Och här sitter jag och bloggar

Men det är med största självövervinnelse. För jag sitter här och skriver på en liten ful, svart, laptop, inte min egen blå, som inte är mer än ett drygt halvår gammal. Och var befinner sig då min fina, blå, purunga laptop undrar man med visst fog, för att inte tala om med viss emfas? Jo, den befinner sig hos serviceavdelningen på Elgiganten och blir (förhoppningsvis) lagad. Jag blir så trött! Varför kan inte saker bara fungera? Så där som de gjorde förr? Och varför, om man nu köper sig en ny dator efter stor vånda, ska den sluta ladda sitt batteri när den är nästan ny och har levt ett lättjefullt liv hos mig som verkligen inte kräver så mycket av min dator. Att den laddar sitt batteri så att jag kan sitta uthälld i en fåtölj och skriva mail och blogga, är det verkligen för mycket begärt?

Nu trodde ju jag i min enfald att det bara var att åka in och få den fixad, alternativt få ett nytt batteri när den nu betedde sig så dumt. Fast först hade jag ju googlat och gjort de där första åtgärderna; kollat så att nätadaptern fungerade, provat i olika uttag, torkat av och svurit en ramsa och haft mig. Att tro att man kan ringa HP:s support är ju en utopi. Att ens kunna hitta en chattfunktion verkade vara en lika orimlig begäran. Ok, vi åker väl in till Elgiganten  sa maken och jag lättsinnigt till varandra då. Det tog först en god stund att stå i kö innan vi kom fram till disken. Sedan tog det 45 minuter medan den inte-så-vansinnigt-unge-mannen knappade och knåpade och körde samma grejer som jag, dvs byta uttag osv. 

- Kanske det är batteriet? sa jag hjälpsamt, men det trodde han inte på med en så ny dator.

- Men du kanske kan byta och se om det hjälper? sa vi lika hjälpsamt då, men tänk då fanns det inga batterier där i hela affären.

Så nu är datorn inlämnad och det ska ta tre veckor och jag har en liten ful lånedator som beter sig på det märkligaste vis när jag bara vill blogga lite. Sånt här hände minsann aldrig på gåspennans tid, då vässade man bara till den lite när den blivit trubbig och skrev glatt vidare. Dock kunde man inte blogga, så det var ju ett litet aber.

För att lugna min själ så lägger jag nu in lite bilder på sånt som gör mig mild och blid. Växter till exempel. Nog är det ganska tröstande att även växter som blivit gamla och skrynkliga ändå är ganska tilltalande och vackra? Sånt känns ju trösterikt när man är lite ganska skrynklig själv.

Nu känner jag att det nog kan krävas lite mer för att få mig välvilligt inställd till min omgivning igen, så därför får det bli en bild på Loppedoppan också. 

På lördag kommer Grynet och Pyret och ska sova över och det gör ju också att man kan se hoppfullt på framtiden! Nya färgpennor är inhandlade, menyn är bestämd (som av en slump kan det vara så att det blir köttbullar...) och saknaden är stor!

För säkerhets skull får det nog ändå bli en bild till på Loppan. Bäst att ta i lite känner jag.