Höst och monster

 

Vilken höstvecka det har varit! Man får gå runt med uppspärrade ögon för att inte missa något av allt den här höstliga färgprakten. Ibland traskar vi runt i Botan, Loppan och jag, och njuter av färgprakten. Möjligen är det mest jag, Loppan spejar efter ekorrar. 

Andra dagar är vi ute i skogen med Susanne och Lisa och far rundor och dricker kaffe och får för oss att rusa bort och tjoa "tjena!" till en rottweiler som inte var på tjena-humör innan man kommer på bättre tankar. Då var mattes puls rätt hög.

Man kan ju inte bara ranta runt i skogen och kolka i sig kaffe, te bör man också dricka.  Då är det ju bra att vi passade på att gå på Alice och Katten med syrran och dricka afternoon tea. Afternoon tea, det är liksom det som gör livet lite extra värt att leva. Alice och Katten var fullt av spindelväv och spöklika saker - små spökkakor till exempel. Jojo, det drar ju ihop sig till Halloween - en helg som jag numera ser på med större förståelse efter det att Grynet och Pyret kommit till familjen. Lite monster och spöken muntrar ju alltid upp!

När vi var synnerligen mätta (det är ju lätt hänt att bli efter ett bättre afternoon tea) traskade vi hemåt igen genom Lundagård, som är lika fint i höstskrud som under alla andra årstider.

 Idag har det dock inte promenerats i Lundagård, idag har vi nämligen haft fint besök av Pyret. Storasyster var på kalas och då kom Pyret på besök själv. "Fast den här gången ska jag inte sova över, mormor" sa hon. Däremot så hjälpte hon mig att göra små monsterbakelser till den halloweenfest de skulle ha hemma på kvällen. Deras kök håller nämligen på att renoveras och då är det lite svårt att baka monsterbakelser.

Världens sötaste lilla sockerbagare! Med rosa hår och svarta naglar, är det Halloween så är det. Visst blev de skrämmande? Med huggtänder, droppande blod och ett övermått av ögon, nog hade man sprungit om man mött ett sånt litet monster en mörk kväll?

När jag körde hem Pyret så diskuterade vi det där med syskon; deras katter är syskon. Pyret är syskon med Grynet, mamma är syskon med Kickans pappa, pappa är syskon med faster och farbror och mormor är syskon med Syrran. -  Men vem är morfar syskon med? undrade Pyret sedan, och jag fick svara att morfar har minsann inte minsta lilla syskon alls. Då tyckte Pyret synd om morfar, men sen sken hon upp - "sen fick han ju Grynet och mig!" sa hon och det har hon ju alldeles rätt i. Inte behöver morfar något syskon när han har så rara barnbarn. Inte bara Grynet och Pyret, utan nu även en liten Kicka också. Dock har hon nog inte börjat med monster och spöken och halloween ännu tror jag.

Med solsken i blick

 ...fast nu gäller det inte mors lille Olle, utan Kickan, som i likhet med vädret verkligen hade solsken i blick i lördags. Och eftersom jag nu sitter här, beredd att slänga in massor av foton, så kan man sluta sig till att den blåa datorn, den har återbördats till matte igen.

Så nu börjar vi från början! Solen sken, som sagt. Det hade hällt ner regn dagarna före, men det är väl klart att när Kickans dopdag inträffar då ska solen skina! Maken, Syrran, Loppan och jag anlände i god tid. Man vill ju inte riskera att missa när sondottern ska döpas! Vi njöt i solskenet och sen anlände huvudpersonen med sina kulier som bar henne. Då fick det bli några fler foton så klart. 

Kickan döptes i en fin liten kyrka. "Medeltida!" sa maken belåtet som inte estimerar modernt krafs från 1700- eller 1800-talen. Fast för en gångs skull var maken mer intresserad av något annat än själva kyrkobyggnaden.

Sen minglade vi lite till medan Kickan fick på sig dopklänningen, den som hennes morfar varit den första som döpts i. Hon blev mycket fin! Hon såg mycket belåten ut själv, det är ju roligt det där med att klä upp sig.

Så småningom anlände mormor, morfar, moster och lille Knatte också och då drog det igång! Organisten dundrade i med Pippi Långstrump-temat så att vi hoppade högt i bänkarna och så tågade dopföljet in. RS-viruset har ju lagt en blöt filt över tillvaron nuförtiden, så vi var inte så många, men det var en ljus och fin ceremoni!

