Man blir kanske inte så jätterädd

 Så är det Alla Helgons dag. Faktum är att det är också Halloween, en högtid som maken och jag brukade fnysa åt så att det nästan slog knut på respektive gomsegel. - Kommersiellt importerat trams! sa vi och tvärvägrade Halloween. Men sen fick vi barnbarn... och de tycker om att klä ut sig och fira Halloween och hur det nu är, så fick det då liksom ett försonande skimmer över sig.

Loppan och jag, vi klär inte ut oss, men däremot går vi på morgonpromenad i den disiga och grå morgon och nog är det lite spökstämning när vi traskade förbi det gamla spetälskehospitalet? Inte utan att man kände sig lite iakttagen av något... Fast det enda som hände var att vi kom hem dyngsura eftersom himlen behagade hinka ut lite vatten över oss.

Några som verkligen vill klä ut sig är ju Grynet och Pyret som ovan nämnts. Deras mamma har skickat bilder på de små Halloweenspökena. Hon är kreativ och duktig vid symaskinen min dotter! Själv stönade jag mest inombords när barnen kom och skulle gå på maskerad. Enkla prylar kunde man väl fixa, men sen var det liksom stopp - detta var ju före mina dagar som en sån som omfamnar de flesta grenar av tyg-å-garnbranschen. Jag hade fått låna en Miss Piggy-dräkt av syrran, men ville dottern vara utklädd i tyllkjol med paljetter och rosa gymnastikdräkt? Nänä. Hon ville vara utklädd till bord en minnesvärd gång. Jag vill dra mig till minnes att jag då nog ändå tvingade på henne tyllkjol. Bord, liksom? Hur fixar man ett sånt? Hennes döttrar är dock mer lyckligt lottade och ska nu vara utklädda till Kajsa Anka och Skye (i Paw Patrol, för de som är barnbarnslösa och alltså inte sett dessa tecknade hundar).

Kanske inte så skrämmande - men vansinnigt gulliga!

Lite färg piggar ju ändå upp

 Så slog Covid till igen och folk faller som furor och handspriten sprutar som en gejser. Och då stänger allting ner. Stickcaféer pauser. Knypplingskurs likaså. Man uppmanas att inte göra något som är roligt - ja det sägs ju inte rakt ut att det är just det roliga som avses, men det känns som att kontentan är den. Och jag förstår det. Man ska vara försiktig och man vill ju för död och pina inte sprida sjukdom och elände omkring sig, eller bli drabbad för den delen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå blir lite låg och småtjurig, trots att jag inser att man är lyckligt lottad, omgiven av make, hund och garn som man är.

Men då får man ta sin vovve och gå på promenad i Botan och njuta av färgprakten. Man kan tro att det röda trädet på bilden är fejk, så pass rött kan väl ändå inte ett normalt svenskt lagom-träd vara? Men nu är det ju en japansk lönn och de kan uppenbarligen vara hur röda som helst. Det får det att spritta till i livsandarna!

I Botan är det höstpyntat och man inser att det är inte bara vår och sommar som är prunkande, hösten levererar minsann också! Loppan ville ju också titta så hon tog ett smidigt skutt upp. Matte tänkte lite tyst för sig själv att hon är rätt glad att hon kan se utan att ta några skutt, smidiga såväl som osmidiga. 

Sen gick vi ner i pysselrummet och började med ett nytt projekt, det ska bli nya gardiner i sovrummet. Jag hyser en svaghet för William Morris' mönster så jag släpade med maken till den lokala gardinaffären, pekade på "Willow" och sa med emfas: - det här är väl ett makalöst vackert tyg, det vill du ju så klart gärna ha i sovrummet eller hur? samtidigt som jag spände ögonen i honom. Maken sa medgörligt (han gillar också William Morris) att det var precis ett sånt tyg han tänkt sig och nu har det anlänt från England, så nu är det bara att sy. Bara och bara, man får mäta först, både en och fjorton gånger så man inte klipper fel, meterpriset är inte att leka med.

