Saker som gör mig glad

 När läget är som det är med virusvågor i andra och tredje led och vaccinationsplaner som ändras ideligen, ideligen, och med den lokala förtretelsen med den nya spårvägen där det av 7 nya spårvagnar är - tadaa!!! - ingen, noll, zero, nada, som är i drift, ja då kan man behöva tänka lite på sånt som gör en glad.

Tulpaner, till exempel. Det gör mig glad, i all synnerhet när de är soligt guloranga. Om man tittar noga, så ser man dessutom min särimner-purjolök i bakgrunden. Se där, två muntrationer på en gång! Ja, till och med tre, för det står minsann ytterligare en liten purjolöksbebis där och muntrar upp.

Andra saker som muntrar upp är att sticka lite i soligt gult. Det sätter verkligen sprätt på vårkänslorna, och nu, nu är det ju faktiskt vårigt ute, sol och +10 grader. Vintern känns som ett minne blott, fint så länge det varade men nu får det gärna spritta lite i klorofyllen.

När jag såg fotot på stickningen tänkte jag att nu, nu är Loppan så klok och förståndig, så nu kan man lägga stickningar lite här och där och behöver inte oroa sig för att återfinna dem i perforerat skick av små vassa terriertänder. - Så klok och förståndig du är nuförtiden, sa jag till Loppan och tittade kärleksfullt på henne. Det var måhända förhastat, för sen fick vi ju - äntligen!! - besök av Grynet och Pyret och deras föräldrar. Och då var helt plötsligt det där förståndiga puts väck, så ett par öronmuffar och några rosor från utklädningsslöjan gick till de sälla jaktmarkerna. Jaja, lite spill får man räkna med, och viktigast var ju ändå att den rosa dansande alpackan undvek en förtidig död. Alpackan fick Pyret i födelsedagspresent av sonen och sonhustrun och den gjorde stor lycka och nu har morfar och mormor också undfägnats med synen av ett dansande barnbarn och en dansande alpacka. Vad är foxtrot mot detta? Pah! säger jag bara, alpackaskutt, det är det som gäller.

Och på tal om saker som gör mig glad så är höjdpunkten att träffa flickorna och deras föräldrar, att få vara med i pysselverkstaden och sedan äta middag tillsammans. En del åt hjortstek med kantarellsås och potatiskaka, andra åt pastaskruvar och gelé och förhoppningsvis blev alla mätta och nöjda. Det är alldeles för sällan vi kan träffas nu, men flickorna kommer ihåg vad som står på programmet - att snurra på garnvindan och nystmaskinen till exempel. Det tycker mormor är bra, allt som kan främja ett garnintresse ska uppmuntras.

Framåt kvällen åkte gästerna hem igen, ett par öronmuffar fattigare, och det blev tyst och tomt i lägenheten igen. Men en varm känsla från att ha fått umgås med barnbarn och barn igen dröjde kvar.

Visst finns det många saker som gör en glad!