Med solsken i blick

 ...fast nu gäller det inte mors lille Olle, utan Kickan, som i likhet med vädret verkligen hade solsken i blick i lördags. Och eftersom jag nu sitter här, beredd att slänga in massor av foton, så kan man sluta sig till att den blåa datorn, den har återbördats till matte igen.

Så nu börjar vi från början! Solen sken, som sagt. Det hade hällt ner regn dagarna före, men det är väl klart att när Kickans dopdag inträffar då ska solen skina! Maken, Syrran, Loppan och jag anlände i god tid. Man vill ju inte riskera att missa när sondottern ska döpas! Vi njöt i solskenet och sen anlände huvudpersonen med sina kulier som bar henne. Då fick det bli några fler foton så klart. 

Kickan döptes i en fin liten kyrka. "Medeltida!" sa maken belåtet som inte estimerar modernt krafs från 1700- eller 1800-talen. Fast för en gångs skull var maken mer intresserad av något annat än själva kyrkobyggnaden.

Sen minglade vi lite till medan Kickan fick på sig dopklänningen, den som hennes morfar varit den första som döpts i. Hon blev mycket fin! Hon såg mycket belåten ut själv, det är ju roligt det där med att klä upp sig.

Så småningom anlände mormor, morfar, moster och lille Knatte också och då drog det igång! Organisten dundrade i med Pippi Långstrump-temat så att vi hoppade högt i bänkarna och så tågade dopföljet in. RS-viruset har ju lagt en blöt filt över tillvaron nuförtiden, så vi var inte så många, men det var en ljus och fin ceremoni!

Prästen, som var mycket trevlig präst som tyckte om hattar, välsignade och döpte och vi sjöng TryggaRäkan och en fin psalm till och sen var Kickan döpt och alla skrattade och log och vissa hade nästan en tår i ögat så rörda de var. 

Sen minglade vi lite till och tog fler foton - man kan inte ta för många foton när det är ett Högtidigt Ögonblick. Okej, det kan hända att man ångrar sig lite när man ska gå igenom dem och redigera... men hellre för många än för få!

...också foton med den hattälskande prästen...

Sen åkte vi tillbaka till ballongerna i huset. Då var både Kickan och Knatte trötta och behövde ta sig en liten tupplur. Vi andra, vi åt god mat tills magarna stod i fyra hörn.

Så småningom vaknade Kickan igen - det drog ju ihop sig till presentöppnande! Hon verkade mycket nöjd med sina presenter; födelsedagståg, fin bok, halsband, resväska (det gäller att börja i tid) och andra fina saker. 

Nu undrar man kanske var Loppan befann sig (förutom att ligga under bordet och tigga lite när vi åt)? Tja, hon var ju med, men fastnade bara på 1 (en) bild. Detta tillhör inte vanligheterna, men nu var farmormatte upptagen med annat. Loppan var dock nöjd ändå, trots sorglig brist på tårta. 

Vi andra, vi led minsann ingen brist på tårta! Sötaste tårta jag någonsin sett, och nu har väl förvisso inte Kickan börjat med skor ännu, men jag kan tänka mig att ett par sådana här rosa gympaskor, det hade hon varit supersöt i! ...fast det är hon ju alltid, i och för sig.

Sen var det dags för oss att åka hem till Lund igen, mycket mätta och mycket glada och belåtna. En väldigt fin dopdag!

Nu kan man ju tro att blogginlägget slutar här? Men det kan ju vara så att jag måste bifoga ytterligare några foton. Eftersom jag nu har. Och eftersom more verkligen is more.