Gastkramande spännande!

 

Ja kanske inte det där med snödroppar, men medge att det piggar upp lite grann? Imorgon går vi ju in i mars, och mars det är ju ändå en vårmånad. Nu tänker jag leva i total förnekelse och inte minnas alla ruggiga marsmånader när gradantalet legat kring nollan och snöslasket runnit innanför kragen. Nej nu vill man tänka på snödroppar och utemöbler som klätts av presenningar och sånt. Jag vill kasta mig ut och köpa penséer så att hela den nya balkongen prunkar, för nu är det snart slutbesiktning och balkongen kan tas i bruk. Då vill man ju ha sol och ett hyggligt antal plusgrader, det säger ju sig själv.

Fast så var det ju ändå så att vi ska renovera badrummet med början imorgon, och då var planen att hemsöka ätteläggarna. Har man inget badrum, ja då blir det liksom svårt att bo hemma. Dels vill vi ha ett mer praktiskt badrum med vettig förvaring som passar in i stilen hos en nästan hundra år gammal lägenhet, dels börjar vissa saker sjunga på sista versen. Toalettstolen till exempel, som på sistone visat upp en hittills oanad nyckfullhet. - Håll ut! har vi sagt uppmuntrande till den, och tänkt att den klarar sig nog till den 1 mars. Men så ringde byggaren idag och det var onda knän och någon som blivit coronasmittad och sånt kan man ju inte hjälpa. Nu är planen att bygget drar igång nästa måndag i stället när knäet spottat upp sig - och vi hoppas i vårt innersta att toastolen kan tänka sig att göra sitt jobb ytterligare en vecka innan den går i pension. Vi smeker ner spolknappen och talar i milda ordalag till den, så får vi se! Spännande, minst sagt.

En annan sak som åker ut är tvättmaskinen. Den bara står där och tar plats, för varför ska man tvätta i en mindre maskin när det finns en utmärkt tvättstuga på vinden, med rejäla maskiner och torktumlare och torkrum? Fånigt ju. Så den har mest använts som avlastningsyta och det kan väl ändå inte vara den yttersta meningen med en tvättmaskin? 

Så det där med penséer, det skulle ju vänta tills vi flyttat hem igen... men nu får vi se... om man kan stå emot penséernas lockelse när man passerar dem på torget. Kan bli svårt. Har ju sett bilder på inköpta fröpåsar hos svärdottern, och även hört frörapporter från dottern och nog kliar det lite att så fröer, man ser ett prunkande grönskande hav av blommor och grönsaker för sin inre blick. Ändå tills man inser att ens odlingsyta är tämligen begränsad. Och förresten så brukar det ju mest bli något skrangligt av det som jag sår... men då kan jag ju å andra sidan hemsöka såväl dotter som svärdotter och tigga lite blommor! Sån är min listiga plan.

Nu har jag dock bloggat färdigt, för nu ska jag lägga lite doftprov åt den lilla hunden. Hon bryr sig inte så mycket om penséer och grönsaker, men att snusa upp dofter och få belöning, det bryr hon sig om.

Saker som gör maken alldeles väldigt o-glad

 Idag är det nästan vår igen! Sol och många plusgrader, ja då måste man ut i naturen. Så även maken, bestämde jag och Loppan, jo för det har varit VM i skidskytte, skridskor och alpint och det ena med det andra. Tryfferat med lite Manchester United-matcher. Och då förstår man ju att maken varit tämligen parkerad i tv-fåtöljen. När vi nu påbörjar en vecka utan minsta lilla VM, ja då är det läge att röra på sig. Maken följde godvilligt med. Inte alltför långt, lät han förstå, så vi åkte till Måryd. Först höll vi inte på att komma upp för en liten, men illvilligt isig, backe, men sen traskade vi på i frejdigaste stil.

Foto på hund på fotostenen fick det ju bli, så klart. Sen körde vi lite uppletande - ja Loppan letade upp mig och sen anslöt maken också, så det var ju ett lyckosamt uppletande får man säga. Sen åkte vi hem igen, på fryntligaste humör.

Väl hemma skulle maken ägna sig åt lite styrelsearbete, för att vara pensionär så är han rätt så sysselsatt får man säga. Och då menar jag inte bara med att bevaka diverse sporter.