Gardinerna är inte färdiga, inte på långa vägar, men imorgon är ju också en dag som man kan sy gardiner på. Eller i övermorgon - möjligheterna är många! På eftermiddagen hade jag nämligen inte tid att sy, då knallade maken och jag och tittade på mopedutställningen på Kulturen. 

Väl inspritade och med avstånd till övriga besökare avnjöt vi anblicken av Zündappar, Puch Dakotor, Monarpeder (jag skojar inte) och diverse andra. Maken fick nästan en nostalgisk tår i ögat. Själv var han en Zündappare. Personligen har jag aldrig ägt någon moped eller kört för den delen, så jag tyckte mest att det var roligt med färgerna, designen och den allmänna nostalgin.

Jag lärde mig att "moped" också är ett svenskt ord, sammansatt av "motor" och "pedal" - tänk så mycket mer eller mindre nödvändig kunskap som skvalpar omkring och som man helt plötsligt snavar över! 

Allt var dock inte bara hi-tech på utställningen, ånej lite rejält handarbete fanns också att beskåda. Lite för alla smaker kan man säga.

Och på tal om smak så blir det kalvlever Anglaise ikväll, med lite pinot noir. Så det kunde varit värre. Mycket värre.

One of those days

 Man vaknar ganska tidigt och kisar ut genom fönstret och det är rätt så mörkgrått, så man vet inte riktigt vad klockan är nu när the Dark Age har infallit igen. Sen kisar man på mobilen och tänker att jahaja, kvart i sju, dags att läsa tidningen. Då vägrar ens platta att leverera minsta lilla e-tidning. Igår vägrade den att öppna mailen, så man inser att denna lilla teknikmojäng är på tvärtjurigt humör. Man provar alla standardtricks som att starta om, svära åt den och så där. Jag gick inte så långt att jag drämde den i nattduksbordet, men det var nära. 

Jag avskyr teknik som inte fungerar som den ska. Den borde inse att den bor hemma hos en som är komplett ointresserad av att fnykla runt bland program och mojänger och bara göra det den ska, jag är så nöjd med det mest grundläggande.

I stället tog jag Loppan och gick ut i Botan och det var så där härligt höstigt. Lönnen sprakade i rött, andra i gult, vi mötte blodhunden Doris och taxen Sigge och livet kändes ändå rätt så överkomligt angenämt. Då började det att dugga. - Det duggar lite! sa jag till Loppan, om utifall att hon inte märkt det. - Men vi hinner säkert hem utan att bli mer än lite lätt fuktiga, fortsatte jag sedan i sann optimistisk andra. Man borde ha lärt sig, när man uppnått min ansenliga ålder.

Tämligen överfuktiga steg vi in i lägenheten och jag rotade fram en tämligen gammal men dock obegagnad platta för att starta om på nytt. Herregud vad det är tjatigt och jobbigt! Man ska godkänna allt och man har en smygande misstankte om att man överlämnat hela sitt liv till något maffialiknande på andra sidan jordklotet. Sen ska man logga in här och logga in där och komma ihåg alla lösenord i upp till femte led. Suck.

- Nu går jag och bakar bröd! sa jag till Loppan. Skulle det vara på det här viset, ja då ville jag göra något handgripligt, något begripbart. Receptet hade jag fått av labbe-Lisas matte. "Det blir en väldigt klibbig deg" hade hon varnat. Min det blev inte det minsta klibbig, snarare något av spänstig gummiartatad konsistens som man skulle kunna ha att dänga till dumma människor med över öronen, sådana som envisas med att cykla på trottoarer eller blockera hela trottoarer med sina cyklar som de låser fast i lyktstolparna. Men jag bakade bröden i alla fall, så får vi se om gaddarna håller när de ska provsmakas.
 

