Maken och jag har varit på galej

 

Inte bara vi förresten - det har varit full storm i galejandet ända sedan höstterminen startade. Det märks att studenterna försöker ta igen 1,5 års ickefestande med råge. I min enfald trodde jag att novischperioden var en vecka eller så, men nänä. En månad höll den igång med fester varenda kväll och förvisso släpptes inte restriktionerna förrän häromdagen, men inget hindrar en festsugen student. Jag undrar lite stilla för mig själv hur de stackare gör som faktiskt försöker plugga lite emellanåt?

Igår var det åter fest på Lunds nation, men vi började i rimlig tid och slutade också i rimlig tid så jag tror ingen blev störd. Jazzklubben Stardust hade kallat musikälskarna under fanorna igen. Först var det årsmöte och alla röstade "ja!" med acklamation till allt vad som föreslogs. Sedan fick vi mat och vid halv nio drog Björn Ingelstam trio featuring Klas Lindquist igång. Maken och jag gillar jazz, men ingen kan kanske påstå att vi är konnässörer. Alltför långa och invecklade solon som ska spelas av alla instrument i tur och ordning kan bli lite too much, i alla fall enligt undertecknads åsikt. Men det här var absolut njutbart och vi hade det angenämt, maken och jag. När det var paus visade det sig att maken var lite sugen på något litet till - vi hade inte beställt efterrätt, men ett glas av dessertvinet skulle väl ändå sitta bra? - Say no more! sa jag och fräste iväg till baren nu när man äntligen kan ägna sig åt lite barhäng igen. Maken gick och pudrade näsan så länge. (Not: detta är en förskönande omskrivning, jag har aldrig sett maken med pudervippan i högsta hugg).

- Kan jag få två glas Moscato d'Asti? sa jag vänligt till ynglingen i baren. Det är studenter som serverar vid Stardustkvällarna och viljan är oftast god, men rutinen kanske något bristande.

- Har du något glas vid bordet, vi har ont om glas, svarade ynglingen tveksamt. Men inte ville jag ha Moscato d'Asti i ett glas där jag druckit rödvin så jag skakade nekande på huvudet. Då sken ynglingen upp och sa triumferande att de hade ju ölglas om det gick bra? Och joföralldel, nog kan jag dricka Moscato d'Asti ur ölglas om så krävs så jag betalade den begärda summan och ynglingen hämtade glas och en flaska. 

- Stopp min unge man! sa jag när han tänkte börja hälla upp. - Moscato d'Asti är ett sött, vitt, mousserande vin, det du har där är vare sig mousserande eller vitt, det är portvin.

- Är'e inte Moscato d'Asti? sa ynglingen förvånat då, - det här är det enda dessertvin vi har, fortsatte han sedan. Jag pekade på vinlistan, där det tydligt stod något annat, men även jag får inse att finns något inte, så finns det inte. Så då fick det bli lite gin och tonic i stället, för det fanns nämligen, trots att det inte stod på listan. 

- Men det kostar väl en slant till? sa jag och tänkte hiva fram kreditkortet igen. Ynglingen ville nog mest bli av med den besvärliga tanten med sitt mousserande vin, så han sa glatt att det gick så bra så här. En billig och god gin och tonic, så det gick ingen nöd på oss.

Det är roligt att gå ut, att klä sig fin och hänga på sig lite av rasslet. Det pinglade så fint om min arm där jag hade tre armband som maken generöst presentat mig. Ett som jag fick när jag fyllde 60, ett som jag fick vi varit gifta i 40 år, och ett som jag fick nu när jag fyllde 65.

- Så snällt av dig, sa jag och tittade kärleksfullt på maken. Maken sken upp och sa att det såg ju nästan ut som årsringar. rena dendrokronologin tror jag han tänkte. Man kan lita på att maken oftast får en en liten arkeologisk vinkel på det mesta. Årsringar eller ej, jag är väldigt glad för mina fina armband.