Det är kontrasterna som gör det

Sommar, det är härligt det! Livet blir så rikt och innehållsrikt och det beror väl inte enbart på att man har så himla många fler ljusa timmar att fylla, nej det blir helt plötsligt som ett Kinderegg, fast fyllt med så många fler och bättre saker än små plastmojänger som man i ärlighetens namn ändå inte vill ha. Ena dan står man böjd över rabatten och drar upp kirskål så att man får en lerinpackning alldeles gratis och på köpet. Andra dagar strosar man runt i Botan med Loppeloppan och spanar efter ekorrar.

Ekorrar, det är luriga varelser. De skuttar runt frestande nära, men vips! när Loppan tänker att "nu äntligen!" ja då fräser de iväg upp i ett träd och sitter där och tjattrar retfullt. Loppan ger dock inte upp hoppet utan tänker att en dag, då är det minsann hon som är snabbast. Matte tror ju inte det, men vill inte vara den som lägger lök på laxen.

Andra dagar, när solen gassar och man grips av rena rama semesterkänslan tycker matte att nu får vi lämna kirskål och ekorrar åt sitt öde för en stund, nu traskar vi bort till Grand och sitter på deras uteservering och känner oss som vore vi i sydligare nejder. Kan vi inte resa till sydligare nejder, ja då får de ju helt enkelt komma hit.

Först när vi kommer dit så möts vi av en trevlig (och fransk, bara det sätter ju sprätt på det där sydliga så det står härliga till), servitör som hälsar oss välkomna, men sen inte är säker på om Loppan är välkommen. - Du med mig skämta aprillo! säger jag då och ser förvånad ut. Loppan är ju en snäll och rar vovve som inte är den som tittar för djupt i glaset och sen beter sig illa så varför skulle inte hon pryda den bästa uteservering? Servitören inser ju detta, och ilar raskt in och frågar och visst är Loppan välkommen! Så där sitter vi och tittar ut över fontäner och grönska på Bantorget, vi ser Världen passera förbi (i alla fall den del som befinner sig i Lund), dricker vårt vin och känner oss tämligen avslappnade.

Vi dricker pinot grigio, Loppan dricker vatten och solen den gassar. Uteserveringen som var ganska tom när vi kom fylls raskt upp - såklart det lockar att slå sig ner i solen på ett så hundvänligt ställe! Loppan ligger snällt under stolen ända tills Maria promenerar förbi, då rusar hon fram och inhöstar en klapp och folk ler så vänligt och tänker nog att det är ju en väldans rar och raggig vovve, det där.

Det är ju det jag säger, livet blir så mycket bättre med hund.

I denna ljuva sommartid

Livet, det är så mycket enklare när det är sommar. Man behöver inte klä sig i lager-på-lager-på-lager när man ska gå ut, nej man bara greppar sin hund, hoppar i ett par skor och knallar ut för att njuta av tillvaron. Ibland knallar man hem till Grynet och Pyret där de raskt demonstrerar vilken kapacitet de har i köksträdgården - inte undrar på att det spirar bland spenaten och bönorna, att fänkålen prunkar och att potatisen lovar gott inför midsommar!

Andra dagar, ja då stickar man färdigt en rosa tröja och sen inser man att näe, man kan ju inte gå där och inte har något på stickorna så då får det bli en randig tröja till Pyret. Man kan sticka lite här och lite där och bland annat kan man sticka på Kulturen. Nu när alla stickcaféer är inställda så saknar man ju det där sociala med att umgås med likasinnade bland aviga och räta - men då kan man träffas några stycken och sitta på lite lagom avstånd på Kulturen och ta en fika samtidigt som man stickar. Win-win!

Vi var tre stycken som satt där och simultankapaciterade bland bullar och garn. Den ena berättade att hennes man inte gått utanför dörren på flera månader nu i dessa coronatider - de beställde hem all mat och när leveranserna kom så spritade maken av alla artiklarna. Själv gick hon dock ut och vi undrade om maken möjligen spritade av även henne när hon kom hem? Det är inte så lätt att veta hur man ska bete sig och även jag har hänfalllit åt spriten och har numera en liten handspritflaska i handväskan.

