När man är lite ordentlig av sig

Vi har numera ett fungerande kök! Med bänkskiva! Diskho! Rinnande vatten! Spis! - alltså, vad mer kan man önska sig? Okej, lite kakling och fogning och elarbeten återstår. Några hyllor till ska upp - men det är ju faktiskt småsaker när man inser att nu, nu står inget emellan mig och matlagning och bakning. Till och med två paket jäst har jag lyckats köpa. Ren och skär lycka för 6 kronor, det är minsann billigt det. Så inom kort ska det bakas kardemumma och kanelbullar här, det är också lycka.

Med alla nya ugnar och apparater och sånt som installeras följer ju diverse manualer. Det är minsann inte bara att vrida på ett vred och sätta igång. Vissa kan man till och med koppla in på sitt nätverk och de ska kunna kommunicera med varandra. De sidorna hoppade jag över, så lite digitalt som möjligt, det är mitt rättesnöre.

Diskmaskin har vi också. En liten, men förhoppningsvis naggande god. Jag läste och ställde in hårdhetsgrad på vatten och sen hur man fyller på salt och att man därefter skulle köra ett program med tom maskin. Jag är en ordentlig figur, så jag gjorde som det stod. Först därefter, när programmet var klart, när jag öppnade luckan insåg jag att jahaja, jag hade diskat förpackningen med diskmedelstabletter som följt med och som låg i den övre korgen. Så nu har vi synnerligen rena diskmedelstabletter också, man ska vara renlig av sig i dessa epidemitider. Allra märkligast var nog ändå att de faktiskt hade klarat sig torrskodda, om man nu kan säga det om tabletter.

Efter väl förättat värv kände jag då att näe, nu orkar jag inte läsa fler manualer - så då parkerade jag mig ute i trädgården med lite kaffe och en stickning.

Nu är det snart dags att gå och laga lite laxlasagne i min nya ugn. Hoppas den blir god!

Loppan är spårhund

Igår var vi på kurs, Loppan och jag. Knypplingskursen är inställd för närvarande, liksom många andra kurser antar jag. Men när vi tränar nosework är det business as usual - vi är ju inte så många i gruppen, och är ute hela tiden och var och en tränar ju sin hund. Skönt, tycker både Loppan och jag som behöver stimuleras och tränas. I alla fall matte, Loppan kan ju det här.

Igår fick vi gå en lång bana i varierande miljöer utan att veta hur många dofter som var utplacerade. Det tar på krafterna att koncentrera sig så länge, Loppan med att sniffa, matte med att försöka läsa av den lilla rufsiga terriern. Loppan gick ut med stor frenesi och inledde starkt med att markera ett hydrolat i en grenklyka och sen ett i ett rör. Beröm och godis av matte, som i vanlig ordning tycker att hennes hund är bäst i världen och inte har något som helst emot att jubla och trycka godis i terrierkäften, en ordning vi båda är mycket bekväma i. Sen kom vi till en bil. Då ville Loppan dra iväg? "Stopp och belägg, nu gör vi det här systematiskt" sa matte som ibland är onödigt fyrkantig i sitt tänkande. Loppan suckade inombords, gjorde en loop kring bilen och markerade vid ett däck. Sen försökte hon återigen dra iväg mot en soptunna men då hade matten siktet inställt mot att en hög med bräder och däck och släpade raskt iväg med Loppan utan att bry sig ett dugg om några soptunnor som liksom inte fanns i mattes värld. Loppan suckade inombords och tänkte förmodligen att här var matte tämligen korkad och nu gällde det att vara extratydlig. När vi kom till däcken nöjde hon sig därför inte med att stå utanför och markera ner i ett däck utan prånglade med viss möda ner hela sin tämligen långa kropp i ett av däcken och markerade på ett Synnerligen Tydligt Sätt som inte ens matte kunde missa att här, här fanns det en doft. Och matte må vara lite lätt tjockskallig, men inte ens hon kunde missta sig på En Terrier Som Markerar så det regnade lite mer godisar i det uppfordrande gapet.

Sen hittade Loppan dofter bakom kompostgaller, vid ett hopphinder och under några väskor och så vidare. Sista doften hittade hon men markerade inte jättetydligt, så den missade vi. Men av 11 dofter hittade hon glasklart 10 och den 11 lite lagom sådär och då var hon rätt trött. Matte hittade att Loppan hittade 9 eftersom ju matte behöver lita lite mer på sin hund och inte tänka "soptunna? Äsch här finns inget, vi går vidare". Så Loppan fick med utmärkt beröm godkänd och matte får väl ta och kamma sig och skärpa till sig till nästa gång.

Roligt hade vi, och sen avslutade vi med en promenad ute i naturen där solen sken och man kunde låtsas att det där med corona, det är nog mest en dålig dröm.

Keep calm and carry on...

...ja med vadå, undrar man. Tillvaron känns onekligen märklig nu, med alla förändringar som på så kort tid sköljt över världen. Än så länge har vi inte drabbats av de värsta inskränkningarna i vårt dagliga liv, även om det gapar väldigt tomt i hyllan där jästen ska befinna sig. Man går liksom och väntar - ska vi hamna i karantän? Kommer vi att få gå ut? När peaker corona just hos oss?

Just då känns det ju som ett tämligen världsligt, men dock, problem att maken och jag och Loppan sitter med ett halvfärdigt kök utan vatten, spis och bänkskiva. Det kommer att bli fint, men jag kommer också att bli väldigt glad när ovannämnda funktioner är på plats. Känns ganska väsentliga i ett kök. Men än så länge diskar vi på toaletten, äter färdigmat och mackor och det går ju det med. Senaste budet är att skivan (och därmed vask och spis) kommer på plats på fredag morgon. Luttrad som jag är ropar jag inte hej och hoppar över några bäckar, vare sig före eller efter hejet. Ett litet mentalt och stillasittande hopp hyser jag dock..