Sen började Loppan hosta. Lite torrt och ihåligt sådär. Inte för att jag tror att hon insjuknat i Covid-19, men jag vill ju inte att Raggfian ska må dåligt. Hon verkar dock ganska pigg och vi har precis haft dragkamp om gummigrisen. Hur det ska bli med kursen på måndag, ja det får vi se. Man kan inte gå och frottera sig med hundkompisar om man hostar ihåligt.

Knypplat har jag gjort idag, och det blev fel - men jag lyckades reda upp det utan att bryta ihop så det var ändå en klapp på axeln åt mig själv. 

Nu, nu ska det snart bli Tartiflette och ett glas vin. Eller två. För det är jag värd. Och imorgon är en annan dag. Av vilken kaliber, det återstår att se.

Nu får väl ändå SMHI ta och kamma till sig

 Inte skulle det regna idag, inte. Det utlovade SMHI och jag, som är en godtrogen figur, tog dem på orden. Alltså skulle Loppan, Lisa, Susanne och jag ut och traska i naturen, medförande fika (mycket viktig ingrediens i en lyckad promenad) och med rosor i kind och solsken i blick traska fram i muntert samförstånd. Solsken i blick, jodå, det kunde man bocka av på listan, men solsken från himlen? Not so much. Redan när jag körde från Lund duggregnade det lite, men när jag klev ur bilen hade det slutat och vi sa uppmuntrande till varandra att "nu klarnar det upp". Och jodå, för all del, visst klarnade det upp, i alla fall periodvis och visst kan man dricka utspätt kaffe, och visst torkar man så småningom och hundarna, varav den ena såg ut som en blöt golvmopp badade ju i alla fall, så det kunde varit värre. Mycket värre.

Dessutom närmar det sig ju november och jag stickar i ylle (2-trådigt Visjögarn, ett underbart garn!) för fulla muggar. Men är det kallt och krispigt så man liksom vill vira in sig i ylle lite här och var på kroppen? Tveksamt. Fast man vågar väl inte knysta om att det kunde vara aningen svalare för då slår väl fimbulvintern till med full kraft och det vill jag ju nog inte ändå. Så jag stickar vidare på schalar och koftor och vantar och allt vad det är och tänker att de kommer nog till användning så småningom. Emellanåt knypplar jag. - Titta, nu ser man knorren! sa jag förtjust till maken. Maken tittade förvånat på mig och undrade om det inte var får som jag knypplar? Och de har väl inte knorr? Jaja. Får. Gris. Same, same but different. Och jag får väl erkänna att grisgarn, det tror jag inte blir någon stor produkt. 

Det var faktiskt lite kallt förra veckan, det märker man på att när man vädrar på morgonen så drar elementen igång med ett vårflodslikt porlande. Vi hade väldigt väluppfostrade, tysta element som värmde upp på ett diskret och ljudlöst sätt, men sen har vi haft lite service i huset och nu porlar det på och det hjälper inte att lufta själv utan krävs tydligen mer rejäl handpåläggning av hantverkarart. Då suckar jag lite och muttrar för mig själv att if it ain't broke, don't fix it. En gammal god devis.

Nu börjar det dra ihop sig till eftermiddagspromenad och nu ska det bli intressant att se om SMHI levererar. Molnigt och 12 grader säger de. Vi får väl se.

Jamen, höst alltså!

 