Nu, nu skulle det kreeras exceldiagram och sammanställningar och så skulle maken skriva ut. - Ha! sa skrivaren (inte). Den påstod att den var ansluten till nätverket och på. Datorn påstod att skrivaren inte var ansluten. - Joho! sa skrivaren då. -Nehej! svarade datorn envist. - Gör jag icke! sa den sen försmädligt. Och så höll det på. Nu var det förvisso ett strömavbrott tidigare idag, som vi med nöd och näppe undkom att fastna i hissen på (däremot kom vi inte in i garaget. - Då går vi upp och tar en kopp kaffe så länge, sa maken. - Och hur ska det gå till utan ström? svarade jag då, måhända aningens sarkastiskt. På det hade maken inget riktigt bra svar). 

Men strömmen kom tillbaka och allt blinkade och tindrade och såg så förtroendeingivande ut - men skriva ut? Nänä. Då är det ju också så att vi bytte bredbandsleverantör för ett tag sedan. Den gamla leverantören skickade kravavgifter trots att vi hade autogiro och när vi undrade vofför, liksom? meddelade de att de hade problem med autogirot och tvådde sina händer. Nu kan man ju tycka att det är lite småfisigt att skicka förseningsavgifter när man själv gjort fel, men så såg de inte på saken. Efter att detta hänt ett antal gånger bytte vi leverantör och det är ju alltid nervöst. Ny router, nya pinaler som man inte begriper sig på, men minsann - maken fick igång allt, till och med printern, trots att den var lite tjurig till att börja med.

Men nu, nu var det minsann tvärstopp, trots att maken startade om såväl printer som router som dator ett flertal gånger. Och tänk, då var maken inte alls glad. Han spred inte små skälmska skratt omkring sig, så Loppan och jag drog oss undan ett tag. När det pyser ur öronen på maken så kände vi att vi kunde vara någon annanstans. Jag känner väl igen känslan, det är som när trådspänningen strular för femtiosjuttonde gången, eller man upptäcker en tappad maska där man inte alls vill hitta en tappad maska. 

Rätt som det var hade maken dock fifflat till printern så att den tog sig i kragen och gjorde vad en printer ska göra; skriva ut exceldiagram till exempel. Maken var återigen sitt fryntliga jag och friden sänkte sig. Tills nästa gång printern strular.

Saker som gör mig glad

 När läget är som det är med virusvågor i andra och tredje led och vaccinationsplaner som ändras ideligen, ideligen, och med den lokala förtretelsen med den nya spårvägen där det av 7 nya spårvagnar är - tadaa!!! - ingen, noll, zero, nada, som är i drift, ja då kan man behöva tänka lite på sånt som gör en glad.

Tulpaner, till exempel. Det gör mig glad, i all synnerhet när de är soligt guloranga. Om man tittar noga, så ser man dessutom min särimner-purjolök i bakgrunden. Se där, två muntrationer på en gång! Ja, till och med tre, för det står minsann ytterligare en liten purjolöksbebis där och muntrar upp.

Andra saker som muntrar upp är att sticka lite i soligt gult. Det sätter verkligen sprätt på vårkänslorna, och nu, nu är det ju faktiskt vårigt ute, sol och +10 grader. Vintern känns som ett minne blott, fint så länge det varade men nu får det gärna spritta lite i klorofyllen.

När jag såg fotot på stickningen tänkte jag att nu, nu är Loppan så klok och förståndig, så nu kan man lägga stickningar lite här och där och behöver inte oroa sig för att återfinna dem i perforerat skick av små vassa terriertänder. - Så klok och förståndig du är nuförtiden, sa jag till Loppan och tittade kärleksfullt på henne. Det var måhända förhastat, för sen fick vi ju - äntligen!! - besök av Grynet och Pyret och deras föräldrar. Och då var helt plötsligt det där förståndiga puts väck, så ett par öronmuffar och några rosor från utklädningsslöjan gick till de sälla jaktmarkerna. Jaja, lite spill får man räkna med, och viktigast var ju ändå att den rosa dansande alpackan undvek en förtidig död. Alpackan fick Pyret i födelsedagspresent av sonen och sonhustrun och den gjorde stor lycka och nu har morfar och mormor också undfägnats med synen av ett dansande barnbarn och en dansande alpacka. Vad är foxtrot mot detta? Pah! säger jag bara, alpackaskutt, det är det som gäller.