Prästen, som var mycket trevlig präst som tyckte om hattar, välsignade och döpte och vi sjöng TryggaRäkan och en fin psalm till och sen var Kickan döpt och alla skrattade och log och vissa hade nästan en tår i ögat så rörda de var. 

Sen minglade vi lite till och tog fler foton - man kan inte ta för många foton när det är ett Högtidigt Ögonblick. Okej, det kan hända att man ångrar sig lite när man ska gå igenom dem och redigera... men hellre för många än för få!

...också foton med den hattälskande prästen...

Sen åkte vi tillbaka till ballongerna i huset. Då var både Kickan och Knatte trötta och behövde ta sig en liten tupplur. Vi andra, vi åt god mat tills magarna stod i fyra hörn.

Så småningom vaknade Kickan igen - det drog ju ihop sig till presentöppnande! Hon verkade mycket nöjd med sina presenter; födelsedagståg, fin bok, halsband, resväska (det gäller att börja i tid) och andra fina saker. 

Nu undrar man kanske var Loppan befann sig (förutom att ligga under bordet och tigga lite när vi åt)? Tja, hon var ju med, men fastnade bara på 1 (en) bild. Detta tillhör inte vanligheterna, men nu var farmormatte upptagen med annat. Loppan var dock nöjd ändå, trots sorglig brist på tårta. 

Vi andra, vi led minsann ingen brist på tårta! Sötaste tårta jag någonsin sett, och nu har väl förvisso inte Kickan börjat med skor ännu, men jag kan tänka mig att ett par sådana här rosa gympaskor, det hade hon varit supersöt i! ...fast det är hon ju alltid, i och för sig.

Sen var det dags för oss att åka hem till Lund igen, mycket mätta och mycket glada och belåtna. En väldigt fin dopdag!

Nu kan man ju tro att blogginlägget slutar här? Men det kan ju vara så att jag måste bifoga ytterligare några foton. Eftersom jag nu har. Och eftersom more verkligen is more. 

Sneak peek

 ...och här känner jag hur min inre språkfascist börjar röra på sig. Alltför många skriver "sneak peak". Jamen alltså! Här är det läge för att himla med ögonen, så att ens irisar aldrig mer ser dagens ljus. Peek ska det vara och inget annat!  När nu detta är klarlagt kan vi gå över till viktigare saker...men vänta nu här, först måste vi klaga på Elgiganten som fortfarande inte har returnerat min blåa dator. Alltså kan jag inte ladda ner foton från kameran och då får man nöja sig med små smakprov från gårdagen, ända tills man kan komma med ett fullmatat inlägg om den dagens begivenheter!

Jo för gårdagen innebar ju att maken, syrran och jag åkte genom ett höstfagert landskap lite lagom sådär norrut, åt den vänstra sidan till.

Det var nämligen en högtidsdag! En som innebar ballonger! Lång fin klänning! Högklackat (i alla fall på mamman)! Hatt (på farmodern)! God mat! Tårta! Hårtvätt! Presenter!

Jajamen, det var dags för dop! Och det blev ett jättefint dop! Kickan charmade prästen med sitt leende, ja oss allihop förresten! Mormor, morfar, moster, kusin Knatte, syrran, maken, Loppan och jag blev rörda över hur fint det hela var, och klämde i med liv i lust i psalmerna. Ja kanske inte Loppan, som just då fick vänta i bilen.

Men nu skriver jag inte mer om det, för ett mer välmatat inlägg kommer. När Elgiganten tagit sitt ansvar. Det var dock en jättetrevlig dag. enda smolket var att Grynet och Pyret inte kunde vara med - nu när man är vaccinerad upp över öronen mot Covid, ja då smäller det till med RS-virus. Och flickorna är stora förskoleflickor så med barnakuter fulla med bebisar med RS-virus kunde de inte vara med. Vi saknade dem! Dock skickades det med tårta och ballonger när vi körde hem, så lite delaktiga blev de allt.

Efter allt detta firande, ja då blev huvudpersonen lite trött. Inte undra på!

...men nu blir det ytterligare en liten sneak peek på Pyret, som fått glasögon precis som mormor; runda och fina. Fast Pyrets är lila och det är ju faktiskt ännu finare! Alltså, hur söt får man vara? Och hur kan just maken och jag ha fått tre så supersöta små barnbarn? Det måste vara Loppans gener som slår igenom.