När man är överste bloggmarodör, ja då får man ta sig vilka friheter som  helst. Som att år efter år efter år tjata om hösten, denna prima årstid! Nu har jag ju dessutom stängt av kommentarsfunktionen så ingen kan lägga en kommentar om att "hörredu, har du inte sagt det här en eller annan gång tidigare? Eller rentav en fjorton-femton sådär?" Så nu säger jag alltså helt hämningslöst: höst! du underbara årstid! Just idag skiner solen och Loppan och jag var ute i två timmar på morgonpromenad. Det var inte planerat, men när solen skiner och man träffar en vinthund i rastgården och yr runt (Loppan, alltså, själv är jag mest yr i bollen men ganska stationär), ja då går tiden fort. Lika fort som en glad vinthund och en glad terrier som gjorde sitt bästa för att hänga med, men som fick se sig akterseglad. Vinthunden var en rescue dog från Irland och hade förfärliga ärr efter rätt grov misshandel - och ändå var hon glad och snäll och trodde folk och hundar om gott, visst kan man bli helt rörd och tårögd över att hundar har så mycket tillgivenhet och tilltro till människans godhet i sig? I vilket fall som helst så gick det så inihoppsan fort att inget fastnade på foto. Om jag nu hade tänkt ta något alltså. 

Efter två timmar kom vi hem igen och maken tittade förvirrat upp från sitt deltiologiska nit (eller om det nu var baseball det handlade om?) och sa ungefär något intelligent i stil med att "äähh...ni är hemma nu...". En mycket skarp hjärna det där.

En sån solig höstdag, ja då måste man ju nästan äta scones! Jag tror det är, om inte lag på det, så i alla fall en stark rekommendation. Så jag rotade fram mitt engelska recept på scones, hemgjord hallonmarmelad och vispgrädde och till det serverades Earl Grey. Satt som en smäck!

 Julklappsstickningen är i gång! För en gångs skull tänkte jag vara ute i god tid, så första paret vantar är färdiga. Enhörning, lila, rosa, vitt och guldhorn på det, känns som om det är ett vinnande koncept. Att sticka barnvantar är nog bland det roligaste som finns. Söta mönster, lagom storlek, glada färger - what's not to like?

När jag inte stickar händer det att jag knypplar på mina får. Första fåret har fått en halvkropp vid det här laget (jag har kommit lite längre än på bilden). Det väntar förmodligen otåligt på den andra halvan, gå omkring där utan huvud kan ju inte vara så roligt. Det är många pinnar så man får hålla tungan rätt i mun. Ren och skär mindfulness, man rensar verkligen hjärnan när man knypplar, det går liksom inte att tänka på så mycket annat när man joddlar runt med pinnarna.

När man träffar barnbarnen, ja då får man ha hjärnan med sig! Då är det tvära kast mellan ämnena och de mest oväntade vinklingar och vändningar i konversationen. Maken och jag hämtade på förskolan i veckan och sen lekte vi ute i trädgården där Grynet serverade mat på löpande band; vegetariska mackor med skinka. Maken såg ut att tänka att enligt hans åsikt så är det precis så vegetariska mackor ska vara; lite skinka på, så blir det bra! Sen presentades han en blomma av Grynet, en liten illröd en. - Den är inte direkt blå, morfar, sa Grynet och slog som vanligt huvudet på spiken.

Men nu, nu är det dags för lite pedikyr av liten hund och lite pälsvård. Inte för att man direkt ser en gigantisk skillnad om man tar före/efterbilder efter kamningen, men en eller annan tova ska nog redas ut ändå.

Men hösten, alltså - nog är det en fantastisk tid!

Halland levererar

 

Jamen kolla här! En svamp! Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Dagarna har ramlat på i lagom takt. Det har simmats. Det har knypplats. Stickats. Tittats på baseball (maken. Som har hittat ett nytt intresse. Jomensåatt). Bakats bullar, gåtts på hundpromenad - ja lite av varje faktiskt.

Igår var det fredag. Då skulle sonen och svärdottern få en soffa levererad och vi hade lovat ta emot den om den kom på en olämplig tidpunkt, typ när de stod och drog ut en visdomstand eller rotfyllde något annat. Men nej, soffan skulle komma på kvällen, "men om ni är nyfikna på hur den ser ut, så är ni välkomna" sms:ade sonen. "Say no more, vi kommer!" svarade vi som ju inte vill försitta ett tillfälle att besöka dem och samtidigt inandas lite halmstadsatmosfär.