En annan dag, en blåsig en, träffar vi aussiesarna och deras matte och det yr hundar överallt. När det är brottningsmatch vill Loppan gärna vara med, men på säkert avstånd, lite som en hang-around. Kan vara klokt när man bara är en tredjedel så stor.

Idag har vi haft årsstämma i föreningen och det var ju nog så bra, inte minst när vi fick vin och landgång efteråt, men det som var ännu bättre att vi tidigare på dagen fick hälsa på hos flickorna. Maken och svärsonen hyrde släp och körde häckklipp och en massa nerhuggen murgröna och syrenträd till tippen, medan flickorna och jag ägnade oss åt andra väsentligheter; gunga, åka bil och vattna lite till i trädgårdslandet.

Flickorna gungar så att hårtofsarna gungar i fartvinden och mormors hatt far av huvudet, och mormor står där och tjoar ängsligt på mormorsvis att "håll i er!" Och flickorna håller i sig och sen springer de runt barfota i gräset och man känner att det där med sommar, det är minsann inte kattskit direkt.

Ja just det - vi hann ju med att mäta jordgubbarna också. Sånt ska ju också skötas.

Imorgon ska maken lämna bilen på service. Det ska bli spännande att se om han studsar ur sängen klockan sex då också, eller om han har lärt sig av erfarenheten?

Maken upphör aldrig att förvåna

Som imorse till exempel - bilen skulle in på verkstad kl 8, och därför satte jag alarmet klockan 7. Nuförtiden sätter jag nästan aldrig alarmet, men makens klockradio drar igång vid åttasnåret, och jag tänkte att han kanske skulle glömma att sätta om den. Döm om min förvåning när radionyheterna drar igång klockan sex. - Skar'u redan gå upp? undrade jag, med visst fog, maken är ju inte den som studsar upp i ottan och yrar om morgonstunder med guld i mund. - Jag ska äta frukost också, svarade maken och jag tänkte att jaja, han vet väl bäst själv. Lite förbluffad blev jag när han drog iväg vid kvart i sju, med tanke på att det tar max tio minuter till verkstan.

Jodå, mycket ringde maken mig senare och meddelade lite lätt fåraktigt att han råkat sätta om klockan två timmar i stället för en, så när han trodde sig gå upp vid sju så var det en timme tidigare. Själv undrade jag för mig själv om han inte hade tittat på klockan överhuvudtaget, men utstötte lite lätt medkännande och förstående ljud.

Men så är det att leva med maken - överraskningar ideligen,  ideligen.

Som häromdagen, då kom äntligen makens disputationspresent. Ja, jo, lite lätt försenad, men den har gått med båt från down under, så då tar det sin tid. I all synnerhet som det var lite strul med det där med present. - vad önskar du dig, käre make, undrade jag i tämligen god tid. Utan någon större förhoppning om att få ett vettigt svar, för maken är notoriskt svår på det där med presenter. Han gillar böcker - och eftersom han har några ton av dessa är det svårt att komma med något som han inte redan har. Men maken levererade! - jag önskar mig visst något! utropade han och såg lättad och lycklig ut.

Det maken ville ha. Det maken åstundade. Det maken längade efter - det var 32 dvd-skivor med alla officiella olympiafilmer mellan 1912 och 2012. Så var det. 100-tals timmar där man kunde avnjuta högtidliga ögonblick i svartvitt och i stumfilm och det ena med det andra. Jag tänkte för mig själv att det kunde bli så att han fick titta själv, men ville maken ha 32 dvd-skivor, ja då skulle han få det! Trodde jag. Det visade sig när jag försökte beställa att si, det gick inte. När jag kontaktade producenten i USA visade det sig att de var bara gjorda för region 1(??) och kunde bara ses i USA och Kanada.  De fick rentav inte säljas utanför dessa länder. - Jamen maken då! sa jag och försökte beveka dem att prompt producera en version för region 2 eller vad det nu kunde vara. Men nix, de var märkligt motsträviga och beklagade att näe, maken skulle inte få några olympiafilmer till sin disputation.

- Du måste önska dig något annat! sa jag till maken då. Maken suckade, men lade pannan i djupa veck. Sen kom han på det! - Heureka! utropade han (inte). Förvisso köpte han tidigare i våras en upplaga av Debretts adelskalender (don't ask, han är sån) men nu finns det ju en version till - och vore inte livet lite fjuttigt här i Skåne om man inte har även Burke's adelskalender? Lite tomt och innehållslöst sådär?