Och på tal om saker som gör mig glad så är höjdpunkten att träffa flickorna och deras föräldrar, att få vara med i pysselverkstaden och sedan äta middag tillsammans. En del åt hjortstek med kantarellsås och potatiskaka, andra åt pastaskruvar och gelé och förhoppningsvis blev alla mätta och nöjda. Det är alldeles för sällan vi kan träffas nu, men flickorna kommer ihåg vad som står på programmet - att snurra på garnvindan och nystmaskinen till exempel. Det tycker mormor är bra, allt som kan främja ett garnintresse ska uppmuntras.

Framåt kvällen åkte gästerna hem igen, ett par öronmuffar fattigare, och det blev tyst och tomt i lägenheten igen. Men en varm känsla från att ha fått umgås med barnbarn och barn igen dröjde kvar.

Visst finns det många saker som gör en glad!

Ändrade planer

 Ibland får man korrigera även de bästa planer, hur mycket det än bär en emot. Så det blev inget av med att träffa vare sig Gryn, Pyren eller deras föräldrar och där stod vi med en himla massa marinerat lamm och ingredienser till köttbullar. - Jag kan hjälpa till med lammet! försäkrade Loppan tjänstvilligt, men hur det nu än var så tyckte jag nog att det vore lite väl curling-matte-aktigt att trycka i vovven massor av lamm. Så vi levererade hem marinerat lamm till barn och barnbarn och sen drog Loppan och jag ut i skogen. När det är sol och helg nuförtiden så får man fundera lite vart man ska ta sig, för det kryllar av folk bakom varenda buske. På Rögle dammar satt folk och pilkade och andra åkte skridskor och man hoppades i sitt stilla sinne att var och en höll sig på sin kant och att ingen skrinnade ner i en vak.

Loppan och jag hittade en ny liten stig att gå och det är ju alltid spännande. Vi stötte på ett kalasfirande vid en grillplats, men Loppan visade en oanad hörsamhet och lydnad och rusade inte bort och tjoade "finns det en korv till mig med? Va?!". Det uppskattade matte. Sen åkte vi hem till våran husse som bevakade all sport och serverade honom lamm och potatisgratäng och det, det uppskattade husse!

Idag har vi hört att covidtest visat sig vara negativt och det känns skönt. Förhoppningsvis kan vi göra ett nytt försök nästa helg för som maken säger; nu vill vi verkligen träffa Grynet och Pyret! Ja, och deras föräldrar med såklart.

Så vaknade man igen till en dag med strålande sol och det verkar som att det kanske är den sista på ett tag? Prognosen för nästa vecka säger regn och mulet, så det kändes absolut nödvändigt att åka ut i naturen. Loppan och jag tog syrran med oss och for ut till Revinge hed och som synes så är det inte bara jag som njuter av det fina vintervädret. Dock rullar jag mig inte i det, mest eftersom jag inte riktigt vet om jag skulle ta mig upp igen efter såna gymnastiska övningar. Hur som helst, härligt var det! Medan vi var ute bevakade maken söndagens sport, men jag kom i alla fall hem och hann se när Nils van der Poel satte världsrekord OCH tog guldmedalj. Nej, han skrinnade minsann inte heller ner i någon vak och det var ju en himla tur det.

Det är ju Alla Hjärtans dag idag och det är väl inget som vi direkt brukar fira, men jag klämde i alla fall i med att ströa florsockret i hjärtform på Runebergstårtorna. Lite kan man ju ändå anstränga sig tycker jag nog.

För övrigt är det tämligen lugnt här hemma, så som det är nuförtiden. Lite spänning i tillvaron kan jag ändå bjuda på. Läste någonstans att man minsann inte ska slänga sina purjolökar när man använt upp dem utan sätta ner roten i ett glas vatten, så växer det minsann upp en ny! Lite som Särimner i purjolöksform föreställer jag mig. Man har inte roligare än man gör sig, så jag klämde väl ner en purjolöksstump och bytte troget vatten varje dag. Det tog några dagar, troligen för att vi har det lite lagom svalt i köket (vem vill laga mat i ökenhetta menar jag), men nu, nu händer det grejer! Makalöst upphetsande, eller hur?