Fast först rände Loppan och jag runt med Susanne och Lisa och det börjar bli lite höstigt, men härligt också. Det hade regnat, men inte när vi var ute, nänä. Fast man kan ju se att Loppan lämnade lite blöta tassavtryck när hon placerade sig på bordet och tjoade "jag vill också fika!". Här utfordras dock inga hundar med vår fika utan de fick nöja sig med vatten och hundgodis - sen lekte de så att det säkert gjorde utslag på lokala seismografer. Lisa badade lite också, för säkerhets skull, men Loppan stannade på terra firma. Hon blev rätt blöt ändå. 

Men sen, sen var det dags att åka till Halmstad, och för att försöka komma före rusningstrafiken (E6:an i rusningstrafik är inget för den med svaga nerver) körde vi i god tid, ja när maken fyllt sin baseballstittarkvot alltså och då passade vi på att åka ut till Tylösand och ta en sväng vid havet. Så härligt! Jag är ingen inbiten havsbadare, men att gå längs ett hav där vågorna rullar in, det blåser så att hårtestarna fladdrar och molnen är så där dramatiska på himlen, det är oerhört härligt, vilket jag påtalade för maken, men bara en sju-åtta gånger sådär. Man vill ju inte vara tjatig, menar jag. Loppan, ja hon var också nöjd och for runt och jagade måsar som dock retsamt flyttade på sig varenda gång. Sen passade hon på att hemsöka några spa-gäster som faktiskt badade och som skulle föreviga detta för en andlöst intresserad omvärld på ett eller annant socialt medium. Så om det är någon som ser något lurvigt passera förbi en badrocksiförd spagäst på instagram, ja då kan jag meddela att detta lurviga, det är Loppan.

Sen åkte vi till sonen och svärdottern som på det mest gästfria sätt höll på att laga en fantastiskt god middag till oss och medan den puttrade på, ja då kom soffan. De andra kånkade och bar, men någon måste ju passa såsen så Loppan och jag övervakade mest. Rätt vad det var, så var soffan på plats och Loppan som var ganska trött efter allt labbe-lekande och måsjagande kastade längtansfulla blickar på den. Hon är ju van vid att bli ohyggligt bortskämd med allt möjligt när vi hälsar på i Halmstad. Nu fick hon dock hålla sig på mattan i bokstavlig mening, men hon blev utfordrad med ryggbiff så hon var nöjd ändå. Vi fick också ryggbiff OCH potatisgratäng OCH en whiskysås som var bland det godast jag ätit - OCH vi fick sitta i soffan så vi var minsann också så inihoppsan nöjda. Sen sov alla gott och vaknade till ett regnigt Halland. - Gå ut?! I regnet?! Hur menar du nu??!! sa Loppan när jag föreslog morgonpromenad och hade tydligen alldeles glömt bort att hon under gårdagen blivit alldeles blöt utan att sjåpa sig så mycket. Matte var dock obeveklig och släpade runt henne under vovveprotester och efter frukost var det dags att styra kosan mot Lund igen. 

Fast först ville maken plocka svamp, regn eller ej. Själv tänkte jag inombords att om vi inte fått någon svamp att tala om tidigare i år, varför skulle vi få det idag? I regnet? Men där visade jag mig vara alldeles oerhört kortsynt, för rätt vad det var så slutade regnet och vi snavade över både gula kantareller (om än inte i ohyggliga mängder) och trattkantareller i ett inte obetydligt antal. Vi snavade över falska kantareller också, och de växte minsann i stora mängder, men de gör ju ingen människa glad. Stå där och retas, liksom.

Men svamp blev det, och ikväll blir det hjortfärsbiffar med kantarellsås, och en del av trattisarna håller på att torkas i skrivande stund. Så nog var det en utfärd till Halland av bästa slag - och nu väntar vi bara på att sonen och svärdottern ska köpa fler möbler som ska levereras så att vi kan komma och hälsa på igen.