Under tiden kan man ju ändå njuta av det som är njutbart. Det soliga vädret som äntligen kommit, och att utemöblerna kommit fram ur vinterdvalan och att säsongens första kaffe i trädgården har avsmakats.

Loppan och jag, vi tar soliga promenader i Botan och njuter av blomprakten - i alla fall jag. Loppan är mest intresserad av ekorrarna. En obesvarad kärlek. Sen går vi hem igen, och jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett välfyllt garnskåp, ett antal hobbies som man kan ägna sig åt nu när man inte ska socialisera så mycket och dessutom ligger det två chokladkakor i skafferielådorna. Jojo, ska man hamstra, så förstår jag verkligen inte varför man prioriterar toapapper före choklad?

Stickar gör jag ju, och jag har varit okarakteristiskt monogam i mitt stickande på sistone. Jag håller på med bården på min Rams and Yowes och är numera uppe i dryga 900 maskor per varv - så det tar en stund att ta sig runt. Inte så mycket sprint, mer maraton. Jag tycker mycket om att sticka på filten, det är så många minnen från Shetland som ryms här plus att det alltid är en lisa för själen att hålla på med rejält ullgarn!

Men innan jag kom så långt var det ju det läskiga momentet med att klippa steeken. Nu har jag ju gjort det ett antal gånger när jag stickat koftor, men aldrig på ett sånt här projekt där jag redan lagt så många timmar och där jag skulle gråtit blod om något gått fel. Jag virkade och klippte - och sen sydde jag steeken på maskin också. Lika bra att ha både hängslor och livrem tänkte jag. Annars kan jag vara litet mer hoppsan-hejsan av mig, men inte nu. Här gällde det att vara försiktig! Bården stickas i alla de nio naturfärger som ingår och ska vara dubbel, så själva steeken kommer att döljas. Däremot kommer man att se baksidan av filten - ja om man nu är så korkad att man väljer att ha den sidan upp alltså. Och då är det ju bra att den är ganska prydlig ändå tycker jag. Nu ska man måhända inte sitta här och skryta över sina egna (stickade) baksidor, men vem ska hindra mig? Nä just det.

Så det är väl lite så vi har det i dessa corona-tider. Stickar. Äter choklad. Längtar efter en bänkskiva och klappar på hunden. Kan man nu bara lägga vantarna på ett paket jäst också, så att man kan baka de där kanelbullarna som var min plan att göra som första grej när köket var klart vore det ju fint. Men annars bli det bra ändå. Det finns många saker att glädja sig åt här i livet.

Inte direkt business as usual

En månad sedan jag bloggade - och livet ter sig onekligen synnerligen annorlunda mot när jag senast satt här och hamrade loss på tangenterna.

Anledningen till att frånvaron är att jag varit just det - frånvarande alltså. Köksrenoveringen drog igång och maken och jag drog vår kos från kaos och oreda. Till en annan sorts kaos, men av så mycket trevligare slag! Vi har bott hos dottern och svärsonen och Grynet och Pyret! Det har varit halsfluss och nattningar och gemensamma middagar och lek i trädgården och somliga har fått sova i både soffan och sängen och tyckt att det var en förträfflig ordning!

Men någon riktig ordning och reda har det inte varit med mormor - märkligt få foton har tagits, men några finns det ändå.

Av Grynet som hade halsfluss och hängde med mormor och som fick tag på ett ark med klistermärken - och vem var det som sa att klistermärken bara ska sättas på papper? Sån inskränkthet fnyser vi åt!

En annan dag var det Pyret som var hemma och då passade vi på att ha lite vårfejande i trädgården. Det är möjligt att det hade gått fortare utan Loppans och Pyrets hjälp - men hade det varit lika roligt? Jag tvivlar.

Vi har också gjort en empirisk studie av hur många hårklämmor som ryms på en 2-åring. 13, kom vi fram till.

För några veckor sedan drog ätteläggarna och ättlingarna (kan det heta så? Det kan det väl?) till Sälen. Det var innan Corona slog till med full kraft och jag tycker det är så skönt att de fick lite vinterväder och snölek och att Grynet fick ta de första skidtagen i skidåkandets ädla konst. Mormor är hopplöst dålig på det där med att åka skidor. Utför och halt och svänga? Hu! säger mormor och ryser, kruka som hon är. Men jag tycker ändå att det ser väldigt härligt ut med lite vinterväder.

Medan de var borta passade jag på att plantera lite penséer - snö på ena stället, vår på andra. Mycket mindre halt och brant, mer mormorsanpassat med andra ord.

Och vips! så fyllde Grynet 4 år. 4. Fyra. Är det klokt, det?! Vi samlades alla i sängen och öppnade paket och sjöng så att inget öga var torrt. Loppan fick slita i paketpapper så hon var nöjd hon med, trots att  hon inte fick skinkmacka.

Och sen blev det kalas såklart! Tyvärr med lite decimerat antal besökare eftersom det eländiga Coronan härjar, men det blev muffis och tårta och (mer eller mindre) skönsång och jättegod mat och jag tror att den nyblivna 4-åringen var rätt nöjd ändå.

Sen flyttade mormor och morfar hem igen. Till ett kök som saknar bänkskiva och vask och spis, men som har en vinkyl och det klarar man sig ju en stund på trots allt.

Och nu, nu är jag förhoppningsvis på banan igen med bloggandet. Man lär behöva sysselsättning framöver om man ska hålla sig lite isolerad. Dock har jag ett välfyllt garnskåp, en lurvig hund och en kramvänlig man så jag klarar mig nog.