...ja med vadå, undrar man. Tillvaron känns onekligen märklig nu, med alla förändringar som på så kort tid sköljt över världen. Än så länge har vi inte drabbats av de värsta inskränkningarna i vårt dagliga liv, även om det gapar väldigt tomt i hyllan där jästen ska befinna sig. Man går liksom och väntar - ska vi hamna i karantän? Kommer vi att få gå ut? När peaker corona just hos oss?
Just då känns det ju som ett tämligen världsligt, men dock, problem att maken och jag och Loppan sitter med ett halvfärdigt kök utan vatten, spis och bänkskiva. Det kommer att bli fint, men jag kommer också att bli väldigt glad när ovannämnda funktioner är på plats. Känns ganska väsentliga i ett kök. Men än så länge diskar vi på toaletten, äter färdigmat och mackor och det går ju det med. Senaste budet är att skivan (och därmed vask och spis) kommer på plats på fredag morgon. Luttrad som jag är ropar jag inte hej och hoppar över några bäckar, vare sig före eller efter hejet. Ett litet mentalt och stillasittande hopp hyser jag dock..
Under tiden kan man ju ändå njuta av det som är njutbart. Det soliga vädret som äntligen kommit, och att utemöblerna kommit fram ur vinterdvalan och att säsongens första kaffe i trädgården har avsmakats.
Loppan och jag, vi tar soliga promenader i Botan och njuter av blomprakten - i alla fall jag. Loppan är mest intresserad av ekorrarna. En obesvarad kärlek. Sen går vi hem igen, och jag tänker att jag är lyckligt lottad som har ett välfyllt garnskåp, ett antal hobbies som man kan ägna sig åt nu när man inte ska socialisera så mycket och dessutom ligger det två chokladkakor i skafferielådorna. Jojo, ska man hamstra, så förstår jag verkligen inte varför man prioriterar toapapper före choklad?
Stickar gör jag ju, och jag har varit okarakteristiskt monogam i mitt stickande på sistone. Jag håller på med bården på min Rams and Yowes och är numera uppe i dryga 900 maskor per varv - så det tar en stund att ta sig runt. Inte så mycket sprint, mer maraton. Jag tycker mycket om att sticka på filten, det är så många minnen från Shetland som ryms här plus att det alltid är en lisa för själen att hålla på med rejält ullgarn!
Men innan jag kom så långt var det ju det läskiga momentet med att klippa steeken. Nu har jag ju gjort det ett antal gånger när jag stickat koftor, men aldrig på ett sånt här projekt där jag redan lagt så många timmar och där jag skulle gråtit blod om något gått fel. Jag virkade och klippte - och sen sydde jag steeken på maskin också. Lika bra att ha både hängslor och livrem tänkte jag. Annars kan jag vara litet mer hoppsan-hejsan av mig, men inte nu. Här gällde det att vara försiktig! Bården stickas i alla de nio naturfärger som ingår och ska vara dubbel, så själva steeken kommer att döljas. Däremot kommer man att se baksidan av filten - ja om man nu är så korkad att man väljer att ha den sidan upp alltså. Och då är det ju bra att den är ganska prydlig ändå tycker jag. Nu ska man måhända inte sitta här och skryta över sina egna (stickade) baksidor, men vem ska hindra mig? Nä just det.
Så det är väl lite så vi har det i dessa corona-tider. Stickar. Äter choklad. Längtar efter en bänkskiva och klappar på hunden. Kan man nu bara lägga vantarna på ett paket jäst också, så att man kan baka de där kanelbullarna som var min plan att göra som första grej när köket var klart vore det ju fint. Men annars bli det bra ändå. Det finns många saker att glädja sig åt här i livet.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.