Så ut på nätet och leta och visst fanns den! I ett australiensiskt antikvariat. Vi gillar det australiensiska här i huset, så böckerna beställdes pronto, och si, nu står de där i bokhyllan och gör (förhoppningsvis) maken lycklig.

Värt en eller annan fanfar kan jag tycka

En solig 31 maj 1980 gifte vi oss maken och jag. Vi var 23 och 25 år gamla och tyckte nog att vi var oerhört vuxna och hade koll på det mesta. Såhär i efterhand så kan jag tycka att "barnrumpor" vore nog en mer korrekt benämning - men vi var i alla fall tillräckligt kloka för att göra rätt val av partner.

Vi har flyttat till hus och sen till lägenhet, vi har haft undulat och marsvin, fiskar och häst och hundar. Familjen har växt och måhända midjemåtten en aning också och det kan hända att makens hår grånat en aning.

40 år, det är ju ändå något att fira tycker vi. Egentligen skulle detta ske lite mer rejält senare efter disputation och promovering och sånt, men så blev allting så annorlunda och vi tänkte förra veckan att näe, nu bokar vi in oss någonstans, äter god mat, går promenader, badar lite och dricker måhända ett eller annat glas vin. När vi hade 10-årig bröllopsdag var vi i Grekland och såg mandelträden blomma, vi besökte Delfi och Olympia och badade i Medelhavet. När vi hade 30-årig bröllopsdag, då åkte vi till Bourgogne tittade på vingårdar och gamla slott och drack champagne. Nu åkte vi lite närmre, till Mossbylund på sydkusten, och det var inte illa det heller.

Solen sken, precis som då för 40 år sedan. Havet kluckade och måsarna svävade runt och Loppan var glad och raggig och det var maken och jag också. Måhända inte så raggiga.

Sandstranden som jag mindes från förr, den var ett minne blott efter vinterns stormar så det var svårpromenerat längs havet, men det gjorde inte så mycket för Loppan fick ju ändå inte vara där nu under sommartid. Hon och jag traskade bort till hundbadplatsen så att vi ändå fick komma lite i närkontakt med det våta elementet.

För övrigt, ja då tog vi det lugnt får jag säga. Badade lite, läste lite, gungade lite, stickade lite och tittade ut över fälten och lyssnade på lärkorna. Behagligt, minst sagt.

Man kan inte direkt kalla maken ett modelejon. Han är inte den som ränner iväg varje vår och köper en ny outfit till sommaren. Nänä. Nu förgyllde  han sin omgivning med att spatsera omkring i ett par gamla badshorts från Skånetrafiken som gjorde reklam för deras sommarkort; 50 resor i Skåne för 485 kr. Jojo,det var några år sedan.

På kvällen var han i alla fall mycket stilig i blå skjorta och vi avnjöt en god 3-rättersmeny med goda viner till. Själv ser jag lite pillemarisk ut, för jag vet ju att maken haft med sig en present till mig som han: a) först höll på att glömma när vi körde från Lund, och b) sen faktiskt glömde när vi traskade iväg till restaurangen. Men sen! ja då knallade han iväg och hämtade både present och Loppa och vi satt ute på altanen och drack kaffe och jag fick mitt paket och folk smygtittade lite förstulet för att se vad jag fått. Loppan var också mycket intresserad, det kunde ju finnas hundgodis i paketet, tror jag hon tänkte.

Till all lycka så fanns det inte hundgodis i, vilket ju möjligen var något snöpligt för den fyrbenta, men jag tror att hon ändå fick så många godbitar att hon var nöjd ändå. Nej, det som fanns var ett armband "Torun" från Georg Jensen, och det kan hända att jag pekat med visst eftertryck på detta armband tidigare... men visst är det vackert? Om än något ur fokus på fotot, det är maken som är i fokus och det tycker jag är minst lika bra.

Sen var det dags att sova och så småningom åka hem igen dagen därpå. Så denna bröllopsdagsresan gick måhända inte så långt iväg och det talades inte så många exotiska språk (ja om man inte räknar skånska som ett sådant) - men det var inte desto mindre en fin resa. Som avslutades med glass i Bjärred på hemvägen, bara en sån sak!