Man blir kanske inte så jätterädd

 Så är det Alla Helgons dag. Faktum är att det är också Halloween, en högtid som maken och jag brukade fnysa åt så att det nästan slog knut på respektive gomsegel. - Kommersiellt importerat trams! sa vi och tvärvägrade Halloween. Men sen fick vi barnbarn... och de tycker om att klä ut sig och fira Halloween och hur det nu är, så fick det då liksom ett försonande skimmer över sig.

Loppan och jag, vi klär inte ut oss, men däremot går vi på morgonpromenad i den disiga och grå morgon och nog är det lite spökstämning när vi traskade förbi det gamla spetälskehospitalet? Inte utan att man kände sig lite iakttagen av något... Fast det enda som hände var att vi kom hem dyngsura eftersom himlen behagade hinka ut lite vatten över oss.

Några som verkligen vill klä ut sig är ju Grynet och Pyret som ovan nämnts. Deras mamma har skickat bilder på de små Halloweenspökena. Hon är kreativ och duktig vid symaskinen min dotter! Själv stönade jag mest inombords när barnen kom och skulle gå på maskerad. Enkla prylar kunde man väl fixa, men sen var det liksom stopp - detta var ju före mina dagar som en sån som omfamnar de flesta grenar av tyg-å-garnbranschen. Jag hade fått låna en Miss Piggy-dräkt av syrran, men ville dottern vara utklädd i tyllkjol med paljetter och rosa gymnastikdräkt? Nänä. Hon ville vara utklädd till bord en minnesvärd gång. Jag vill dra mig till minnes att jag då nog ändå tvingade på henne tyllkjol. Bord, liksom? Hur fixar man ett sånt? Hennes döttrar är dock mer lyckligt lottade och ska nu vara utklädda till Kajsa Anka och Skye (i Paw Patrol, för de som är barnbarnslösa och alltså inte sett dessa tecknade hundar).

Kanske inte så skrämmande - men vansinnigt gulliga!