Nu kanske Vän av Ordning undrar: brukar hon verkligen ha purjolök i bokhyllan? Och nej, det brukar jag värkeligen inte - men eftersom jag precis fotograferat Runebergsskapelserna i köket så tänkte jag att nu fick det väl ändå bli en lite annan bakgrund. Annars blir det tråkigt, och tråkig vill man väl ändå inte vara?

Nu blir maken glad!

 Jo för jag är en god hustru, och en god hustru, hon lagar Tartiflette. Typiskt bra mat när det är vinterväder ute. Samtidigt som jag lagar Tartiflette så marinerar jag lammrevben, jo för imorgon blir det finbesök minsann! Grynet och Pyret kommer på besök och då ska det vara god mat. Nu kan det ju vara så att Grynet och Pyret inte estimerar lammrevben, så det får nog bli lite köttbullar också. Kommer inte att gå till spillo, maken gillar köttbullar också.

Ryggen håller på att ta kål på mig, men sånt får man faktiskt sätta sig över när det är så härligt vinterväder och Tartifletten väntar. Just nu är det ju kväll och mörk, men i morse, då var det -11 och strålande sol! Loppan och jag, vi drog ut till golfbanan innan skidåkarna hade vaknat. Härligt, minst sagt. Kallt och torrt, rena fjällen-känslan. Minus  fjäll. Så småningom mötte vi en skidåkare av modell äldre herre med snoret hängandes under näsan och röda kinder. Vi hälsade kamratligt på varann och enades om att detta, det är livet på en pinne!

Sen åkte Loppan och jag hem och åt frukost, och sen var det dags att åka ut till golfbanan igen! Jo för maken och jag går golfkurs på fredagar (inomhus, får jag kanske tillägga). Så roligt! Och tänk att ha något att skriva in i almanackan, den är ju sorgligt tom nu för tiden. Jag har till och  med börjat skriva upp när jag ska tvätta - och ibland tänker jag att man kanske ska notera "gå upp" bara för att ha något att skriva in. Fast det känns kanske lite väl overkill?

Idag var det chippar som stod på schemat. Vi tränar 6 personer på olika stationer, tämligen väl utspridda som sig bör i dessa tider. När det var min tur att ha sejour med Klas, vår pro, så undrade han hur det brukar gå när jag chippar? - Jag undviker det som bleka döden, svarade jag. Klas tyckte att det vore en bättre strategi att försöka lära sig lite mer teknik och kanske han har rätt? Vi får se när säsongen sätter igång.

Men nu, nu kallar Tartifletten!

Long time, no see

 

...kanske man inte direkt kan säga, för kranen var ju här för någon vecka sedan. Men nu är det dags igen, för nu ska balkongplattor och räcken upp. Jag är innerligt tacksam att det inte är jag som ska åka upp och ner i en lift (om än av modestare höjd och räckvidd än detta monster) och montera saker. Sen är det ju inte färdigt för det, det är inte så att man redan i nästa vecka ska kunna studsa ut och börja idka friluftsliv, ånej. Den 3 mars ska det vara slutbesiktning och jag har verkligen för avsikt att vänta tills dess. Har man inte en karriär som simhoppare eller backhoppare bakom sig, ja då tycker jag det verkar vara klokt att avvakta tills man vet att det inte blir en luftfärd när man tar klivet ut.

Det monteras räcken för fullt och det borras och has sig - emellanåt är det så att hjärnskrynklorna nästan rätar ut sig av oljudet. Fast det är rätt temporärt, så man kan stå ut ändå.

Snö, ja det har vi fortfarande. En skånsk fimbulvinter minsann! Ute på gatstenarna på trottoarerna är det omväxlande halt och saltigt - det är som att välja mellan Scylla och Charybdis. Man kanske skulle ha små skor på Loppan? Men med tanke på hur förebrående hon ser ut om jag bara så mycket som viftar med vintertäcket (och då är det ju ändå rosa!), så tror jag ändå att det är klokare att avstå.

När det är snö, ja då kan man åka skidor på längs och på tvärs. Några som faktiskt har åkt lite på tvärs är Grynet och Pyret tillsammans med föräldrar och kompisar - jojomen, nu är slalombacken öppen även här i Skåne! Kanske inte som i Cortina eller annan valfri ort av alpin karaktär, men ändå. Jag tycker det är så himla bra att de får lära sig åka skidor redan som små, så slipper de uppleva utförsåkning som ren och skär nära-döden-upplevelse, vilket är undertecknads standardinställning när det gäller sådana aktiviteter. Det finns således fördelar med att maken ramlade ner för en stege och skadade sitt knä, eller att undertecknads knotiga mormorsknän är artrosiga - man slipper åka slalom. Däremot tycker jag det är väldigt roligt att få se foton som dottern delar med sig! Himla bra, alla glada, alla nöjda!

