns ju ett eller annat nystan som ligger i projektpåsar också i väntan på att de där WIP:sen ska transformeras likt fjärilar ur puppan till strålande FO:sar.

Lite grann sådär från ovan

Jag är så glad över den lilla trädgårdsplätten vi har till vår lägenhet. Att ha 64 kvadratmetrar som är våra där vi har våra rabatter, vårt äppleträd, våra möbler och vår grill - det är verkligen lyxigt när man bor mitt inne i stan och det fyller mitt behov att ha trädgård och få peta lite i jorden emellanåt.

Ibland behöver man dock bara få lite luft och orkar kanske inte ta sig nerför alla trapporna och släpa ut alla dynor om man bara har en stund över för en kopp te och några varv på stickningen. Det är då det är så skönt att ha en balkong dit man bara kan galoppera ut en stund i stundens invigelse. Okej, man galopperar kanske inte så långt för balkongen är liten och trång, men det finns stolar, det finns ett litet bord, det finns pelargoner och utsikt och vad mer kan man begära? Man kan sitta där och se tornflygarna göra luftakrobatik över innergården, eller höra duvorna stånka sig fram genom luften, flapp-flapp-flapp. Alltså, hur kan duvor flyga med den kroppsformen och farten? Jag är inte så imponerad av duvor, faktiskt.

Häromdagen blev jag dock vettskrämd av en duva. Ja det låter konstigt, hur kan en macho Huligan- och Loppamatte låta sig skrämmas av en duva, typ?! Man baxnar. Men när man sitter där i allsköns ro med maken och tittar ut över skymningen och pratar och har det bra, och det plötsligt dyker upp en flappande duva precis framför nyllet på en (ja balkongen är liten), som kommer nedifrån och nog tänkte sig att placera sin feta rumpa på vårt balkongräcke, ja jag skrek jag iiihhhh när duvan plötsligt materialiserade sig ovanför balkongskyddet. Duvan blev lika rädd och försvann snabbt som attan, förmodligen hem för att berätta för de andra duvorna om den scary tant som satt där och pep på en balkong.

Men när man inte har skrämmande duvupplevelser så är jag så glad för vår lilla balkong. Planerna är att så småningom få gjort nya och större balkonger och det blir fint. Men tills dess får man klämma in sig med skohorn och sedan sitta där och titta ut över hustaken med sitt te och sin stickning. Ibland uppgraderar man konceptet och tar sig ett glas vin och lite choklad och det funkar också fint.