Jamen, höst alltså!

 

När man är överste bloggmarodör, ja då får man ta sig vilka friheter som  helst. Som att år efter år efter år tjata om hösten, denna prima årstid! Nu har jag ju dessutom stängt av kommentarsfunktionen så ingen kan lägga en kommentar om att "hörredu, har du inte sagt det här en eller annan gång tidigare? Eller rentav en fjorton-femton sådär?" Så nu säger jag alltså helt hämningslöst: höst! du underbara årstid! Just idag skiner solen och Loppan och jag var ute i två timmar på morgonpromenad. Det var inte planerat, men när solen skiner och man träffar en vinthund i rastgården och yr runt (Loppan, alltså, själv är jag mest yr i bollen men ganska stationär), ja då går tiden fort. Lika fort som en glad vinthund och en glad terrier som gjorde sitt bästa för att hänga med, men som fick se sig akterseglad. Vinthunden var en rescue dog från Irland och hade förfärliga ärr efter rätt grov misshandel - och ändå var hon glad och snäll och trodde folk och hundar om gott, visst kan man bli helt rörd och tårögd över att hundar har så mycket tillgivenhet och tilltro till människans godhet i sig? I vilket fall som helst så gick det så inihoppsan fort att inget fastnade på foto. Om jag nu hade tänkt ta något alltså. 

Efter två timmar kom vi hem igen och maken tittade förvirrat upp från sitt deltiologiska nit (eller om det nu var baseball det handlade om?) och sa ungefär något intelligent i stil med att "äähh...ni är hemma nu...". En mycket skarp hjärna det där.

En sån solig höstdag, ja då måste man ju nästan äta scones! Jag tror det är, om inte lag på det, så i alla fall en stark rekommendation. Så jag rotade fram mitt engelska recept på scones, hemgjord hallonmarmelad och vispgrädde och till det serverades Earl Grey. Satt som en smäck!

 Julklappsstickningen är i gång! För en gångs skull tänkte jag vara ute i god tid, så första paret vantar är färdiga. Enhörning, lila, rosa, vitt och guldhorn på det, känns som om det är ett vinnande koncept. Att sticka barnvantar är nog bland det roligaste som finns. Söta mönster, lagom storlek, glada färger - what's not to like?

När jag inte stickar händer det att jag knypplar på mina får. Första fåret har fått en halvkropp vid det här laget (jag har kommit lite längre än på bilden). Det väntar förmodligen otåligt på den andra halvan, gå omkring där utan huvud kan ju inte vara så roligt. Det är många pinnar så man får hålla tungan rätt i mun. Ren och skär mindfulness, man rensar verkligen hjärnan när man knypplar, det går liksom inte att tänka på så mycket annat när man joddlar runt med pinnarna.

När man träffar barnbarnen, ja då får man ha hjärnan med sig! Då är det tvära kast mellan ämnena och de mest oväntade vinklingar och vändningar i konversationen. Maken och jag hämtade på förskolan i veckan och sen lekte vi ute i trädgården där Grynet serverade mat på löpande band; vegetariska mackor med skinka. Maken såg ut att tänka att enligt hans åsikt så är det precis så vegetariska mackor ska vara; lite skinka på, så blir det bra! Sen presentades han en blomma av Grynet, en liten illröd en. - Den är inte direkt blå, morfar, sa Grynet och slog som vanligt huvudet på spiken.

Men nu, nu är det dags för lite pedikyr av liten hund och lite pälsvård. Inte för att man direkt ser en gigantisk skillnad om man tar före/efterbilder efter kamningen, men en eller annan tova ska nog redas ut ändå.

Men hösten, alltså - nog är det en fantastisk tid!