Däremot medför ju snön och kylan att man kan ägna sig åt andra vintriga aktiviteter, typ sticka mössor och sånt. Och där, där känner jag att jag är på min mammas gata. Stickor och ull från West Yorkshire Spinners. Inte mardrömsframkallande alls, ingen nära-döden-upplevelse på minsta lilla sätt. Jag känner att detta, det kan ju ändå komplettera vartannat på ett ypperligt sätt.

Winter wonderland

 

Det finns ju saker som kan vara lite besvärligt när det är vinter - sånt som att man helt plötsligt har mycket begränsat med varmvatten. Det är märkligt hur fort man kan duscha när det som kommer ur munstycket enbart med mycket god vilja kan betecknas som ljummet. Då blir det inga badrumsarior, vilket måhända ens familj tycker är ganska skönt. 

Men det är vitt! Det är ljust! Och solen, den skiner. Kanske inte jämt, men efter den där fjuttiga halvtimmens sol i hela december här i Lund, ja då är man tacksam för vad man får. Man får passa på att idka uteliv, för man har hela tiden en känsla av rätt vad det är så strilar det kallt regn ner på en hela tiden igen och det är gråmulet så att man tror sig leva i en brunn.

Man är också tacksam för att man är golfare, för då vet man att golfbanor, det är utmärkta platser att ranta runt med hunden på. Möjligen stöter man på en eller annan skidåkare som yrvaket insett att ska man hasa runt på laggar, ja då gäller det att passa på! Loppan, hon far runt som en liten snöplog och tycker att det är toppen. Att det är snö och kallt verkar inte bekomma henne det minsta, hon har nog läst i tidningen att det är inne att frysa lite, att folk vinterbadar så att isbitarna klirrar. Det visar sig att hon är alldeles utmärkt kamouflagefärgad också, trots att hon inte är vit - som bevis presenterar jag ovanstående bild över Kamouflerad Aussie. Troligtvis höll hon på att inspektera det lokala beståndet av sork. Inte för att hon brukar fånga någon, men skam den som ger sig, tänker Loppan.

Ibland traskar vi runt på egen hand, ibland får vi sällskap. Av syrran till exempel, som tjänstvilligt håller mina stavar medan jag fotograferar. Himla bra, för det är så långt ner till marken när man ska böja sig och plocka upp dem, då gnisslar ryggen som en gammal ladugårdsport.

Idag fick vi sällskap av maken som emellanåt inser att man kan inte tillbringa all sin tid med näsan i en bok, för då protesterar hans rygg också. Då beslöt vi att utforska en annan golfbana, nämligen den i Landskrona - och tänk, där fanns det ingen snö? Kallt och fruset var det dock, så att det inte var kö till badplatsen var kanske inte så förvånande när man tänker efter. Loppan är ju inte heller den som under jubelrop kastar sig i böljan den blå, så hon stannade på torra land och undersökte tillgången på Landskronasork, vilket jag var tacksam för. Måhända inte sorkarna som förskrämt hukade sig i sina hålor när hon for runt och tjoade "hallå! är det någon hemma?".

När vi var lagom genomblåsta och iskalla om öronen åkte vi hem och drack Irish Coffe. Det satt som en smäck får jag säga. Loppan fick frolic, det tror jag hon föredrar.

Nu kan man, med visst fog, undra varför det ligger en schalottenlök och en rödlök bredvid Irish Coffee-glaset? Tja, jag tyckte det såg lite fjuttigt ut med bara glaset på bild och tänkte att nu får jag anstränga mig lite och vara lite artistisk - och då föll min blick på löken i skålen som stod bredvid. Lagom ansträngande att hiva fram några lökar tänkte jag. Det finns ju gränser för hur mycket man orkar anstränga sig för Konsten.

Varmvattnet? Det är tillbaka, tydligen hade en propp (eller om det var en säkring?) gått till pumpen. Imorgon blir det således en lång och njutningsfull dusch. Kanske med en liten aria?